Sök
Stäng denna sökruta.

Barbro Sundback

Insändare: Bygg i Strandnäs för barnen, pedagogerna och byggbranschen

av

Bygg i Strandnäs för barnen, pedagogerna och byggbranschen

Det är illavarslande när det går dåligt för byggbranschen. Byggandet är av stor vikt för samhällsekonomin. Branschen har stora synergieffekter inom bland annat handel, transporter och övriga aktörer inom branschen. Byggbranschen fungerar på en helt öppen marknad utan samhällsstöd. Andra som lantbruket, rederiverksamheten och bankväsendet kan räkna med samhällets stöd inte minst om de drabbas av kriser.

Offentliga investeringar är viktiga för byggbranschen. Särskilt när sämre tider dämpar investeringslustan inom den privata sektorn. Mariehamns stad bör därför tidigarelägga nödvändiga investeringar. En sådan är byggandet av ett dagis i och en tillbyggnad av skolan i Strandnäs. Projektet är färdigt projekterat och har varit utbjudet redan en gång. En majoritet i fullmäktige som inte vet vad den vill drar investeringen i långbänk. Närmare 30000 euro har redan lagts i blöt för investeringen. Än en gång ett bedrövligt exempel på slöseri med skattemedel. Sossarna ville bygga för mer än ett år sedan. För barnen, pedagogerna och byggbranschen måste beslut att bygga fattas senast i oktober.

 

Barbro Sundback (S)

 

Insändare: Bra för Åland om Orpos regering faller

av

Bra för Åland om Orpos regering faller

Orpos regering saknar folkets förtroende. Sannfinländarnas regeringsmedverkan bryter ner regeringens funktionsduglighet. Talmansposten innehas av sannfinländaren Jussi Halla-Aho  som är en av Finlands mest ökända politiker vad gäller främlingsfientliga åsikter och rasistiska värderingar.  År 2009 dömdes han för brott mot trosfriden på grund av sitt uttalande om att islam är en religion som godkänner pedofili. Samma uttalande ledde också till en fällande dom om hets mot folkgrupp 2012. År 2006 utmålade Halla-Aho svenska folkpartiets riksdagsledamot Eva Biaudet som en ”vänstergrön världsförbättrare” som han hoppades att skulle våldtas av en invandrare. Detta är bara några exempel på Halla-Ahos brutala och inhumana människosyn men det räcker mer än nog för att förvånas över att han valts till Finlands riskdags talman. En post som förutsätter ett stort mått av opartiskhet och respekt för mångfalden i ett parlament.

Tyvärr har flera sannfinländska politiker under årens lopp uttalat sig nedsättande också om Åland. Den tidigare sannfinländska försvarsministern Jussi Niinistö tyckte att Åland borde ta emot mera flyktingar. Hans påstående stöddes ivrigt av dåvarande riksdagsmannen numera meppen samt sannfinländaren Teuvo Hakkarainen som dessutom propagerat för att Finland borde deportera homosexuella och somalier till Åland för att enligt honom skapa ett modellsamhälle.

Nuvarande justitieminister Leena Meri som sitter på en strategisk ministerpost för Åland har inte varit någon ålandsvän. År 2018 föreslog Leena Meri i samband med riksdagens budgetbehandling att klumpsumman skulle skäras ned med 100 miljoner. En begränsad tid satt Meri med i Ålandskommittén som under Tarja Halonens ledning tog fram ett förslag till en ny självstyrelselag. Utan att avslöja något om kommitténs interna diskussioner kan jag som medlem i kommittén avslöja att Meris insatser var mera negativa än positiva för Ålands del.

I september kommer finansminister Riikka Purras förtroende att prövas av riksdagen. En politiker som uttryckt åsikter om att skjuta ihjäl invandrare i lokaltågen samt ”spotta på tiggare och klå upp negerbarn”. Trots påtryckningar vägrar hon att ta tillbaka sina grymma uttalanden utan avfärdar dem som dåliga skämt. Det skulle hedra Ålands riksdagsman Mats Löfström om han i kommande omröstningar om Orpos regerings förtroende bidrog till dess fall. De vackra skrivningarna i regeringsprogrammet är sannolikt inte realiserbara. Man kan knappast räkna med sannfinländarnas stöd för åtgärder som förstärker Ålands självstyrelse. De tongivande politikerna i det sannfinländska partiet anser att vi på Åland redan har det för bra och åtnjuter obefogade förmåner i jämförelse med majoritetsbefolkningen. Ett parti vars medlemmar är oeniga i det mesta och vars värdegrund är att finskspråkiga skall utgöra den dominerande klassen i landet. Alla andra, inklusive ålänningarna är mindre värda och ska underordna sig. Ett auktoritärt Finland undviks genom att Orpos regeringen byts ut mot mera demokratiska och humana krafter. Ju tidigare desto bättre för hela landet.

