Internationella dagen mot kvinnovåld

Förra månaden skrev jag en blogg med rubriken ”Med darriga händer och gråten i halsen”. Texten var helt enkelt en text som behövde bli skriven. Just där och just då. Ett öde som behövde berättas fångad i ögonblicket… När jag skrev den var jag ovetandes om #MeToo kampanjen, när jag publicerade den så kunde jag se hur nyhetsflödet närmast svämmade över av kvinnors berättelser runtom från jorden.

Texten föddes för att en människa gått över gränsen och utsatt andra för frihetsberövande och upprepat våld och hot. Det handlade om en kvinna som hade behandlats som en ägodel snarare än en människa.

Efter flera år blev det en anmälan och jag var med på rättegången. Vi som var med fick höra försvaret fråga om sen anmälan, varför det gått lång tid innan hon uppsökt läkare. Försvaret påpekande att hon haft olika historier vid sjukhusbesöken. Och gjorde andra svåra ifrågasättanden om hur det verkligen gått till och vilken roll hon hade i det.

Den krassa vekligheten är att det bara handlar om ett öde bland alltför många andra, personligen känner jag till fler, men det var just detta som berörde extra djupt då det handlade om en nära vän och familj. Det handlar om flera människor som alltid kommer att ha en speciell plats i mitt hjärta även om vi inte biologiskt är släkt.

För mig fanns det två saker jag kunde göra. Det ena var, och är fortfarande, att finnas där när och om de behövde det. Och det andra är att stå för rösten. Det känns viktigt att deras historia inte tystnar- för jag vet att de är långt ifrån ensamma med att ha levt i en vardag kantad av våld, rädsla och vanmakt.

Uttrycket ”Det går inte att bromsa sig ur en uppförsbacke” har mycket sanning i sig. Problem går generellt inte att tiga ihjäl. Men för att göra något så behöver man kraft. Där det förekommer våld i en relation går kraften åt för att orka med vardagen. Därför är det viktigt att vi medmänniskor finns i närheten som stöd och som fristad. Vi behöver också finnas där för att bygga upp människan att våga tro på sig själv och sitt eget värde, att hitta sig själv och hålla fast vid sina gränser.

Vi är här med anledning av att det imorgon är FN:s internationella dag för avskaffandet av våld mot kvinnor. Jag är övertygad om att var och en av oss som samlats här – inte vill att våld skall förekomma mot flickor, mot kvinnor, mot barn eller egentligen inte i relationer överhuvudtaget. Vi är här för att stå upp mot våldet och se människans värde.

Jag hoppas och tror att alla här funderar på hur var och en av oss privat och på våra arbetsplatser och i de föreningar vi är verksamma i kan ta ansvar för att få ett bättre samhälle att leva i, ett samhälle där flera kan känna sig trygga.

Tillsammans behöver vi göra tydliga markeringar över var gränserna går när det gäller våld, andra fysiska och psykiska handlingar. Vi behöver vara lyhörda. Vad är okej och vad är inte okej?

Det är en svår balansgång där ingen vinner på att vi övergeneraliserar, blir rädda och ser förövare överallt. Ett samhälle behöver vara helt och det blir det bara utan uppdelningar i ”vi och de”. Ett samhälle blir helt genom omtanke, respekt, lyhördhet och lika människovärde.

Så: om vi alla försöker bli mer lyhörda och respektera varandra och varandras gränser så är vi en bra bit på väg. Hör vi att det kan vara något akut inne hos grannen, som vi kanske inte ens känner, så ska det ändå vara självklart att ringa 112. Det kan handla om liv.

Var fjärde som bor på Åland har upplevt våld i nära relation. Vad som klassas som en nära relation är oviktigt, det viktiga att det är mycket rimligt att du känner någon eller bor nära någon som berörs.

Om du känner en endaste liten misstanke att det förekommer våld i någons hem – så hoppas jag att du ska våga ta steget att ställa en öppen fråga. Och om det visar sig att sanningen ligger långt ifrån vad du ville höra – bestäm dig redan idag för att våga finnas kvar där som stöd.

För visst hade du väl själv önskat att någon fanns där för dig? Att det fanns någon som kunde få dig att hitta kraften att lämna ett destruktivt förhållande och förhoppningsvis orka ta steget att anmäla att det förekommit våld i ditt hem?

Det skulle du vara värd!

