Under helgens kampanjande inför lagtingsvalet har vi träffat mycket människor på gator och torg. Besvikelsen över att Svenska folkpartiet (och den åländska ledamoten) valde att rösta för fortsatt förtroende för de sannfinländska ministrarna Riikka Purra och Wille Rydman har varit stor bland många ålänningar. Jag delar deras syn.
Att liberala partier väljer att släppa fram odemokratiska krafter till makten är svårsmält både i Sverige och Finland. Förutom att man är beredd att svälja stora doser rasism och hat mot människor med annan hudfärg och kulturer, så vill man också driva igenom ett regeringsprogram som innebär stora nedskärningar och försämringar för vanligt folk. Det godtagbara motivet är statsskulden.
Statsskulden behöver man hantera genom långsiktiga satsningar på ekonomisk tillväxt, sysselsättning och satsningar på utbildning och klimatomställning. Enligt ekonomerna har landet 10-15 år på sig att vända kursen. Men alla åtgärder som nu vidtas är inte ekonomiskt drivna, utan ideologiska.
De inskränkningar som regeringen Orpo avser göra i strejkrätten, i möjligheten att utan skäl avskeda folk med kort varsel, att sänka skatter för de rikaste är inte ekonomiskt motiverade åtgärder. Det hjälper heller inte landets ekonomiska utveckling att sätta upp hinder för invandring i ett land med den svåra demografiska situation som Finland har.
Regeringen Orpo kommer dessutom att öka statsskulden med 40 miljarder till 2027. Man kan verkligen fråga sig om skattesänkningar för de rika är bra politik i det läget.
Det är ett stort ansvar som SFP tagit på sig som tungan på den parlamentariska vågen. Att legitimera Sannfinländarnas politik är ologiskt för ett parti som säger sig värna liberala friheter och mänskliga rättigheter. Ord spelar roll och påverkar som arsenik i små doser. Först märker man inte skillnaden, men på sikt är effekten oåterkallelig. Det är det farliga.
Camilla Gunell (S)