 

Barbro Sundback (S)

Bildstöd: Insändarskribenten Barbro Sundback på bilden. Fotograf: Jeremic Photography

 

Insändare: Ingen förlängning av arrendeavtalet för Mariepark

av

Mariepark har stått övergivet i 20 år. Gatubyggnaden och gatuområdet kring byggnaden ser alltmer risigt ut. Inne på gårdsområdet ser det ut som en illa skött avstjälpningsplats. Trots anmärkningarna från byggnadsinspektionen fortsätter förfallet.

Dennis Jansson som är arrendetagare till Mariepark anhåller om förlängning av arrendeavtalet som går ut den 10.12.2023, det vill säga om några månader. Enligt arrendeavtalet riskerar Jansson ett avtalsvite eftersom han inte fullföljt sin byggnadsplikt. Han ska betala ett eventuellt skadestånd och erlägga ett vite som var gång uppgår till högst tio gånger beloppet av den årliga arrendeavgiften.

Den 20 december 2018 avtalade Dennis Jansson och Mariehamns stad om att Mariepark AB inom fem år skulle bebygga Marieparks tomt till 80 procent av tomtens byggnadsrätt. I dag kan vi konstatera att inte en enda procent av byggnadsrätten byggts.

Marieparks tomt kan enligt gjorda utredningar ge staden upp till ett 90-tal lägenheter om området exploateras med 3-4 våningars hus. Planeras området för egnahemshus blir det givetvis betydligt färre som bebor området. Oberoende vilken markanvändning man går in för är området oerhört värdefullt för staden med tanke på behovet av mark för byggande av bostäder. Att förlänga avtalet med Mariepark AB är att direkt arbeta mot stadens bästa.
Ärendet ligger nu på infrastrukturnämndens bord och frågan ska avgöras vecka 34. Socialdemokraterna kommer att föreslå att anhållan om förlängning av arrendeavtalet för Mariepark avslås. Det finns absolut ingenting som indikerar att Dennis Jansson har för avsikt att bebygga området enligt gällande stadsplan nu eller inom en snar framtid. Däremot är det solklart att staden behöver arrendeområdet för bostäder. En förlängning av arrendeavtalet för Mariepark hindrar stadens utveckling och bidrar till det fortsatta förfallet av området. En förlängning av arrendeavtalet löser inte några problem. Det bara förlänger plågan och de ansvariga låter bli att ta sitt ansvar. Politik är att vilja och ta ansvar. Det är viktigt att alla politiska grupperingars representanter deklarerar sin ståndpunkt i denna för staden så viktiga fråga. Väljarna har rätt att få veta hur resonemangen går.

Barbro Sundback (S)
Gruppledare för stadsfullmäktiges socialdemokrater

Jessy Eckerman (S)
Ordförande för Mariehamns socialdemokrater
Medlem i Infrastrukturnämnden

Insändare, Egen energiproduktion

av

Ålänningarna ska producera sin egen el och skydda orörd natur från rovdrift

 

Den största svagheten i det åländska energiförsörjningssystemet är att Åland inte producera tillräckligt med egen el. Ålänningarna är i hög grad beroende av import av el. Trots att det byggts en rad vindkraftverk och stora parker av vindmöllor planeras både norr och söder om Åland gynnar inte detta ålänningarna i första hand.

