Varför ska vi hålla på med ett kommunstrukturarbete? Den frågan svarade kansli- och kommunminister Nina Fellman på i lagtingets budgetdebatt. Att folket vill ha förändring, att alla delar av Åland ska vara livskraftiga och att medborgarna ska sättas främst är tre anledningar.
Här är hela Ninas tal:
Jag vill inleda med att förtydliga en sak. Under det senaste året har jag inte noterat att det skulle vara något lurt alls med förvaltningen. Inte heller att där är för mcyket folk. Tvärtom. För att klara allt det arbete som anstår en självstyrelse har vi för lite folk, även om alla jobbar häcken av sig. Ett stort tack till min lilla avdelning för väl utfört arbete och tålmodig upplärning av ny minister.
I mitt anförande ska jag uppehålla mig vid de två viktigaste förändrings- och utvecklingsprojekten på mitt ministerområde, kommunstrukturreformen samt integrationsarbetet i landskapet, och avsluta med några ord om externpolitiken.
Integration är ett högt prioriterat område för landskapsregeringen. I regeringsprogrammet konstateras; ”En god integrationspolitik är ett viktigt framtidsområde och riktar sig både till arbetskraftsinvandrare, flyktingar, asylsökande och den egna befolkningen.” Det sistnämnda är kanske det viktigaste. Det är vi som bor här som ska se till att vårt samhälle är öppet och inkluderande, och det har inget alls att göra med vilka inflyttade som får ett startstöd för att komma igång, för det rör långt ifrån alla som kommer hit. Nyckelområden för en lyckad integration är arbete, språk.
I årets budget finns därför en försvarlig summa pengar fördelad på olika ministerområden, framför allt för språkstöd i olika former, för SFI utbildning, lärande i arbete, genom landskapsandelar till skolor och barnomsorg.
Vi har en nysatsning på tredje sektorn, en särskild pott med PAF-medel för nya och innovativa sätt att jobba med integration, inte med perspektivet att vi ska hjälpa dem, utan med frågan hur vi tillsammans ska jobba för en bra integration. Enligt ÅSUBs senaste befolkningsstatistik flyttar mer människor än någonsin bort från Åland, så att inflyttningen med nöd och näppe ger oss en positiv befolkningsutveckling. Där är utmaningen. Misslyckas vi med integrationen så misslyckas vi med att utveckla vårt samhälle vidare. De pengar som hittills anslagits, 40.000 euro är, får jag tillägga, en början. Avsikten är att utveckla ett integrationsprogram som är så bra och ger så goda resultat att alla förstår att det är en investering för framtiden, inte en kostnadspost i budgeten.
Så till kommunstrukturarbetet.
Varför ska vi hålla på med det? Är det för att sossarna i synnerhet och regeringen i allmänhet vill centralisera till varje pris? Är det för att man vill släcka lamporna på landsbygden, lägga ner skolorna och, som centerns partiordförande uttryckte det, skicka ut åldringarna på gatan?
Kommunstrukturreformen drivs av
- en väl dokumenterad önskan hos den åländska befolkningen att se en förändring
- en omsorg om att alla delar av Åland ska vara livskraftiga, inte bara överleva. Med den politik som hittills drivits har allt inte varit rosenrött. Vi sett hur både skärgård och landsbygd sakta utarmats på arbetsplatser, hur skolor stängts och befolkningen åldrats. Vi kan konstatera att status quo med 16 kommuner är detsamma som långsam nedgång och handlingsförlamning på många viktiga områden där vi behöver jobba framåt tillsammans.
- en vilja att se till att medborgarna, inte de nuvarande kommunala maktstrukturerna, sätts först. Likvärdig, högkvalitativ service på alla områden, till alla ålänningar, är målet. Inte att det finns skillnader i skattetryck, servicenivåer och förmåner mellan människor som bor bara några tiotals meter ifrån varann.
- Viljan att utveckla helheten Åland. Det finns många områden där samarbete är nödvändigt. Till exempel vatten och avlopp, fysisk planering, äldreomsorg, näringslivsutveckling och infrastruktur. Det finns mycket jobb att göra som idag blir ogjort för att man helt enkelt inte hinner med det när man har fullt sjå med att hålla den kommunala näsan ovanför vattenytan.
I denna budget finns några kostnadsposter som ska användas till att slutföra det utredningsarbete som inletts: ett förarbete för ny kommunindelningslag, lite mer medel för PwC för förankring och diskussioner med berörda parter, en ÅSUB-enkät om vad medborgarna på Åland tycker, som ska tas med och utgöra grund för kommande beslut.
Med tanke på att detta är första gången sedan Åland steg upp ur havet som frågan utreds seriöst, är det småpengar. Jämför till exempel med pengar som tidigare gått till kortruttsutredningar, till golfbaneutredningar, till broutredningar och till utredningar om simhallar, och så vidare.
Landskapsregeringens avsikt är att när utredningarna är klara och vi har en faktabas för ett beslut, gå vidare, göra det. I februari närmare bestämt. Så snabbt har man väl aldrig marscherat förut i en viktig fråga, och kanske är det det som orsakar den stora skälvan bland de partier som helst ser att allt förblir som det alltid varit. Självklart ska den lagstiftning som ska tas fram ske med parlamentarisk förankring. Vi kommer att behöva varje insikt och varje väl grundad åsikt som finns, men landskapsregeringens utgångspunkt är att det finns ett reellt behov av förändring, och det ska vi jobba för att förverkliga. Det är, som vi ser det, vårt ansvar. Helheten Åland.
För de norråländska kommunerna Finström, Sund och Saltvik reserveras 45.000 euro för den kommunindelningsutredning som man enligt gällande lag har rätt att begära. När den är klar kan den resultera i en sammanslagning, eller bli en del av den större processen.
Slutligen, några ord om externpolitiken. Som ansvarig för europeiska frågor, nordiskt samarbete och kontakterna till Finland och Sverige, kan jag konstatera att varken tiden, pengarna eller personalen räcker till.
EU-enheten jobbar med håret på ända för att hinna med den flod av direktiv som direkt påverkar det åländska samhället. Det nordiska samarbetet, så viktigt som det är, har inte samma tvingande effekt, och hamnar därför ofta i baksätet. I relationerna till Finland och Sverige kan vi konstatera att det system vi hittills jobbat med, med kontaktpunkter i form av Ålandskontor i de bägge huvudstäderna, inte varit tillräckligt effektivt eller fokuserat på rätt saker, särskilt inte i förhållande till Helsingfors. Det är ingens fel, men en följd både av ändrade arbetssätt i riksdag och regering och en annan politisk majoritet som gör att framkomligheten för det åländska och det svenskspråkiga i Finland just nu är svårt. Ambitionen i Helsingfors är nu att kartlägga och fokusera på de nyckelspelare i partier, på ministerier och i utskott som vi nödvändigt måste jobba med, och sedan sätta oss själva i arbete. De åländska partierna, det åländska parlamentet och den åländska regeringen måste ha en större personlig närvaro i Helsingfors, och det finns inga genvägar till de nödvändiga personliga kontakterna. Det är vi politiker som måste göra jobbet.
