Mitt inlägg fredagen 18.1. väckte mycket diskussion och frågor. För att få tillgång till den information som i nätdiskussionerna efterfrågades kontaktade jag kriminolog Maria Normann som också undervisat i kriminologi på Öppna Högskolan här på Åland. Med Marias lov lägger jag in hela mailet i sin helhet här nedan.
Med den här fördjupningen avslutar jag diskussionen för min del.
Kristin Mattsson,
partisekretarare (s) och sociolog.
Så här skriver Maria:
Hej!
Vad fint att ni också där på Åland debatterar sexualbrott, det är på tiden! Begreppet sexualbrott innefattar ju mycket från trakasserier till grova sexualbrott som våldtäkt. Lagen definierar de olika handlingarna, men det viktiga är att komma ihåg att oavsett om lagens definitioner uppfylls så innebär utsatthet för sexuellt våld alltid ett obehag och en skada för den utsatta, Sexualbrott är mycket allvarligt även ur samhällets perspektiv, tilltro mellan samhällets individer sätts på spel. Nästan alla kvinnor vet hur det är att känna sig rädd, och nästan alla män vet hur otäckt det känns att märka att kvinnor är rädda för en bara på grund av ens kön.
Ska försöka svara på några av dina frågor, lägger till länkar så kan intresserade läsa vidare själva.
Vad är ett sexualbrott?
Innan jag börjar med dina frågor vill jag göra det klart att ofta när sexualbrott diskuteras i allmänheten råder det stor vidd på vad man menar. En del använder ordet sexualbrott när de menar våldtäkt, andra menar allt från sexuella trakasserier. Olika studier har olika beskrivningar på de olika brotten och blir därför inte alltid direkt jämförbara.
Så här beskriver Nationellt centrum för kvinnofrid i Sverige: “Sexuellt våld kan beskrivas som kränkningar och övergrepp med sexuella förtecken. Det kan vara allt från att tjata sig till sex, till våldtäkt. Det kan också handla om att tvinga någon att utföra olika typer av sexuella handlingar.
Sexuellt våld är ett stort samhällsproblem.”
http://nck.uu.se/kunskapsbanken/amnesguider/sexuellt-vald/sexuellt-vald/
Hur många sexualbrott begås det egentligen?
När vi vill veta hur många brott som begås går vi ofta först till anmälningsstatistiken. Där ser man de brott som kommit till polisens kännedom och som det gjorts anmälan om. Kriminalstatistiken visar alltså antalet anmälda brott, hur många anmälningar som går till åtal och hur många som går till fällande domar.
Gällande anmälningar så vet vi att sexualbrott har en väldigt låg anmälningsbenägenhet. Anmälningsbenägenheten beror på många olika faktorer.
● Litar den utsatta på att bli väl bemött och trodd hos polisen och rättsväsendet? Generellt sett är tilltron till polisens sakliga bemötande rätt låg, trots att polisen på senare år fått bättre utbildning i att möta sexualbrottsoffer. Här inverkar också att det är jättejobbigt att prata om övergrepp över huvud taget, de utsatta är mycket sårbara.
● Hur pratar man om brottet i fråga på en samhällelig nivå? Pratar man om att samtycke är viktigt, skuldbelägger man offer etc? Om brottsoffret har läst debattinlägg och hört kaffebordsdiskussioner som skuldbelägger eller misstänkliggör offer kommer det att påverka anmälningsbenägenheten negativt.
● Förstår den utsatta eller den som borde göra anmäla att det är fråga om ett brott? Känner den utsatta till sina rättigheter? Till exempel förstår barn och unga, personer från andra kulturer eller länder och personer med nedsatt intellektuell funktionsförmåga, inte alltid att det de varit med om varit ett brott.
● Är gärningspersonen är bekant eller obekant? När det gäller sexualbrott är gärningspersonen i majoriteten av fallen bekant, vilket sänker anmälningsbenägenheten. Om gärningspersonen är avvikande från normen på något sätt, till exempel har utländsk bakgrund, anmäls hen oftare.
● Grövre brott anmäls oftare än lindriga.