 

Vi måste skilja på ålänningarnas behov och framtida behov av el och de rent kommersiella investeringar som gjorts och som planeras. De åländska vindmöllorna är kommersiell verksamhet i huvudsak ägd av ålänningar. De säljer sin el på den elmarknad vars priser dagligen läggs av elbörsen Nord Pool som trots namnet också inkluderar Tyskland och flera andra europeiska länder. Priset återspeglar utbud och efterfrågan. Priset består av alla former av energi som alla har olika pris. Den energiform som är dyrast för dagen blir det pris som gäller för all energi oberoende om det är vind, kärnkraft eller nåt annat. När gasen från Ryssland abrupt minskade steg priset på gas. Börsens prismekanism gjorde att alla energipriser sköt i höjden. Produktionskostnaderna har inte ökat. Prishöjningarna beror således på det höga gaspriset. Prishöjningarnas vinster kammar produktionsbolagen in. Också de åländska vindkraftsbolagen gynnas av kriget i Ukraina.

 

Det finns platser i Finland där kommunen äger ett energiverk av något slag. Kommunmedlemmarna köper el från sitt eget elverk. Den elen säljs till självkostnadspris och påverkas inte av elbörsens priser. Den här modellen kallas Mankalamodellen och har godkänts av de EU-myndigheter som övervakar den fria rörligheten på elmarknaden. Det problemfyllda kärnkraftverket Olkiluoto som äntligen är igång och producerar el ägs av industrin i Finland. Ägarna säljer el till sina industrier till självkostnadspris vilket givetvis gynnar den inhemska produktionens konkurrenskraft.

 

Istället för att sälja ut orörda havsområden till utomåländska bolag som kommer att göra sig rika på vindkraft borde vi i första hand fundera på hur Åland kan utveckla en Mankalamodell för egen produktion av el. Ett helägt landskapsbolag som producerar el till självkostnadspris åt ålänningarna. Bolaget kunde t.ex. heta Ålands-Ellen och syfte skulle vara att göra Åland oberoende av den europeiska elmarknaden. Varför skänka bort förutsättningarna för att producera el till andra och sedan själv fortsätta köpa in dyr och osäker el från Nord pool?

 

På 1960 och 70-talet talades det i landstinget om att bevara samhällsbalansen. Ett lite kryptiskt uttryck som gick ut på att förhindra att stora bolag skulle slå sig ner på Åland. Man menade att det kunde föra med sig sociala spänningar och att Åland själv skulle utnyttja sina resurser. Tiderna har förändrats men inte i grunden. Småskalighet, eget kapital och hållbara investeringar är viktiga ännu idag. Det finns gott om exempel i världen där orörda paradis närmast förstörts på grund av girighet och okontrollerad rovdrift på orörd natur. Vi behöver en mera nyanserad diskussion om de planerade vindparkerna på åländska vatten.

 

Barbro Sundback

Insändare: Institutionaliserad barnomsorg ger trygghet och valfrihet

av

Den kanske viktigaste politiska frågan under min tid som politiker brukar jag säga är
införandet av rätten till barnomsorg.

När jag första gången valdes till Ålands Landsting och
Mariehamns stadsfullmäktige år 1979 var frågan mycket aktuell. Socialdemokraterna lovade
redan då i sitt valprogram att arbeta för full dagistäckning eller enklare sagt att alla som
behöver dagisplats ska få det. Vid den tiden var så gott som alla dagisar privata. Den första
kampen gällde en kommunalisering av dagvården för att garantera servicen till alla och året
om. Idag är detta självklart men ännu på 1980-talet klassades socialdemokraternas krav som
rena rama kommunismen.

Debattens vågor gick höga och alla som var emot motiverade
sina konservativa förslag med barnens bästa. Utvecklingen gick stegvis men den rådande
majoritetsnormen var att det bästa platsen för barnen var hemma med den biologiska
modern. Ytterst få män deltog i debatten. Konservativa kvinnor argumenterade för att
barnen skulle vara hemma och även om de sällan stannade hemma själva ville de att
samhället skulle finansiera deras ”barnpigor” för att deras barn inte skulle tvingas gå till
dagis.

Mera progressiva kvinnor såg på barnomsorgen som en samhällsservice som tryggade
deras och barnens vardag och gjorde det möjligt för dem att skaffa barn och jobba
samtidigt. Något som män i alla tider haft rätt till.
På 1990-talet kom lagen om subjektiv rätt till barnomsorg. Det betydde att kommunerna var
tvungna att erbjuda barnomsorg till alla föräldrar som så önskade.

