Insändare: Jämställdhet är ingen privat sak – det påverkar oss alla

Vi har nog alla hört det någon gång, att jämställdhet skulle vara en privat fråga. Att det är upp till var och en att lösa för sig själv, utan inblandning från samhället eller politiken. Men hur realistiskt är det egentligen? Hur ska vi kunna förändra något så stort och djupt rotat när vi alla är en del av strukturer och normer som funnits länge?

Ingen av oss har på egen hand skapat de förväntningar och begränsningar som finns omkring oss. Ändå påverkar de oss varje dag, hemma, på jobbet och i våra relationer. Strukturerna gör att kvinnor har svårare att nå toppositioner och ofta tjänar mindre än män, samtidigt som män förväntas prioritera karriären och sällan får visa sårbarhet. Gamla mönster begränsar oss alla, oavsett kön.

Jämställdhet handlar inte om att förstöra valfriheten eller att riva upp traditioner bara för sakens skull. Tvärtom handlar det om att ge alla samma chans att forma sitt eget liv, utan att hållas tillbaka av vad som ”förväntas” av oss. För vad är egentligen frihet om vi ändå sitter fast i roller och förväntningar från förr? Alla ska ha möjlighet att göra sina egna val, och då behövs ett samhälle som stöttar, inte stjälper.

När vi säger att jämställdhet är allas ansvar menar vi att ingen ensam ska behöva stå upp mot en hel kultur av osynliga regler och förväntningar. Att tro att individen ensam ska kunna förändra det här är att blunda för verkligheten. Samhället måste ta sin del av ansvaret. Vi behöver politiska beslut som gör det möjligt för alla att leva på lika villkor. Det handlar om lika lön för lika arbete, om föräldraförsäkringar som låter både män och kvinnor vara hemma med sina barn, och om arbetsmiljöer där alla har samma chans att nå framgång.

Att se jämställdhet som en privat sak är att lägga hela ansvaret på individen, när det egentligen kräver ett samhälleligt engagemang. Först när vi alla har samma förutsättningar kan vi tala om verkliga val. Jämställdhet handlar om att ge alla möjligheten att leva det liv de själva vill, på egna villkor, utan att hållas tillbaka av gamla idéer och roller.

Arsim Zekaj (S)

Jämställdhetsminister

Insändare: Erica Lindberg, Konsekvenserna av att inte arbeta med normkritik och jämställdhet i barnomsorgen

Debatten om normkritik och likabehandling inom barnomsorgen visar på ett behov av att ännu mer aktivt arbeta med dessa frågor för att motverka diskriminerande attityder på Åland.
För vad är annars alternativet?

Ska flickor begränsas till att vara passiva och fokusera på sitt utseende, medan pojkar tvingas in i roller som dominanta och självständiga? Ska flickor känna sig begränsade i att utforska intressen inom naturvetenskap eller teknik, medan pojkar hindras från att uttrycka känslor och utveckla empati? Eller vill vi istället aktivt motverka sådana stereotyper, erbjuda aktiviteter och material som är fria från könskodade förväntningar och lyfta fram olika familjekonstellationer och livsval?

Ett samhälle som inte aktivt arbetar med att ifrågasätta och förändra normer riskerar att fastna i gamla maktstrukturer och sociala orättvisor. Om vi istället anammar ett normmedvetet förhållningssätt, synliggör vi och strävar efter att förändra normer som begränsar människors handlingsutrymme och strider mot de mänskliga rättigheterna. Det handlar inte om att motverka någons val, utan om att aktivt verka för att alla val är lika accepterade. Inget tas bort från någon med normkritisk pedagogik, utan istället kan fler barn få nya möjligheter när normer breddas.

Det finns långsiktiga konsekvenser av att inte arbeta med normkritik, likabehandling och jämställdhet. Om barn formas av begränsande normer och könsstereotyper kan det bland annat påverka framtida utbildnings- och yrkesval, vilket bidrar till fortsatt könssegregering på arbetsmarknaden och en brist på mångfald inom olika yrken. Vi riskerar att skapa ojämlikheter och begränsningar som påverkar både individer och samhälle negativt.

