Det går snabbt, så snabbt, att militarisera vårt sätt att tänka och reagera på alla hot, till den grad att allt plötsligt handlar om soldater och krigsmateriel, också sådant som måste lösas på andra sätt.
Ser man på den offentliga debatten idag så finns det en nästan febrig iver att gå med i Nato och på så sätt säkra militär hjälp mot ryssen. Det finns också en aggressivitet och ett förakt mot dem som tänker att de flesta av våra samhällsutmaningar ändå finns på andra håll, och att alla sanningar vi hållit oss till under de senaste 50 åren fortfarande till största delen håller.
Den ena självutnämnda experten efter den andra, politiker och forskare, glömmer det de ändå vet – att Ålands demilitarisering är en internationell överenskommelse för att minska spänningen i Östersjön, en säkerhetsfaktor både för Sverige, Finland och Ryssland. Man glömmer att det finns en mängd gamla avtal som reglerar säkerhet och trygghet efter andra världskriget, och som också skulle ifrågasättas om man nu börjar röra Ålandslösningen.
Man glömmer att det militära hot vi ska skydda oss emot genom ett Nato-medlemskap enligt försvarsmakten just nu är ganska ringa. Ryssarna är upptagna på annat håll.
Och man glömmer att det kommer en tid när Rysslands förfärliga anfallskrig i Ukraina är över och världen måste byggas upp igen, sten för sten och avtal för avtal.
Hur ska då freden tryggas, så att den inte bara blir ett avstamp för nästa krig och nästa?
Är det inte bättre för både Östersjöregionen och för oss ålänningar att vi förblir det vi varit, en region som inte hotar någon annan, som kan visa hur en minoritetslösning som hållit i 100 år kan se ut?
En fråga finns det som vi på Åland behöver fundera över. Enligt självstyrelselagen behöver ålänningar inte göra militärtjänst. Det har med språkskyddet att göra. Demilitariseringsavtalen reglerar att Åland inte befästs och förblir neutraliserat i krigstid.
Men borde man reglera vad ålänningarna ska och kan göra i stället? Det tycker vi är en rimlig fråga, kanske till och med nödvändig i tider av växande klimathot, cyberosäkerhet och utmaningar vad gäller att ta emot den ena flyktingvågen efter den andra.
Kanske borde ålänningarna göra en form av civiltjänst som ger färdigheter som behövs när samhället ställs inför kriser och svåra tider och naturkatastrofer. Det är i så fall en fråga för lagting och regering att ta initiativ till, och för regering och riksdag att reglera.
Kanske vore det ett bra sätt att visa att ålänningarna visst vill slåss för freden, men med civila, demokratiska och tillitsskapande medel? Att vi inte bara vill rida på andras uppoffringar.
Vi föreslår att man utreder en åländsk civil värnplikt – en utbildning i säkerhet och hur vi skall skydda människor och samhälle i händelse av krig och andra katastrofer.
Att skicka ut unga åländska gossar i tjänst inom lots- och fyrväsendet, som det stadgades om när självstyrelsen föddes för 100 år sedan, blev aldrig aktuellt och är det inte heller i dag. Däremot kunde en civil värnplikt för alla unga under ett halvår, vara motiverad. Det är en kunskap som vi alla skulle ha nytta av nu och på sikt, och som kunde öka både Ålands och Finlands resiliens i kristider.
Frihet åt Ukraina och fred på jorden.
Nina Fellman (S)
Ulf Weman (S)
Photo by Kedar Gadge on Unsplash