Den subjektiva rätten var
en kohandel mellan socialdemokraterna och centern i Finlands riksdag. Centern fick istället
lagen om vårdnadsbidrag d.v.s. att kvinnor som hade sina barn hemma ersattes av
kommunen. Vårdnadsbidraget är ett bidrag som hade en rent konserverande effekt på
förutsättningarna att fostra barn. Den subjektiv barnomsorgen är en av de största sociala
reformerna för en mera jämställd arbetsmarknad. Den gav kvinnorna möjligheter att
kombinera familj och arbete. Barnsomsorgens pedagogiska innehåll och professionalisering
institutionaliserades.

Många konservativa röster som var emot kommunala dagis kritiserade
verksamheten. En del gick så långt att de ansåg dagis skadliga för barn och att verksamheten
kunde leda till intellektuell eftersatthet. Den myten är sedan länge avlivad och motsatsen
har bevisats. Barn mår generellt bra av att gå på dagis och utvecklas i genomsnitt
framgångsrikt både intellektuellt och socialt på dagis tack vare kompetent och välutbildad
personal. Av olika skäl kanske det inte gäller alla barn men generellt är det så.
Nu är barnomsorgslagen aktuell igen. Den subjektiva rätten återställs. Dagisbarn som får ett
syskon behåller sin plats i barnomsorgen. Likaså kan arbetslösas barn behålla sin dagisplats.
Så var lagen ursprungligen utformad men rätten begränsades i syfte att spara in pengar i
kommunerna. Socialdemokraterna var emot försämringen när den infördes men det räckte
givetvis inte.

Nu är det glädjande att regeringen Thörnroos vill komplettera den subjektiva
rätten till omsorg. Barnomsorg är ett rätt och inte en förpliktelse. Den som inte vill kan avstå
och stanna hemma med sina barn. I min naivitet trodde jag att debatten vid det här laget
skulle ha lagt sig men inte heller. Upprörda mammor och mammasjuka pappor tycker att
valfriheten kan gå utöver barnen och att samhället fråntagit föräldrarna deras ansvar för
barnen- Argumenten bygger på känslor och saknar politisk objektivitet. Den subjektiva
rättens utökning ökar också föräldrarnas och särskilt kvinnornas valfrihet och möjligheter att arbeta och leva ett fungerande familjeliv.

Barnomsorgen är institutionaliserad och
professionaliserad. Mönstret känns igen från annan social verksamhet. Det oavlönade
arbete kvinnor i årtusenden utfört har i det moderna samhället blivit sociala rättigheter och
samhällsservice som ökar medborgarnas individuella frihet att skapa sig ett självständigt liv.
Barnomsorgen är en service som ökar jämlikheten eftersom den tillkommer alla barn på
samma villkor. En liknande utveckling skulle jag gärna se inom äldreomsorgen. Äldre med
behov av vård och omsorg för att kunna leva ett värdigt liv borde ha subjektiv rätt till viss
samhällsservice som erbjuds oberoende av kommun och snåla kommunpolitikers kortsiktiga
ekonomiska ambitioner.

Offentlig social service är grunden för ett jämlikt och demokratiskt
samhälle som får sin styrka och bärkraft genom att vi hjälper och stöder varandra. Alla
behöver någon gång samhällets stöd. Välfärdsstaten är inte färdig. Den kan ytterligare
förbättras och nya stödformer och valmöjligheter ska skapas när nya behov uppstår.
Barbro Sundback (S)

Insändare: Politikernas ansvar för äldreomsorgen i Mariehamn

av

Ombudsmannamyndigheten presenterade nyligen sin årliga statistik över konsument-, patient- och klientärenden. Tyngdpunkten i rapporteringen ligger på äldreomsorgen i Mariehamn. Klientombudsman Benjamin Sidorov påpekar helt riktigt att klagomålen skulle ha varit färre om staden hade fler boendeplatser och mera personal. Det är inte äldreomsorgens fel att staden inte ger tillräckliga resurser för att möta de växande behov som finns hos den äldre befolkningen i staden.