● När det gäller grövre sexualbrott skulle jag säga att anmälningsbenägenheten också påverkas av ett kollektivt missförstånd om vad till exempel våldtäkt är. Den allmänna bilden många har av våldtäktsbrott är att det ska vara en främmande man som med hot och tvång utsätter en för honom främmande kvinna i någon park etc. Den här bilden kallas ibland busk- eller överfallsvåldtäkt och är problematisk därför att de flesta våldtäkter inte ser ut så här. Men de som upplevt våldtäkt eller försök till våldtäkt tror att det inte är ett brott när de jämför sina upplevelser med den här stereotypa bilden. Det är också en av orsakerna att det ofta tar mycket länge för utsatta att komma till insikt och sätt ord på det som hänt. Det kan vara fråga om att gärningspersonen är ens väns pojkvän, kollega, make eller någon man haft samtyckes-sex med tidigare, att det skett i hemmet eller någon annan privat plats.
Allt det här leder till att det blir en viss slags brott som mer sannolikt anmäls och vi inte kan säga så mycket om brottslighetens karaktär utifrån anmälningsstatistiken.
● Svenska Yle gjorde för några dagar sedan en alldeles utmärkt redogörelse för hur man kan läsa sexualbrottsstatistik: “Vad är en våldtäkt? Svaret är inte det samma idag som för 10 år sedan och det syns i sexbrottsstatistiken”
https://svenska.yle.fi/artikel/2019/01/18/vad-ar-en-valdtakt-svaret-ar-inte-det-samma-idag-som-for-10-ar-sedan-och-det-syns
● På svenska brottsförebyggande rådets (BRÅ) hemsida kan man läsa mer om mörkertal och anmälningsbenägenhet: https://www.bra.se/statistik/statistik-utifran-brottstyper/morkertal-och-dold-brottslighet.html
Hur vet man då hur många sexualbrott som begås årligen?
Refererar här kort till några studier. Igen är det viktigt att komma ihåg att de olika studierna inte är direkt jämförbara. Utsatthet för brott mäts genom så kallade offerundersökningar. Också i Finland görs en nationell brottsofferundersökning. Enligt den har ca 1% av svarandena i åldern 15-74 år uppgett att de utsatts för sexuellt våld under det gångna året. Denna procent har inte ändrats märkbart sedan 2012. Studien visar att kvinnor rapporterar utsatthet fyra gånger oftare än män, och att åldersgruppen 15-24 är den mest utsatta, sedan verkar utsattheten minska med åldern.
● (Suomalaiset väkivallan ja omaisuusrikosten kohteena 2017 – Kansallisen rikosuhritutkimuksen tuloksia. https://helda.helsinki.fi/bitstream/handle/10138/260559/Katsauksia_31_Danielsson_N%c3%a4si_2018.pdf?sequence=1&isAllowed=y) (Beklagar att jag nu i hasten inte hinner söka efter material på svenska eller engelska)
I Finland har det gjorts två särskilda studier om kvinnors utsatthet för brott, 1997 och 2005. I studioen 2005 hade 43 % av kvinnorna utsatts för fysiskt våld eller sexuellt våld eller hot om våld eller sexuellt våld av en man efter att de fyllt 15. På befolkningsnivå (2005) betyder det här 802 000 kvinnor i åldern 18−74. Gällande sexuellt våld uppger 21,2% att de någon gång sedan de fyllt 15 utsatts för sexuellt våld eller hotande beteende av någon som de inte var i en parrelation med, 4,3% i sin nuvarande relation och 17,3 % i en tidigare relation.. Dessutom uppgav 23,2% att de utsatts för sexuellt våld och hotande beteende innan de fyllt 15. På frågan om upplevelser av sexuellt våld under det senaste året svarade 2,8 att de våld eller hotande beteende av någon som de inte var i en parrelation med, 2,0 i den nuvarande parrelation med och 1,6 i en tidigare relation. Ca 46 000 kvinnor utsätts enligt studien årligen för tvingande till sexuellt umgänge eller försök till tvingande till sexuellt umgänge.
