Invandringen kostar inte alls skjortan. Att ta in invandrare ska ses som en investering. Nu tänker jag inte skriva om statistik, utan jag skriver direkt om mina egna erfarenheter.
Först vill jag nämna att jag tycker det är skrämmande att vissa människor är så själviska att de hellre låter folk i krisländer svälta, dö och bli våldtagna än att vilja hjälpa dem till trygghet. Tänk om någon du älskar, och som bor i ditt ursprungsland, tvingas bli en flykting och då söker hjälp i det land som du har bott i sedan länge. Skulle du fortfarande rösta nej till att ta in den personen?
Själv har jag föräldrar som kom till Sverige under Iran- och Irakkriget för cirka trettio år sedan. Många av mina vänner och släktingar kom till Sverige av samma orsak.
Under tiden de lärde sig svenska kom jag till världen 1986 och började på dagis. Efter att ha lärt sig språket, startade mina föräldrar snabbt ett företag och började sälja frukt och grönsaker på ett torg i Göteborg. De hade inte råd med någon lokal så de köpte ett slitet tält som de kunde ha utomhus. Jag var liten då men jag kommer ihåg hur de slet och kämpade varje morgon med att sätta ihop tältet för att sedan åka till grossisten och handla frukt. I alla väderförhållanden kämpade de och slet i timmar för att få ihop det stora tältet.
Jag tar detta lite kort. Efter några år läste min mamma till undersköterska och när hon hade tid hjälpte hon min pappa med butiken i den lokal som de tillslut hade råd att hyra. De har alltså studerat, kämpat i alla väderförhållanden med tältet och jobbat sig uppåt och även hunnit skaffa sig två döttrar. Under de här åren efter att ha lärt sig språket har de alltså betalat skatt, hyra, lokalkostnader mm. Efter att de fick arbete så har de bara betalat tillbaka till det svenska- och åländska samhället under alla år. Mina föräldrar gör fortfarande sin del för samhället. Likaså gör också deras vänner som har flyttat hit samtidigt som de. Alla har kämpat för att få ett jobb och få bättre levnadstandarder.
Så vad blev det av mig och mina två lillasystrar? Jag blev sjökapten och arbetar två veckor varje månad i Norge, jag driver det egna företaget ”Study Fuel – Din läxhjälp på Åland” och jag är fotbollsdomare. Varje månad betalar jag cirka 1200€ i skatt enbart för Norge-jobbet. Mina lite yngre syskon studerar. Den ena syrran läser till läkare i Sverige och yngsta systern ska börja gymnasiet till hösten och tänker bli pilot.
Nu tar jag det ännu kortare. Min morbror har varit och är fortfarande vaktmästare sedan tjugosex år tillbaka. Hans fru är tandtekniker, deras son arbetar inom kriminalvården med ungdomar som farit snett. Deras andra son säljer annonsplatser för stora svenska tidningar.
Mina invandrade vänner i Göteborg och vänner som är barn till invandrare utbildade sig till allt ifrån läkare, apotekare, spårvagnsförare till sjuksköterska, sjöman, bilförsäljare, informationstekniker, sångare och personlig tränare. Alla betalar nu skatt och har skött sig. Jag ser invandrigen som en investering. Visst kostar det att lära dem språket och få dem på benen, men efter det så har de många skattebetalande år framför sig. Det betalas alltså in mer skatt än vad det betalas ut i bidrag. Jag har växt upp i Göteborg och sett verkligheten med mina egna ögon.
Visst, alla har inte viljan eller orken att anpassa sig till det nya samhället, men de flesta vill kunna leva ett tryggt liv och uppskattar all hjälp de kan få. Vi som är födda i mottagarlandet är generellt sett oerhört duktiga på att studera och skapa ett fint liv. Vi vill inte leva på bidrag. Ingen av oss vill det och inte våra föräldrar heller. Några av våra föräldrar kämpar med vanliga jobb så som buss- eller taxi-chaufför, försäljare i butik eller något inom vården. Ofta är det svårt att byta land och hålla sig kvar på den utbildningsnivå man har uppnått i sitt ursprungsland. Därför vill barn till invandrare lyckas bättre än sina föräldrar. Barn till invandrare pluggar hårt och kämpar extra mycket. Invandrade vill försörja sig själva!
Arash Ghasemi (S)