Det är politikernas ansvar att se till att det finns tillräckligt med boendeplatser, hemtjänst och annan service som de äldre i Mariehamn behöver för att leva ett tryggt och värdigt liv. Hur kommer det sig att stadsledningen och stadsstyrelsen inte tar tag i frågan? Stadsfullmäktige har drivit på och har fått till stånd två utredningar om äldreomsorgens utbyggnad. År 2019 presenterade Lindemankommittén 35 åtgärder för att förbättra äldreomsorgen i Mariehamn. Utredningen lades snabbt på hyllan och tycks aldrig ha nått stadsledningen eller stadsstyrelsen. År 2021 presenterades en ny utredning om ett demenscenter i staden.
Bristen på boendeplatser har bara ökat sedan 2018. Den dåvarande politiken gick ut på att ingen utökning behövdes. Bristen på personal blev akut när socialchefen över en natt beslöt att all personal skulle jobba treskift och ambulera på olika avdelningar. Beslutet ledde till ett stort missnöje bland personalen och många ville lämna sin arbetsplats. Trobergshemmet som alltid varit mariehamnarnas trygga hamn på ålderdomen framstod med ens som en otrygg plats. Pandemin hade en förlamande effekt på förändringsarbetet.

I budgeten för 2021 var äldreomsorgen underbudgeterad. Samma sak tycks upprepas i 2022 års budget. Här måste stadsledningen och stadsstyrelsen inta en mera realistisk hållning. Stadsfullmäktige måste få ett beslutsunderlag som beaktar de förändringar i behoven som uppstår under åren. Om vi ska få en äldreomsorg värd namnet kan vi inte fortsätta underbudgeteringen. Tvärtom nu måste stora satsningar göras.
I budgeten för år 2023 måste investeringen i ett demenscenter beaktas. Bygger vi ett demenscenter får vi resurser att på ett ändamålsenligt sätt ta hand om den växande grupp minnessjuka äldre och deras anhöriga. Det i sin tur frigör platser på Odalgården och Trobergshemmet som kan anpassas för övriga i behov av särskilt boende.
Personalkrisen är gemensam för hela Åland. Här har landskapet ett stort ansvar genom att utöka antalet utbildningsplatser. Genom att ta upp extra pengar för s.k. gropjusteringar kan Mariehamn höja lönerna för närvårdarna utöver KAD:s generella höjningar.
Landskapsregeringens utredning om att den kommunala institutionsvården flyttas till ÅHS är varken realistisk eller någon egentlig lösning på problemet med de multisjuka äldre som har stort behov av vård och behandling och som bor i kommunernas äldreboende eller hemma. Istället borde ÅHS utveckla sin service till de äldre. De äldre som bor hemma eller i särskilt boende har samma rätt till ÅHS tjänster som alla andra på Åland. Om de äldre har svårt att ta sig till ÅHS måste ÅHS ta sig till de äldre. Hemsjukvården måste utökas med mera medicinska resurser och personalen på äldreboendena måste kunna ge mera sjukvård. Något de redan har utbildning för men som de inte tillåts använda på grund av organisatoriska hinder.
Från och med år 2023 måste politikerna i staden ta sitt ansvar för den åldrande befolkningens rättigheter och behov av vård och omsorger.

 

Barbro Sundback (S)

 

Photo by Sheggeor laker on Unsplash

Syntolkning: Två äldre personer står med ryggarna mot kameran och blickar ut över en kanal.

Regeringen sover sin törnrosasömn

av

När den övriga västvärlden aktivt och målmedvetet satsar på grön omställning och utvecklar sina sociala program sover Åland sin törnrosasömn.

I en lång programmatisk insändare med rubriken. ”Åland på god väg” försöker Annette Bergbo och Simon Holmström (Hi) övertyga oss om att allt ordnar sig. Hållbart initiativ avslöjar om och om sin politiska oskuld. Åtminstone känner inte jag mig övertygad om att regeringen Thörnroos med Hållbart initiativ som trogen allierad förmår åstadkomma något konkret för att skydda vår gemensamma livsmiljö och framtid.

Därför ställer jag samma fråga till Annette Bergbo och Simon Holmström som jag riktat till Stellan Egeland (OB) ett par gånger. Vilka konkreta klimatmål har Ålands regering och vilka konkreta åtgärder avser ni att ta för att uppnå klimatmålen? 

Finansminister Roger Höglund har presenterat regeringens tredje tilläggsbudget för året. Helt riktigt konstaterar näringslivets representant Jan-Erik Rask att det inte är någon näringslivsbudget. Till det kan man tillägga att det inte heller är någon miljöbudget, utbildnings- och kulturbudget, social och sjukvårdsbudget eller finanspolitisk budget.

