Många är upprörda över de berättelser som kommer fram i #metoo, andra är upprörda över och menar att de är överdrivet, åter andra är oroliga för hur de ska agera ”nu vet man ju inte kan man krama kvinnor som man”.
Jag säger tack alla för att ni som delar era berättelser och på andra sätt agerar.
Jag tror att vi behöver en egen kampanj på Åland så att de verkligen berör, både för att frågan inte ska marginaliseras men också för att kampanjen gör att många av oss som förträngt upplevelser, för att vi sett dem som normala, inser att ingen form av sexism ska behöva accepteras.
Berättelserna hjälper oss att se att vi byggt upp osynliggörande strategier och begränsat vårat livsutrymme. Själv reflekterade jag häromdagen över att jag som älskar att dansa har valt bort att gå ut och dansa hela min uppväxt ja även i vuxenlivet för att jag inte velat utsätta mig för sexism och påtryckningar. Flera danser kan plötsligen kräva något mer, vilket gör att man hela tiden måste vakta på sitt eget intresse och engagemang. Dansglädjen kan plötsligt leda till att man behöver freda sig och då dör glädjen, då minskar tryggheten.
Jag är imponerad av alla de kvinnor som på område efter område nu vågar kliva fram och vittna trots oro över hur deras jobb och liv kommer påverkas.
Det måste bli slut på de som tidigare definierats som ”fest, flört och uppskattning” där t ex halvfulla mäns tafsande tolkat som inte illa menat. Varken alkohol eller att något hänt för länge sedan är ursäkter utan används för att flytta bort ansvar från utövaren. Vi har en kultur av att ursäkta fulla män och män i allmänhet, på bekostnad av kvinnornas trygghet och livsutrymmen. En kultur som tystar kvinnor, ibland genom direkta hot om exempelvis en förstörd karriär, men oftast genom en kultur som kritiserar eller skuldbelägger kvinnor som försöker säga ifrån. Att man ursäktar män är en del av en tystnadskultur som #metoo uppmärksammar oss på.
Många av de som berättar har burit på sina berättelser i många år. Andra säger att de först nu, genom att höra debatten, som de förstått att de blivit utsatta för övergrepp.
#metoo skakar samhället i grunden och nu måste vi förändra kulturen.
Nu höjs röster om att #metoo skapar en osäkerhet kring vad som är övergrepp och vilka regler som gäller, att män blir osäkra. Många män menar att de inte längre vågar krama en kvinna eller ge någon en komplimang. Har dess män gått igenom ett helt liv utan att veta när fysisk kontakt är efterfrågad eller inte? Om samtycke finns eller inte, har de inte lärt sig att läsa av? Det är en så sorglig tanke att många män inte alls vet när intresse eller samtycke finns. Om en man är osäker låta då bli kramen, komplimangen eller skämtet. Jobba med träna din lyhördhet i att läsa av människor kroppsspråk och signaler. Är du osäker fråga och be om ursäkt om du i efterhand märker att personen verkar obekväm. Svårare än så är det ju inte.
Det finns motstånd mot #metoo, från dem som tycker att det ska vara okej att få tafsa lite från dem som vill fortsätta att dra sexistiskt skämt och från dem som tycker att kvinnor nu överdriver och inte ska göra så stor sak av problemet. Detta görs genom att förminska och förlöjliga kvinnors och flickors berättelser och upplevelser.
Det finns hopp med #metoo. Vi måste fortsätta prata om det, fortsätta hashtagga, fortsätta gilla och dela artiklar, fortsätta att prata med vänner, grannar, arbetskamrater och andra för det är nu vi har chansen att skapa en ny samhällskultur. Det är nu vi kan hitta spelregler som alla skriver under på. Och det är #metoo-kvinnorna vi ska tacka för det.
Många är på gång:
#visjungerut musikbranschen
#medvilkenrätt juristbranchen
#tystnadtagning filk/skådespelarbranchen
#vikokaröver: Restaurangbranschen
#timeout: Idrottsbranschen
#tystdansa: Dansare
#orosanmälan: Socialarbetare
#räckupphanden: Gymnasieelever
#tystiklassen: Lärarkåren
#påvåravillkor: Försäkringsbranschen
#deadline: Journalistkåren
#imaktenskorridorer politiker branschen
och snart vi #Åjagmed
Mia Hanström (S)
