I PLENUMDEBATTEN i onsdags blev vi förvånade över ledamot Christian Wikströms (Ob) åsikter om utkomststödet. Hans syn på de som får utkomststöd och att inte indexjustera utkomststödet för att få folk att arbeta stämmer inte överens med vår.

Det är viktigt att vi är medvetna om några fakta. Vi har en mycket låg andel som får långvarigt utkomststöd, just över 2 procent på Åland mot över 8 procent i Finland. På Åland har vi fler arbetslösa (trots att vi endast har cirka 4 procent) än utkomststödstagare, vilket är tvärtom jämfört med Finland. Även under ”covidarbetslösheten” ökade inte antalet som fick utkomststöd, vilket är märkligt.

Fattigdomsgränsen är beräknad som 60 procent av disponibel inkomst per konsumtionsenhet, enligt OECD-skalan. På Åland ligger den på 1.379 euro per månad. Vi har en högre andel, 13,1 procent, som lever under fattigdomsgränsen på Åland jämfört med Finland, där det är 12,7 procent.

Hur långt under fattigdomsgränsen befinner sig de mest utsatta barnhushållen på Åland? Ensamstående med ett barn når i genomsnitt upp till 90,8 procent av fattigdomsgränsen 2021, medan ensamstående med två barn når upp till 86,7 procent. Även med nettoinkomster, barnbidrag, bostadsbidrag och annat underhåll inräknat når de alltså inte ens upp till fattigdomsgränsen här på Åland.

IBLAND hörs argumentet att en låg andel utkomststödstagare är bra och indikerar att stödsystemet fungerar bra eftersom utkomststödet är sista utvägen. Men resultaten för 2021 visar att de som ligger under den relativa fattigdomsgränsen på Åland har det svårare nu än 2016. Det understryker behovet av att fortsätta indexjustera utkomststödet.

Inflationen påverkar hårdast de mest ekonomiskt utsatta hushållen. Det är dyrt att vara fattig. Därför bör vi säkerställa en systematisk och kontinuerlig justering av de skattefria bidragsnivåerna för att minimera underutnyttjandet av utkomststödet. ”Ett samhälle ska bedömas efter hur det tar hand om sina mest utsatta medlemmar” – Mahatma Gandhi.