Tilläggsbudgeten är en kameral produkt vars syfte enbart är att minska landskapets budgetunderskott. Finansministern utbrister lyckligt att inte heller i år behöver han gå till banken samtidigt som han föreslår att landskapet ska köpa en gammal norsk skorv som spyr ut mindre utsläpp än den nuvarande färjan mellan Åva och Gustavs. Med en sådan finanspolitik stampar Åland inte bara på stället utan backar ut ur tiden.

Att låna pengar för att investera i nödvändig infrastruktur och humanpolitik är att skapa tillväxt. Den dåliga tillväxt som rådde före pandemin kommer att förstärkas om inte regeringen Thörnroos inser sitt ansvar för de förändringar som pandemin fört med sig. Regeringen har ansvar för hela Åland inte bara för sin egen budget. Landskapet är inte en kommun eller företag.

Lagting och regering representerar alla ålänningar, alla näringar, alla kommuner och alla verksamheter. Var finns helhetssynen och framtidssatsningarna? Om inte regeringen tar sig an de stora utmaningarna får nästa regering ärva en ineffektiv kommunstruktur, krav på grön omställning, nödvändigheten av förlängd gymnasieutbildning samt behovet av att finansiellt säkra ÅHS verksamet. Bara för att nämna några stora frågor som kräver en lösning nu.

Vakna upp regeringen Thörnroos. Det är inte banken som är det stora hotet utan er brist på politiska mål och konkreta åtgärder för att navigera Åland över säkra vatten.

Barbro Sundback (S

 

Photo by John O’Nolan on Unsplash

Jag har aldrig varit kommunist.

av

Jag har aldrig varit kommunist

Tack John Holmberg för din insändare  om vänsterpropaganda. Den blottar en rad ekonomiska
föreställningar som enligt mig inte fungerar i en globaliserad värld där vi alla mer eller mindre är
beroende av varandra.

Ditt synsätt skulle jag närmast kalla nyliberalism. Begreppet lanserades i slutet
av 1900-talet och kopplas vanligtvis till den politik som Ronald Reagan och Margaret Thatcher
representerade. De var emot statliga ingripanden i ekonomin. Istället förespråkade de lägre skatter
och färre statliga ingripanden. Socialliberalismen som jag uppfattar de flesta åländska liberaler
företräder bedriver en mera flexibel ekonomisk politik. Min uppmaning till Ålands liberaler är att
klargöra vilken ideologisk linje partiet företräder?

Världen har förändrats sedan slutet av 1900-talet. Den våg av privatisering och utarmning av den
offentliga ekonomin som följde skapade stora sociala och ekonomiska klyftor i många länder. Den
ekonomiska krisen år 2008, de häftiga flyktingströmmarna 2015 och inte minst Covid 19 pandemin
har igen gett den offentliga ekonomin en framskjuten post i politiken. Stora statliga stöd har getts till
företag, kommuner och i många länder har de ekonomiska kraven på att lösa klimatfrågan blivit akut.

De dystra förutsägelserna om pandemins förödande ekonomiska konsekvenser har kommit på skam.
De statliga ingripandena har inte bara räddat företagen utan återhämtningen i hela ekonomin är god
och konjunkturerna pekar uppåt. Välfärden har samtidigt skyddats och i Finland har man gjort stora
reformer inom skola, vård och omsorg. Imponerande politik som bygger på långsiktighet och smart
ekonomiskt tänkande. Den offentliga ekonomin handlar om vilket samhälle vi vill ha. Stater,
landskapet och vissa kommuner kan tänka längre en företagsvärldens kvartalsekonomi. Det kräver
inte bara politiskt mod utan också rätt investeringar i infrastruktur samt socialt och mänskligt kapital.

Jag är socialdemokrat. Jag har aldrig varit kommunist som John Holmberg antyder. Jag är en stor
beundrare av den nordiska välfärdsstaten som i hög grad är en socialdemokratisk modell. När
människorna upplever social trygghet, har arbete och tror på framtiden klara man också
samhällsförändringar. Förändringarna måste vara socialt hållbara och målen måste vara tydliga och
gemensamma för att övertyga väljarna. Vi har oberoende av vår härkomst mera gemensamt än vi
ofta tror. Mina grannar är goda människor. Vi pratar med varandra, funderar på världens gång och
oroar oss i stort över samma saker.