Att tidigt arbeta med jämlikhet och normmedvetenhet är inte bara en rättighet för barnen – det är också en viktig investering i ett samhälle där alla har lika möjligheter.

Erica Lindberg (S)

Konservativa föreningen kör i diket 

Pojkar och män är inte mer benägna till våld.

Det är inte därför de slår sina kvinnor. Flickor och kvinnor är inte känsligare ”av naturen” och därför bättre lämpade för vårdyrken. Sanningen är mycket mer komplex än så.

Konservativa föreningen Urd (vars styrelse för övrigt består av Anette Lehtinen, Fanny Lindström, Nathalie Williams, Sonja Widelius, Sanna Willford, Susanne Sirén och Katja Janetzko) tar med namns nämnande heder och ära av landskapets tidigare jämställdhetsansvariga Vivan Nikula, och kommer med påståenden om att pojkar måste få lära sig att slåss och att flickor ska sluta älta sina känslor för det gör dem svaga.

En sådan människosyn, parad med vad som förefaller vara mycket fragmentarisk kunskap om vad jämställdhetsarbete och genusteori eller normkritik handlar om, leder fel.

Vi kan väl slå fast en sak. Självklart finns det skillnader mellan könen. Självklart är pojkar pojkar, och flickor flickor på ett grundläggande biologiskt plan. Det finns alla möjliga variationer på det spektret också, eftersom människan inte styrs av sina könsdelar allena.

Det finns alltså arv, biologiska förutsättningar och kromosomer och hormoner i hur kön blir till. Och så finns det en hel massa sociala konstruktioner utöver våra biologiska grundförutsättningar, som styr hur vi uppfattar att flickor och pojkar ska vara eller är. Det förändras över tid, hela tiden.

Backa några tiotal år bara, och kvinnor ansågs inte kapabla att sköta sin egen ekonomi. Backa 100 år, och kvinnor var inte betrodda att rösta. Kvinnor har fått kämpa för rätten till sin kropp, för rätten att säga nej till sex, för rätten till sina barn, för rätten att få jobba.

Allt vi idag tar för givet att kvinnor klarar av, var bara för en kort tid sedan antingen otänkbart eller förbjudet, med samma märkligt fyrkantiga förklaringar som Urd nu använder. Att hela gruppen pojkar skulle vara förutbestämd att behöva en viss typ av lekar, att alla pojkar är lika och att ambitionen att ge pojkar inte bara fysiska utan också känslomässiga och språkliga verktyg är dumt. Liksom man förut tänkte att hela gruppen kvinnor var hjälplös och svag.

Det är konstigt, tycker jag, att en grupp konservativa kvinnor så lite lyfter fram det som brukar vara konservatismens huvudnummer, den individuella och samhälleliga friheten.

I min värld finns många som kan må bra av lite rough and tumble-pedagogik, både flickor och pojkar. Och det finns många som inte alls vill. Det finns flickor som vill utmana fysiskt och möta motstånd, och pojkar som vill sitta i ett hörn och leva i sin livliga fantasivärld. Allt det måste vara ok. Alla är inte stöpta i samma mall, oberoende av kön.

Kanske det är där vi kunde mötas, de konservativa kvinnorna och jag. Att det ska finnas rum för alla. Allas livsval, för min del faktiskt också deras som av något skäl väljer en traditionell kvinnoroll i hemmet.

Feminismen är för mig att ständigt ifrågasätta, hur, vad och varför. Att det inte var bättre förr, fast det fanns bra saker då också. Att vi lär oss. Att vi kan bli friare som individer och mer rättvisa som samhälle.

Nina Fellman (S)

 

 

 

Syntolkning, flera barn sitter runt ett bord och ritar och skriver med pennor. Pennburkar står på bordet

Fotograf: _Alicja_ Pixabay