Pipan, monokeln, käppen och den väl knutna flugan. Det är attributen som kännetecknade politikern, akademikern, socialdemokraten, sällskapsmänniskan, kosmopoliten, mariehamnaren och den internationella handikapprörelsens förgrundsgestalt Pekka Tuominen .
Uppvuxen i det socialdemokratiska arbetarhemmet på Skillnadsgatan fick Pekka lära sig att dela med sig. Som ensambarn fick han inte bli bortskämd, ansåg föräldrarna. Granne till barnhemmet såg han tidigt behovet av samhällets hjälp och barnhemsbarnen blev hans vänner.
Pekka Tuominens stora intresse var politik och politisk historia. Han inledde sitt arbete i Helsingfors som sekreterare till dåvarande riksdagsman Evald Häggblom . Han var tolk, deltog i internationella möten och engagerade sig i det nordiska samarbetet.
– Arbetet i riksdagen var perfekt för Pekka. Ibland har jag tänkt att det var där han borde ha stannat. Men Pekka ville hem till Åland, berättar hustrun och livskamraten Harriet Tuominen .
Under sina tre mandatperioder
i Ålands lagting var han medlem i Nordiska rådet och under åren 1993-97 ordförande för Ålands Socialdemokrater.
– Pekka var en lyssnande och demokratisk gruppledare för lagtingsgruppen. Jag gillade hans stil, allas åsikt var viktig och hans ledarskap var väldigt sympatiskt i mina ögon, säger partikollegan Christian Beijar .
Efter den allvarliga bilolyckan förändrades Pekkas liv på många sätt, men den ledde också in honom på en ny karriär; de handikappades rättigheter. Först engagerade han sig i föreningen Ålands invalider, därefter den riksomfattande organisationen Invalidförbundet och slutligen i European Disability Forum och den internationella hjälporganisationen Abilis.
– Pekka reste över hela världen. Han arbetade hårt för hur EU skulle utforma sina strukturer och stöd för handikappade och hur länderna skulle organisera sig för att kunna påverka, berättar Harriet.
Genom sittinternationella arbete växte hans kontaktnät enormt.
– Pekkas styrka var att han kunde tala med alla. Han var empatiskt och hade en otrolig social begåvning. Han var analytisk och vidsynt, säger Barbro Sundback som också arbetade sida vid sida med Pekka i många år.
– Dessutom stödde han kvinnor. Han drog tidigt slutsatsen att kvinnor skulle ta över mer och mer i takt med att kvinnor fick högre utbildning.
I det arktitektritade hemmet i Västernäs hänger tavlorna tätt och bokpärmarna trängs i hyllorna.
Pekka var mycket intresserad av konst och läste mycket. Han gick aldrig till sängs utan att ha sett nyheterna från BBC och CNN. Han följde med världshändelserna noga.
Han oroade sig för miljön och klimatet. Som seglare upptäckte han tidigt problemen med Östersjöns algblomning och det var viktigt att skaffa både solfångare och elhybrid-fordon.
– Det kanske inte var en sida av honom som han visade särskilt ofta, men Pekka ville göra goda miljöval i sitt privatliv.
Han värnade också stadsbilden i Mariehamn och blev förbannad när rivning av gamla byggnader kom på tal.
– Han var stadsbo i själ och hjärta och han ville bevara den gamla bebyggelsen i staden.
Under åren som folkvald i fullmäktige och stadsstyrelsen brann han särskilt för arbetet i hamnnämnden och var dess ordförande då terminalen i Västra hamnen byggdes.
Några dagar innan sin död deltog Pekka i lagtingsveteranernas jullunch. Han var glad och sällskaplig som vanligt. Han var alltid pigg på umgänge och Harriet väntande i hallen med bilnycklarna i handen.
– Vänta, jag kommer, jag ska bara stoppa pipan först …
Bilderna i inlägget Nancys foto, tack Harriet för att vi får använda dem.
