”En obehaglig sanning” var Al Gores rubrik på sin beskrivning av vad som kommer att hända i världen om inte klimatförändringen hejdas. Vi har de senaste åren fått den ena skrämmande prognosen efter den andra – och forskare världen över är eniga, vi måste göra radikala åtgärder och vi kan inte vänta!
Parisavtalet går i korthet ut på att de globala utsläppen ska ha nått sin högsta nivå ”så snart som möjligt” för att sedan minska och om 35 år ska nettoutsläppen vara noll – precis som lagtinget redan slagit fast under devisen ett hållbart Åland. Den globala uppvärmningen ska begränsas till ”klart under” två grader jämfört med förindustriell tid. Och ansträngningar ska göras för att nå 1,5 grader.
Minst lika viktigt som målet är man från ett framtida perspektiv ser bakåt ända till idag och identifierar vilka steg som är nödvändiga för att nå målet – sk back casting.
Dessutom ska man med mellanrum om 5 år revidera planer och följa hur man följer vägen mot målet på ett nationellt och globalt plan. Det är glädjande. Det finns flera saker att glädjas över. Inte minst det faktum att Kina, som tidigare var ett orosmoment, numera ses som en aktör som driver på den gröna utvecklingen. Det är en hisnande tanke att det uppförs ett vindkraftverk i timmen i Kina, och man driver också på utvecklingen, i prestanda och pris, gällande solenergi.
Men vi har långt kvar innan vi kan pusta ut och kan säga att vi vänt den negativa utvecklingen. Och här tror jag att vi måste se till oss själva. Man pratar idag om cirkulär ekonomi, och det kan kanske uppfattas som något komplicerat och svårt. Men detta är inget konstigt. Tvärtom.
I själva verket är det något högst naturligt.
Socialdemokraternas partiordförande Camilla Gunell brukar säga att det här är något som vi kunde förr. Vi lagade saker som gick sönder, vi återanvände, vi lagade mat i storkok och fixade lunchlådor, vi åkte inte till andra sidan jorden på semester, ibland flera gånger per år….Vi köpte inte nya telefoner bara för att den nya hade en lite annorlunda form eller siffra i modellbeteckningen. Vi cyklade mer, vi åkte mer buss… listan kan göras lång. Och ändå, handen på hjärtat, allt var inte bättre förr – men idag har vi kunskapen och möjligheten att leva mer cirkulärt – bara viljan finns.
Det finns alltid en risk att dokument blir hyllvärmare och att slutresultatet blir massor med snack men lite verkstad. Detta har vi sett med ambitiösa papper såsom vattenvårdsprogrammet och miljöhandlingsprogrammet som togs fram för snart 2 decennier sen. Av de stränga målen uppnåddes inte många och gång på gång trumfar ekonomi och arbetsplatser över miljön.
Det kan kännas nedslående, men vad är alternativet? Att inte göra någonting?
Nej. Vi ska ha mål, vi ska jobba framåt, och vi ska – på riktigt – bli hållbara 2051. Och med Parisavtalet i ryggen känns det här jobbet lättare på nåt vis. Vi är en kugge i ett stort hjul och även om vi är små är vi viktiga.
Jag kommer ihåg en slogan som togs fram för några år sen, Åland skulle vara ”en grön ö i ett blått hav”.
Och så är det – naturen är det viktigaste vi har. Det har ålänningar alltid vetat om. Och nu börjar det kännas som om resten av världen också vet det.