Några av mina grannar är storföretagare. Vi pratas vid om politik
och ekonomi. För det mesta är vi överens om hur vi vill att vårt samhälle ska utvecklas. Färre
kommuner, bra hälso- och sjukvård, satsningar på äldreomsorg och ett välkomna öppet samhälle
som slår vakt om det åländska. Jag är rädd John Holmberg att du och dina trosfränder lever i en värld
som redan hör till gårdagen. Vår tid kräver inte bara social trygghet utan stora klimatsatsningar och
nya metoder för att lösa konflikter utan krig och våld. För det krävs nya kunskaper, idéer och ett brett
samarbete båda lokalt och globalt. Kan du berätta för mig vad det kostar för Åland att uppnå EU:s
klimatmål år 2030 och 2050. Det skulle vara viktigt.

Barbro Sundback

Offentlig sektor en viktigt ekonomisk kraft

av

Offentlig sektor en viktig ekonomisk kraft

Ålandstidningen och centern fortsätter med en dåres envishet att försvara den rådande kommunstrukturen. Argumentationen är inte övertygande. Regeringens förslag till nedskärningar i basservicen är egentligen inte förslag påstås det. Tidningen Ålands ledarskribent skriver om att ”det finns teoretiska möjligheter till inbesparingar”. Istället för inbesparingar erbjuds konkurrensutsättningar och privatisering. Båda metoderna har prövats men övergivits i vår omvärld.

Orsaken till detta är att alltfler inser att den offentliga ekonomin inte fungerar som ett hushålls eller företags ekonomi. Offentlig sektor har under pandemin visat sig kraftfull inte bara för att upprätthålla basservicen till medborgarna utan också för företag. Den främsta förklaringen till detta är att nationalekonomer och annan ekonomisk expertis insett att offentlig upplåning inte behöver leda till katastrof om upplåningen sker i syfte att öka investeringarna och upprätthålla människornas köpkraft.

Landskapsregering och många kommunalpolitiker reagerar panikartat vid tanken på ökad offentlig upplåning. Små kommuner som redan är ekonomiskt helt beroende av landskapsandelar och bidrag kan inte låna. Landskapet kan låna men inte för att hålla liv i en delvis ekonomiskt död kommunstruktur.  Mariehamn kan låna eftersom staden inte är så beroende av landskapets andelar, har ett betydande överskott i balansräkningen och inflyttning. Mariehamn kan gå med underskott några år eftersom staden har tillväxtkraft att överleva den rådande krisen. Stater med egen valuta plus EU lånar stora belopp för att fortsätta stimulera sina ekonomier. När ekonomierna växer minskar lånebördan relativt. Den offentliga sektorn har oändligt med tid att betala tillbaks sina lån. Så är det inte för hushåll och företag. När konjunkturen vänder rasslar skattepengarna in i den gemensamma kassan.

Ta Finland som exempel. I dagarna inleder tusentals läropliktiga ungdomar sin gymnasieutbildning. Saknar de utbildningsplats är kommunen skyldig att ordna praktik eller annan vettig sysselsättning. Detta sker på samhällets bekostnad. En smart framtidsinvestering. Från och med augusti sänks dagisavgifterna i hela Finland. De största förändringarna gäller familjer med låga och medelinkomster. Hela 20 000 fler familjer får nu avgiftsfri dagis. Medelinkomsttagarna får också flera tusen per år kvar i börsen. Barnfamiljernas köpkraft ökar och fler kvinnor har råd att jobba. Allt hänger ihop. Fokus måste vara på vad som är bäst för människor och miljö. Ekonomin ska anpassas till ett hållbart samhälle.

Det viktigaste är att överge föreställningen om att den offentliga ekonomin fungerar som ekonomin i ett företag. Offentlig sektor är inte bara kostnader utan också en ekonomisk kraft som kan balansera hela ekonomin om man är tillräckligt smart. Fyra kommuner, fyra kommundirektörer, fyra fullmäktige, fyra kommunkanslier, fyra ekonomisystem, fyra grundskolsystem osv måste vara effektivare än dito sexton. Om någon inbillar sig något annat är det strunt. Det är svårt att anamma en motståndares idé. Så var det med KST, gymnasieutbildningen och självstyrelsens nya ekonomiska system. Min blygsamhet förbjuder mig att nämna vilket parti som kom med nämnda förslag. De har alla förverkligats. Kanske inte exakt men i stort sett enligt ursprungstanken. Samma sak kommer att ske med kommunerna. Ju snabbare vi handlar desto bättre. Något alternativ finns nämligen inte.

