tony wikström

Just nu ligger framtiden för Åland i vågskålen på fler än ett sätt. När pandemin är över kommer vi troligtvis inte att ha samma överdåd av trafikförbindelser som innan. Vi har en högre arbetslöshet än på många år, och det under en ganska lång tid. En del företag lägger ner, andra hankar sig fram på mindre marginaler. Allt detta betyder att offentlig sektor; landskapet, myndigheter och kommuner, har tuffa år framför sig. Man måste navigera mellan sparsamhet och satsningar på det som långsiktigt bär framåt och ger tillväxt i ekonomin. Allra svårast blir detta för våra kommuner. Många av dem var redan före pandemin ekonomiskt illa ute. Nu förvärras krisen, samtidigt som handlingsutrymmet och utvecklingskraften på många håll saknas. Tongångarna är på många håll uppgivna.

I det läget behöver Åland ledarskap. Landskapsregeringens partier har rivit upp förra mandatperiodens reformförslag och nu ska kommunerna sköta sitt eventuella samgående på egen hand utan bistånd från landskapet. Några kommuncoacher, som utlovades i regeringsprogrammet, är det inte länge tal om. Kommunfrågan har alltså kört in i en återvändsgränd.

Vilka vägar finns det framåt? Vad skulle dels lösa akuta problem, dels långsiktigt skapa starka kommuner?

Flera möjliga alternativ finns. Om man utgår från tidigare reformförslaget skulle Norra och Södra Ålands kommuner kunna förverkligas i snabb takt, och bilda två enheter som kunde bära sig själv och påbörja ett gemensamt arbete att utvecklas regionalt. Järsö-Nåtö-området skulle naturligt bli en del av staden, vilket skulle underlätta både serviceproduktion och markbristen i staden.

Vi anser fortfarande att skärgårdskommunerna skulle vinna på att bli en administrativ och politisk helhet, men om den modellen inte har stöd behöver skärgården bli associerade delar av den faståländska kommun som är närmast, och förstås sköta närservicen (skola, dagis, äldreomsorg) lokalt.

En annan väg är att gå är att stärka centralorten, själva lokomotivet på Åland genom att de delar av Jomala som idag har en stadsliknande bebyggelse, inkorporeras i staden, medan de mer rurala delarna skulle förblir en landskommun. En sådan lösning skulle förstås förutsätta en skäligt stor kompensation för områden Jomala storsatsat på under de senaste åren. Staden och landskommunen (inklusive skärgården), dvs ett Åland med två kommuner, skulle också vara en funktionell modell. Åland som en kommun är det många som propagerar för, men där kan grundlagen bli ett problem. Inget parti jobbar heller idag politiskt för den lösningen.

Med alla förslag finns utmaningar. Det finns motstånd och åsikter. Det finns gammalt groll och misstänksamhet. Men det är inte ledarskap att vara rädd för motstånd, man måste ändå ta steg framåt. I en stark kommun finns också möjligheter, framför allt får man en mer effektiv offentlig sektor och blir av med ett tungt lass onödig byråkrati.

Det är viktigt att prata om detta nu, för i motsats till vad sittande regering säger, så är kommunernas framtid i högsta grad en fråga för hela Åland. Det vore olyckligt om de förändringar som kan komma till stånd blir så små att de i praktiken blir meningslösa. Ett samgående mellan Lemland och Lumparland löser inga problem. Inte heller Geta-Finström. En helhetslösning måste till.

Låt oss diskutera kommunfrågan igen på ett seriöst och sakligt sätt. Det verkar inte komma några lösningar från landskapsregeringen, så hoppas fler än vi är beredda att arbeta för denna ödesfråga för Åland.

Ålands Socialdemokraters styrelse och lagtingsgrupp

Camilla Gunell
Ulf Weman
Kicki Blomqvist
Satu Silvennoinen
Tony Wikström
Mia Hanström
Fia Hellsten
Britt-Marie Sjöström-Kärki
Ingemar Johansson
Nina Fellman
Jessy Eckerman