 

 

/Helena Flöjt-Josefsson

Tal vid Ålands feministparaplys manifestation mot våld mot kvinnor.

Torget i Mariehamn 24 november 2017

#metoo

Många är upprörda över de berättelser som kommer fram i #metoo, andra är upprörda över och menar att de är överdrivet, åter andra är oroliga för hur de ska agera ”nu vet man ju inte kan man krama kvinnor som man”.

Jag säger tack alla för att ni som delar era berättelser och på andra sätt agerar.

Jag tror att vi behöver en egen kampanj på Åland så att de verkligen berör, både för att frågan inte ska marginaliseras men också för att kampanjen gör att många av oss som förträngt upplevelser, för att vi sett dem som normala, inser att ingen form av sexism ska behöva accepteras.

Berättelserna hjälper oss att se att vi byggt upp osynliggörande strategier och begränsat vårat livsutrymme. Själv reflekterade jag häromdagen över att jag som älskar att dansa har valt bort att gå ut och dansa hela min uppväxt ja även i vuxenlivet för att jag inte velat utsätta mig för sexism och påtryckningar. Flera danser kan plötsligen kräva något mer, vilket gör att man hela tiden måste vakta på sitt eget intresse och engagemang. Dansglädjen kan plötsligt leda till att man behöver freda sig och då dör glädjen, då minskar tryggheten.

Jag är imponerad av alla de kvinnor som på område efter område nu vågar kliva fram och vittna trots oro över hur deras jobb och liv kommer påverkas.

Det måste bli slut på de som tidigare definierats som ”fest, flört och uppskattning” där t ex halvfulla mäns tafsande tolkat som inte illa menat. Varken alkohol eller att något hänt för länge sedan är ursäkter utan används för att flytta bort ansvar från utövaren. Vi har en kultur av att ursäkta fulla män och män i allmänhet, på bekostnad av kvinnornas trygghet och livsutrymmen. En kultur som tystar kvinnor, ibland genom direkta hot om exempelvis en förstörd karriär, men oftast genom en kultur som kritiserar eller skuldbelägger kvinnor som försöker säga ifrån. Att man ursäktar män är en del av en tystnadskultur som #metoo uppmärksammar oss på.

Många av de som berättar har burit på sina berättelser i många år. Andra säger att de först nu, genom att höra debatten, som de förstått att de blivit utsatta för övergrepp.

#metoo skakar samhället i grunden och nu måste vi förändra kulturen.

Nu höjs röster om att #metoo skapar en osäkerhet kring vad som är övergrepp och vilka regler som gäller, att män blir osäkra. Många män menar att de inte längre vågar krama en kvinna eller ge någon en komplimang. Har dess män gått igenom ett helt liv utan att veta när fysisk kontakt är efterfrågad eller inte? Om samtycke finns eller inte, har de inte lärt sig att läsa av? Det är en så sorglig tanke att många män inte alls vet när intresse eller samtycke finns. Om en man är osäker låta då bli kramen, komplimangen eller skämtet. Jobba med träna din lyhördhet i att läsa av människor kroppsspråk och signaler. Är du osäker fråga och be om ursäkt om du i efterhand märker att personen verkar obekväm. Svårare än så är det ju inte.

Det finns motstånd mot #metoo, från dem som tycker att det ska vara okej att få tafsa lite från dem som vill fortsätta att dra sexistiskt skämt och från dem som tycker att kvinnor nu överdriver och inte ska göra så stor sak av problemet. Detta görs genom att förminska och förlöjliga kvinnors och flickors berättelser och upplevelser.

Det finns hopp med #metoo. Vi måste fortsätta prata om det, fortsätta hashtagga, fortsätta gilla och dela artiklar, fortsätta att prata med vänner, grannar, arbetskamrater och andra för det är nu vi har chansen att skapa en ny samhällskultur. Det är nu vi kan hitta spelregler som alla skriver under på. Och det är #metoo-kvinnorna vi ska tacka för det.

Många är på gång:
#visjungerut musikbranschen
#medvilkenrätt juristbranchen
#tystnadtagning filk/skådespelarbranchen
#vikokaröver: Restaurangbranschen
#timeout: Idrottsbranschen
#tystdansa: Dansare
#orosanmälan: Socialarbetare
#räckupphanden: Gymnasieelever
#tystiklassen: Lärarkåren
#påvåravillkor: Försäkringsbranschen
#deadline: Journalistkåren
#imaktenskorridorer politiker branschen
och snart vi #Åjagmed

Mia Hanström (S)

Invandring är en investering

Invandringen kostar inte alls skjortan. Att ta in invandrare ska ses som en investering. Nu tänker jag inte skriva om statistik, utan jag skriver direkt om mina egna erfarenheter.