Barbro Sundback (S) 

 

 

Ansvaret är var och ens

av

Regeringen i Helsingfors har beslutat att införa ett coronapass som kan användas inom
kultur- restaurang och fritidssektorn. För besök till offentliga inrättningar som sjukhus, skolor
och skatteverket samt liknande skall inte coronapass behövas.

På Åland har ledande person uttalat sig mycket kryptiskt om coronapasset. Bland annat har
man sagt att frågan är komplex och svår, kan strida mot grundlagens fri- och rättigheter och
att passet kan undergräva tilltron till myndigheterna. Personligen har jag svårt att uppfatta
komplexiteten och svårigheterna i detta fall. Passet måste lagstadgas och kommer således
att genomgå en granskning av sin grundlagsenlighet. I Tyskland har ett liknande pass infört.
Den nordiska lagstiftningen är till sin natur liknande den tyska.

Syftet med coronapasset är att förhindra spridning av den s.k. deltavarianten av det virus
som leder till sjukdomen covid 19. Under sensommaren har deltavarianten spridits i första
hand bland unga vuxna som naturligt nog vill vara ute i svängen sommartid. Att kräva
coronapass för att gå på restaurang eller till krogen är därför en ganska logisk åtgärd för att
minska smittspridningen.

Den tveksamhet som våra makthavare visar i detta sammanhang
tror jag att i första hand bottnar i en omtanke om restaurangbranschens lönsamhet. Om
man svänger på kuttingen blir frågan betydligt mera delikat. Det är frivilligt att avstå från att
vaccinera sig. Den rättigheten tillkommer alla. Däremot är det tveksamt om man dessutom
har rätten att smitta andra. Enligt mig är det logiskt att den som av olika skäl väljer att inte
vaccinera sig krävs mer försiktighet än den som vaccinerat sig. Ett sådant krav är att så länge
deltavarianten sprids särskilt på krogen bör de som inte är vaccinerade stanna hemma tills
faran är avblåst. Då minskar vi risken för överbelastning av ÅHS i fråga om testningar och
smittspårning. Ansvaret för att inte smitta måste i första hand tas av dem som inte är
vaccinerade.

Restriktionerna har varit mycket besvärliga för kultur- och fritidssektorn. Teatrar, konserthus
bibliotek och andra kulturinrättningar har varit tvungna att stänga planerade produktioner
om och om igen. Detta har inte bara skadat institutionernas anställda utan också mängder av
artister som jobbar som frilans. En hel del artister har drabbats av depression och börjat
tvivla på sitt yrkesval. Med införandet av ett coronapass kan föreställningar och konserter
göras säkra. De allra flesta inom denna sektor välkomnar tillkomsten av ett coronapass. Må
vara att det dröjer innan det kan tas i bruk. Passet bör skapas i demokratisk och rättslig
ordning eftersom det innebär begränsningar i vissa medborgares d.v.s. de icke vaccinerades
fri- och rättigheter.
I Italien har man också infört ett coronapass. Majoriteten av befolkningen välkomnar passet.
En talesperson i den hårt coronadrabbade staden Bergamo i norra Italien berättar att när det
blev klart att passet skulle införas ökade antalet som önskade vaccinera sig. Det visar att
frågan om att eller att inte vaccinera sig är i högsta grad en social fråga. Man skall absolut få

välja bort vaccinering men då måste man ta konsekvenserna och minska sina sociala kontakter.

Barbro Sundback

 

 

Photo by Daniel Schludi on Unsplash

Följ oss i sociala medier

Facebook-f Youtube Instagram

FÖLJ OCKSÅ

Facebook-f Facebook-f Facebook-f

Kontakta oss

Telefon 018-25 506
E-post socialdemokraterna@lagtinget.ax
Besöksadress Lagtinget, Strandgatan 37, Mariehamn

Bli medlem

ÅLANDS SOCIALDEMOKRATER

COpyright ÅLANDS SOCIALDEMOKRATER – Dataskyddsbeskrivning