● Naisiin kohdistunt väkivalta 2005, Minna Piispa & Markku Heiskanen & Juha Kääriäinen & Reino Sirén, Heuni
Det finns många andra studier där utsatthet för sexualbrott mäts, till exempel när det gäller utsatthet i arbetslivet eller i enkäter för att mäta hälsa och välmående. När det gäller barn och unga är till exempel enkäten Hälsa i skolan en utmärkt och omfattande enkät. På Åland har nivån av rapporterade sexualbrott väckt diskussion redan i många år. Könsskillnaden mellan pojkar och flickor är slående, vilket är vanligt när det gäller sexualbrott. I rapporten 2017 rapporterar de åländska flickorna följande på frågan om utsatthet för om de upplevt sexuellt våld under året: Åk 8–9 i den grundläggande utbildningen (Åland: 15%, riksgenomsnitt: 8,3%), gymnasiet (Åland: 14,9 %, riksgenomsnittet, 8,7%), yrkesläroanstalterna (Åland 24,5, riksgenomsnittet 20,9%). Här kan det vara bra att minnas att skillnaden mellan pojkar och flickor och yrkesskolans studerande och gymnasister är stor i hela Finland. Under de 15 år jag använt enkäten i mitt arbete har den åländska statistiken avvikit på samma sätt.
Märkbart är att studerande med utländsk härkomst även rapporterar högre utsatthet än en dem som har finsk härkomst. Skillnaden är slående särskilt gällande pojkarna. Här är yrkesskolstuderanden; Finsk härkomst (Pojkar 2,2%, flickor 11 %), någondera föräldern med utländsk bakgrund (Pojkar 4,1%, flickor 11,9 %), utländsk bakgrund född i Finland (Pojkar 12 %, flickor 10,2 %), utländsk bakgrund, född utomlands (Pojkar 19,3%, flickor 7,9 %). Det här betyder att vi måste ha bättre beredskap att inom service för sexualbrottsutsatta kunna möta även utsatta med en mångfald av kulturell bakgrund och på flera språk.
● Enkäten Hälsa i skolans resultat hittar man här: https://sampo.thl.fi/pivot/prod/sv/ktk/ktk1/summary_perustulokset?alue_0=87869&mittarit_0=199799&mittarit_1=200283&mittarit_2=200585&vuosi_2017_0=v2017#
● https://sampo.thl.fi/pivot/prod/sv/ktk/ktk3/summary_syntypera1?alue_0=87869&kouluaste_0=161219&sukupuoli_0=143993&mittarit_0=199799&mittarit_1=200585#
I en rapport om våld i parrelationer i Finland definieras parrelationsvåld som handlingar där man använt fysiskt våld, från att hålla fast, slag, hot och våld med vapen och tvingande till eller försökt till tvingande samlag. Siffrorna baserar sig på den nationella brottsofferundersökningen 2012. Undersökningen i studien rapporterade 6,1 % av kvinnorna och 3,5% av männen att de utsatts för fysiskt våld under det senaste året. Även i den här studien rapporterade de yngre åldersgrupperna (15–24 år samt 25–34 år) den högsta utsattheten.
● Petri Danielsson & Venla Salmi. Suomalaisten kokema parisuhdeväkivalta 2012
— Kansallisen rikosuhritutkimuksen tuloksia
Nationellt centrum för kvinnofrid i Sverige rapporterar att i undersökningen ”Våld och hälsa” (2014) svarade drygt en av tio kvinnor och en av hundra män att de utsatts för allvarligare sexuellt våld efter sin 18-årsdag. Med allvarligt sexuellt våld menas i studien med våld eller hot påtvingat samlag eller försök till påtvingat samlag eller liknande handlingar, inklusive sexuellt övergrepp då den utsatta befunnit sig i ett tillstånd utan möjlighet att försvara sig. Dessutom hade Cirka 20 procent av kvinnorna och cirka 5 procent av männen i studien efter sin 18-årsdag utsatts för andra former av sexuella övergrepp, till exempel mot sin vilja blivit fasthållna, kyssta, smekta eller liknande.
Den aktuella partnern uppgavs oftast som förövaren vid allvarligare sexuella övergrepp. Vid mindre allvarliga övergrepp var det vanligast att förövaren var en bekant eller en okänd person.
● http://nck.uu.se/kunskapsbanken/amnesguider/sexuellt-vald/sexuellt-vald/
Vem begår sexualbrott?