Först vill jag nämna att jag tycker det är skrämmande att vissa människor är så själviska att de hellre låter folk i krisländer svälta, dö och bli våldtagna än att vilja hjälpa dem till trygghet. Tänk om någon du älskar, och som bor i ditt ursprungsland, tvingas bli en flykting och då söker hjälp i det land som du har bott i sedan länge. Skulle du fortfarande rösta nej till att ta in den personen?

Själv har jag föräldrar som kom till Sverige under Iran- och Irakkriget för cirka trettio år sedan. Många av mina vänner och släktingar kom till Sverige av samma orsak.

Under tiden de lärde sig svenska kom jag till världen 1986 och började på dagis. Efter att ha lärt sig språket, startade mina föräldrar snabbt ett företag och började sälja frukt och grönsaker på ett torg i Göteborg. De hade inte råd med någon lokal så de köpte ett slitet tält som de kunde ha utomhus. Jag var liten då men jag kommer ihåg hur de slet och kämpade varje morgon med att sätta ihop tältet för att sedan åka till grossisten och handla frukt. I alla väderförhållanden kämpade de och slet i timmar för att få ihop det stora tältet.

Jag tar detta lite kort. Efter några år läste min mamma till undersköterska och när hon hade tid hjälpte hon min pappa med butiken i den lokal som de tillslut hade råd att hyra. De har alltså studerat, kämpat i alla väderförhållanden med tältet och jobbat sig uppåt och även hunnit skaffa sig två döttrar. Under de här åren efter att ha lärt sig språket har de alltså betalat skatt, hyra, lokalkostnader mm. Efter att de fick arbete så har de bara betalat tillbaka till det svenska- och åländska samhället under alla år. Mina föräldrar gör fortfarande sin del för samhället. Likaså gör också deras vänner som har flyttat hit samtidigt som de. Alla har kämpat för att få ett jobb och få bättre levnadstandarder.

Så vad blev det av mig och mina två lillasystrar? Jag blev sjökapten och arbetar två veckor varje månad i Norge, jag driver det egna företaget  ”Study Fuel – Din läxhjälp på Åland” och jag är fotbollsdomare. Varje månad betalar jag cirka 1200€ i skatt enbart för Norge-jobbet. Mina lite yngre syskon studerar. Den ena syrran läser till läkare i Sverige och yngsta systern ska börja gymnasiet till hösten och tänker bli pilot.

Nu tar jag det ännu kortare. Min morbror har varit och är fortfarande vaktmästare sedan tjugosex år tillbaka. Hans fru är tandtekniker, deras son arbetar inom kriminalvården med ungdomar som farit snett. Deras andra son säljer annonsplatser för stora svenska tidningar.

Mina invandrade vänner i Göteborg och vänner som är barn till invandrare utbildade sig till allt ifrån läkare, apotekare, spårvagnsförare till sjuksköterska, sjöman, bilförsäljare, informationstekniker, sångare och personlig tränare. Alla betalar nu skatt och har skött sig. Jag ser invandrigen som en investering. Visst kostar det att lära dem språket och få dem på benen, men efter det så har de många skattebetalande år framför sig. Det betalas alltså in mer skatt än vad det betalas ut i bidrag. Jag har växt upp i Göteborg och sett verkligheten med mina egna ögon.

Visst, alla har inte viljan eller orken att anpassa sig till det nya samhället, men de flesta vill kunna leva ett tryggt liv och uppskattar all hjälp de kan få. Vi som är födda i mottagarlandet är generellt sett oerhört duktiga på att studera och skapa ett fint liv. Vi vill inte leva på bidrag. Ingen av oss vill det och inte våra föräldrar heller. Några av våra föräldrar kämpar med vanliga jobb så som buss- eller taxi-chaufför, försäljare i butik eller något inom vården. Ofta är det svårt att byta land och hålla sig kvar på den utbildningsnivå man har uppnått i sitt ursprungsland. Därför vill barn till invandrare lyckas bättre än sina föräldrar. Barn till invandrare pluggar hårt och kämpar extra mycket. Invandrade vill försörja sig själva!

Arash Ghasemi (S)