Roger Nordlund ger en bra bild av de senaste 25 åren av Ålands självstyrelse och dess starka beroende av händelser i omvärlden. Jag hakar gärna på och hoppas på en fortsatt konstruktiv diskussion.
Utmaningarna är som sagt många. Den övergripande globaliseringsprocessen gör på ett sätt världen mindre och samtidigt mera komplex och svårgripbar. För att greppa situationen politiskt och ekonomiskt uppkommer nya strukturer som regionalisering och stark lokal förankring. En process som inte står i konflikt med den stora bilden av världens förändring utan kombinerar det lokala med det globala.
Extrem nationalism och främlingsfientlighet är en förödande reaktion på globaliseringen. Inget som gynnar Åland eller något annat samhälle varken på kort sikt eller i det långa loppet.
Ålands självstyrelse och dess näringsliv har goda chanser att utvecklas och bestå. Ålands geopolitiska läge, vitala entreprenörsanda och ett gott självförtroende är viktiga hörnstenar i ett samhällsbygge som vi alla har anledning att vara stolta över.
Självstyrelsen behöver dock utvecklas ekonomiskt och maktdelningen mellan Åland och Finland måste fungera när förändringar är nödvändiga. Det nuvarande klumpsummesystemet har levt ut sin tid.
I den första statliga utredningen om klumpsummesystemets första erfarenheter konstateras i slutet av rapporten att systemet inte fungerar eftersom det saknas mekanismer för att ändra utjämningsgrunden för att justera utjämningsbeloppet i enlighet med självstyrelselagens intentioner. Senare utredningar bekräftar att finansministeriet är immunt mot alla strukturella förändringar av utjämningsgrunderna.
I stället tittar man alltid på utjämningsbeloppet och konstaterar att det föreligger inte behov av några förändringar. Med andra ord tycker man att Åland får tillräckligt tillbaka av sina statsskatter så blir det så.
Nu har vi svart på vitt att ifall de inbetalda statsskatterna skulle stannat kvar på Åland hade det ekonomiska utfallet varit bättre i jämförelse med klumpsummesystemet. Räknar man dessutom med de ersättningar vi betalar in till statens sjukförsäkringssystem är Åland en god affär för Finland. Jag har vid flera tillfällen efterfrågat hur mycket skatter som kommer in via Tullen på Åland. Inget svar har jag fått ännu men det torde vara fråga om betydande belopp.
Om statskatten stannar kvar på Åland vet vi vad vi har att röra oss med för att klara självstyrelsens och välfärdens utgifter. Om inkomsterna sviktar vet vi också att vi måste satsa mer på näringspolitik. Vi måste anstränga oss så att fler mänskor flyttar in. Med klumpsummesystemet är det bättre ju färre vi är. Grunden bör vara att vi kan med våra egna skatter upprätthålla och utveckla självstyrelsen och välfärden på Åland.
Egen beskattning är en behörighetsfråga det vill säga en fråga om lagstiftningsrätt. Ska vi ta över beskattningen krävs i den nya självstyrelselagen att vi får rätt till detta. Egen beskattning ligger längre in i framtiden än frågan om klumpsumma kontra egna pengar i börsen. För att överta beskattning krävs vid sidan av behörigheten att en majoritet i lagtinget så önskar. Det i sin tur beror på vad Ålands folk tycker.
För en starkare självstyrelse krävs vid sidan av ökad ekonomisk självständighet att åländska angelägenheter avgörs av statsministern och hans kansli. Vindkraftsstödet är ännu ett exempel på att ärenden som hamnar i ministerierna särskilt finansministeriet sannolikt malas ner av nitiska tjänstemän som inte vill ha några avvikande ”Ålandslösningar” och som inte riskerar något om de nonchalerar politiska beslut om Åland på högsta politiska nivå.
Gustav Mauritz Armfelt var en klok och framgångsrik politiker. Han var Gustav den III:s guntsling. Efter att Gustav den III mördats måste Armfelt fly och kom efter en rad strapatser att träda i tjänst hos Alexander I som var tsar i Ryssland under den tid Finland blev en autonomi.
Armfelt insåg att om Finland skulle bli en framgångsrik autonomi så skulle besluten om Finland fattats på högsta politiska nivå, helst av tsaren själv. Armfelt ville undvika att besluten om Finlands autonomi hamnade i ministerierna eftersom risken då var stor att autonomin skulle få lida nederlag. Historien upprepar sig kan man säga!
Armfelt hade Alexander I:s öra och han lyckades skapa en finländsk kommitté i St Petersburg som beredde alla ärenden som rörde autonomin. Besluten om autonomin fattades av kommittén tillsammans med statssekreteraren. Autonomin var omfattande och Finland utvecklades till ett mönstersamhälle för resten av det vidsträckta Ryssland. Under autonomins slutperiod togs kommittén bort, autonomin utvattnades och Finland skulle russifieras.
Av historien kan man lära en hel del men inte allt. Världen förändras och inget går i repris. Ålands självstyrelse måste utvecklas för att anpassas till tidens krav. Åland är ett mönstersamhälle i miniatyr. Vi kan och vi måste våga för att kommande generationer ska uppleva ett hållbart och fortsatt framgångsrikt Åland.
Barbro Sundback (S)