Allra först kan man på basen av alla studier både i Norden och globalt konstatera att i majoriteten av fallen är de utsatta kvinnor och gärningspersonerna män. Att män är gärningspersoner gäller över hela världen och oavsett om de är invandrare eller bor kvar i det land de och deras föräldrar fötts i, religion och statsskick eller om landet är i krig eller fred.
Det finns i alla nordiska länder en överrepresentation av utländska medborgare också i sexualbrottsstatistiken. (Till exempel är finländare är överrepresenterade i Sverige). I viss mån kan det förklaras av att nyanlända ofta hör till den mest kriminogena gruppen, det vill säga den grupp som har högre risk att begå brott; män, unga och att de har en svag anknytning till arbetsmarknaden. Samma faktorer gäller alltså för den så kallade majoritetsbefolkningen, men migrerande grupper tenderar att ha just dessa demografiska karakteristika gällande kön och ålder. När man jämför gruppen invandrade eller nyanlända unga män, men unga män med samma utbildningsnivå och (ofta svaga) anknytning till arbetsmarknaden blir skillnaderna mindre, men det kvarstår ändå en liten skillnad.
Särskilt nu efter de olyckliga händelserna i Uleåborg och Helsingfors, blandas ju i allmänna debatter hejvilt begrepp som kultur, etnicitet, religion. Det finns olika teorier för att förklara sexualbrott. Ofta utgår man idag från att normer gällande kön och sexualitet samt ojämlikhet är faktorer som hör till när man vill förstå och förebygga sexualbrott. De här synsätten varierar alldeles klart mellan olika grupper i ett land och mellan länder. När vi pratar om kultur och synsätt på sexualitet och sexuella handlingar så skulle jag vilja att vi också tittade oss själva i spegeln. Aldrig tidigare under min 20-åriga karriär som kriminolog har regeringen och alla politiska partier ställt sig bakom brottsoffer, inga krismöten har hållits, förrän nu. Vi i Finland var sena med att kriminalisera våldtäkt i äktenskapet (1994) och ännu fram till för några månader sedan tyckte Finlands justitieminister att tanken om bristande samtycke som definition på våldtäkt var “främmande för livet”. Jag har i 20 år sett feminister, kvinnosakskvinnor, aktivister, jurister, riksdagsledamöter, sakkunniga, forskare olika yrkesverksamma människor kräva bättre förebyggande och stöd för offer och behandling för gärningspersoner, bättre lagstiftning etc. Det har i bästa fall bemötts med allmänt ointresse, men även av rent förringande och förnedrande bemötande, kraven har ansetts vara radikala och överdrivna. Och åren har gått och inget av denna magnitud har hänt innan dels meetoo och nu fallen där gärningspersonerna är av utländsk härkomst. Det kunde ju få en att tro att det inte nu heller handlar om kvinnors och barns (eller mäns) okränkbarhet, utan vem gärningspersonen är. Vad säger det om vår kultur?
Om vi fokuserar allt på gärningspersonens nationalitet eller härkomst så kommer inte särskilt mycket att ändra för majoriteten av de brottsutsatta. När vi tittar på forskning om utsatthet för brott ser vi att det är ett problem vi haft redan långt innan flyktingkrisen. Det problemet kommer att kvarstå fast vi skulle deportera alla eller dömda med någon slags invandrarbakgrund, vilket ju verkar vara många aktörers våta dröm.
● SVT nyheter, Ny kartläggning av våldtäktsdomar: 58 procent av de dömda födda utomlands. Augusti 2018.
● Henrik Tham och Kalle Tryggvesson (Kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet): Våldtäktskulturer? En kort kommentar (2018)
https://www.criminology.su.se/om-oss/nyheter/v%C3%A5ldt%C3%A4ktskulturer-en-kort-kommentar-1.399831
● https://www.svt.se/nyheter/granskning/ug/ny-kartlaggning-av-valdtaktsdomar-58-procent-av-de-domda-fodda-utomlands
● Utländsk bakgrund och registrerad brottslighet – överrepresentationen i den svenska kriminalstatistiken, Johan Kardell, Rapport 2011:1 , Kriminologiska institutionen Stockholms universitet, http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:418645/FULLTEXT01.pdf
Missgynnas utländska gärningspersoner av rättsväsendet?
