Nu har jag en liten tid följt debatten om flyktingsmottagningen – eller egentligen handlar det ju om ganska ensidiga skriverier från Stephan Toivonens sida som tack och lov inte får någon alltför stor respons – och jag har tänkt mej att ingen reaktion nog är den bästa reaktionen i detta speciella fall. Det verkar nämligen som om ST bitit sej fast i ett slags eget favorittema (invandrares brottsprocenter) och vad han skriver skapar endast en mild irritation hos mej då det är så konstruerat och långsökt att det inte kan tas på allvar.
Men en sak upprepar ST ständigt i sina essäer och den måste jag nu trots allt kommentera – jag får gåshud varje gång jag läser ett visst ord han så lätt och gärna använder.
Som nöjd och glad invandrare på Åland, som en mänska som inte upplevt annat än hjärtlighet (enligt ST beror det vänliga bemötandet förstås på att jag kommer från Mellaneuropa och det således inte SYNS på mej att jag är invandrare. Jag vill tro att ålänningarna helt inuti sej enkelt känner denna välvilja gentemot varandra och även mot mänskor från andra länder) så måste jag nu få upplysa Stephan Toivonen om att det inte går att använda ett ord som assimilering i en positiv bemärkelse.
Assimilering sker när en minoritet istället för att integreras i ett samhälle av majoriteten tvingas att ge upp sin egen kultur helt och hållet för att anta majoritetens. Det är i allra högsta grad en process av förtryckelse och inte något man i ett sunt samhälle kan eller bör sträva efter. ST använder ordet som om det vore synonymt eller kanske till och med ett positivt resultat av lyckad integration men det är det verkligen inte!
Användningen av detta ord får mej att tänka på svunna fruktansvärda tider då denna strävan efter utrotande av all olikhet mellan mänskor var mycket utpräglad i hela Mellaneuropa.
Vi bör vara tacksamma över att det inte blev så som planen då var. Vi behöver idag inte alla vara lika. Vi behöver INTE vara assimilerade, vi får vara fria och vi får vara olika och vi får uppleva dessa olikheter som berikande och lära oss av varandra. Detta sätt att leva på är ett tecken på ett samhälle som går framåt och utvecklas och njuter av och är stolt över sin färggrannhet.
I ett sådant samhälle är det fantastiskt att leva och jag hoppas att alla ålänningar väljer att se chanserna framom riskerna (allt nytt kan alltid anses innebära någon risk…), öppnar sina hjärtan och välkomnar alla nya mänskor som kommer till denna underbara plats att bo på. Och alldeles speciellt bör naturligtvis flyktingarna välkomnas och stödas och skyddas vilket jag är säker på att kommer att ske.
Jag tror på Åland.
Maria Hajo (S)