Professor i processrätt vid Stockholms universitet, Christian Diesen berättar i den här intervjun att misstänkta invandrare utsätts för negativ särbehandling i varje led av rättsprocessen. När forskarna har gått igenom flera tusen fall har de kommit fram till att invandrare oftare anmäls för brott. Därefter utreds de noggrannare och under längre tid. Invandrare häktas oftare, jämfört med svenskar, och de som häktas sitter under längre tid. Dessutom åtalas de i högre utsträckning, och när domstolen sagt sitt fälls invandrarna oftare och får dessutom hårdare straff. Invandrare döms hårdare i rätten, SVD, 13.3.2005 : https://www.svd.se/invandrare-doms-hardare-i-ratten-5dS9(Kräver inloggning)
● Diskrimineras invandrare i rättsväsendet? – aktuell forskning undersöker domstolens språkbruk: https://www.forskning.se/2015/05/20/diskrimineras-invandrare-i-rattsvasendet-aktuell-forskning-undersoker-domstolens-sprakbruk/
● Diskriminering i rättsprocessen. Om missgynnande av personer med utländsk bakgrund. Brottsförebyggande rådet (Sverige) 2008
https://www.bra.se/download/18.cba82f7130f475a2f180007887/1371914724514/2008_4_diskriminering_i_rattsprocessen.pdf
Elsrud, T. (2014). Othering the “other” in court : Threats to self-presentation during interpreter assisted hearings. International Journal of Law, Language & Discourse. 4. 27-68.
● Intervju med professor jerzy Sarnecki, Invandrare döms hårdare än svenskfödda (2006) https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=817331
Eftersom mitt hjärta klappar lite för polisforskning vill jag passa på att tipsa alla om ett urval texter som handlar just om polisens etniska diskriminering och profilering. I korthet kan man sammanfatta att polisens etniska profilering är en väldigt ineffektiv metod som allvarligt skadar utsatta gruppers tilltro till polisen och skapar konflikt och att den högre patrulleringsfrekvensen i vissa områden leder till att brott på andra områden inte upptäcks och utreds lika effektivt.
● Slumpvis utvald. Ras- / etnisk profilering i Sverige:https://www.criminology.su.se/polopoly_fs/1.361560.1513162298!/menu/standard/file/CRD-5600-Rapport_Slumpvis-utvald_final.pdf
● Forskningsprojektet Stopped (Helsingfors universitet, rapport och övrigt material finns på engelska) http://www.profiling.fi/
● Daniel Görtz, 2015: Etnifierade polispraktiker.https://lup.lub.lu.se/search/ws/files/5238247/7857824.pdf
● Är rättvisan rättvis? Tio perspektiv på diskriminering av etniska och religiösa minoriteter inom rättssystemet. Statens utredning (Sverige) 2006 http://www.regeringen.se/contentassets/106cc584ae1a489db46fde9bbbc090ab/ar-rattvisan-rattvis-tio-perspektiv-pa-diskriminering-av-etniska-och-religiosa-minoriteter-inom-rattssystemet-sou-200630
● Rolf Graner 2004: Patrullerande polisers yrkeskultur.https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:751016/FULLTEXT01.pdf
● Liv Finstad 2013: Politiblikket, Pax förlag (mycket läsbart bokmål)
Länkar för intresserade:
Miniföreläsningar, Institutionen för kriminologi, Stockholms universitet (Särskilt Sexualbrottsutvecklingen, Utländsk bakgrund och brott kan intressera)
https://www.criminology.su.se/forskning/minif%C3%B6rel%C3%A4sningar
Lycka till med debatten där, hoppas den förs sakligt och utan personpåhopp. Påfallande ofta går det ju så paradoxalt att i debatter om sexualbrott så att de som ivrigast försvarar kvinnors rättigheter själv har uppenbara problem att respektera kvinnor då de själva debatterar.
Beklagar att det blev så långt, men det beskriver väl hur mycket man måste ta i beaktande om man vill föra en saklig nyanserad debatt. Det beskriver också att det är många saker man behöver ha kunskap om när man bedömer sexualbrottslighetens karaktär och utveckling.
Mot en tryggare värld tillsammans.
Med vänliga hälsningar,
Maria Normann
