Göte WIné har jobbat länge med missbruksfrågor och frågar sig, i ett kritiskt tal i budgetdebatten, vilken drogpolitik som egentligen förs.
Läget bland våra missbrukare är inte bra idag. Jag är inte stolt över läget idag. Att missbruket går ner i åldrarna har jag hört i säkert 10 år, men när jag träffade den operativa gruppen för ett tag sen så började jag tro på det.
Redan i mars fick jag varning och mejlade både social- och utbildningsminstern om det. Något svar fick jag inte. Det är inte det viktiga för mig utan istället att man träffar de som jobbar med våra unga. Att de får berätta om läget och få förståelse för sin oro eller frustration.
När jag hösten 2002 bestämde mig för att gå in i politiken så var det för våra unga och drogläget då. Jag bestämde mig att inte svika i den frågan.
Jag känner nu att jag svikit i missbruksfrågan….
Men jag vet inte heller vad man skulle kunna gjort annorlunda. Vi har under senaste 10 år jobbat med projekt som ”Rensa Åland ” 2006 och ”Vision nolltolerans”. De här projekten pratar jag gärna om eftersom det är två projekt som jag drivit. Jag tycker att dessa projekt låg rätt i tiden.
Jag känner att jag svikit, för jag vet inte vad vi nu har för politik. När någon vill slå i varningsklockor så hoppas jag man åtminstone svarar dessa grupper. Jag känner jag svek de som tog kontakt i våras och responsen uteblev.
Jag vet att jag sitter i ett regeringsparti och jag skall vara lojal. Men tyvärr kan jag inte det. Jag kan inte stå för skrivningarna i budgeten, för jag vet inte vad de står för.
Man skriver om utbyte av sprutor och kanyler. Redan under förra regeringen lyfte Ålands Framtids representant i den parlamentariska missbruksgruppen denna viktiga fråga, och jag begärde då att vi skulle utreda vad ska vi ha för politik kring detta. Så man skulle se på frågan mera från avdelningen.
Jag är inte emot harm reduction men jag vill att man tänker till vad man vill med den.
Den nuvarande parlamentariska gruppen har sammankallats två gånger. En gång för info om gruppen och dess arbete och andra gången när man träffade den operativa gruppen och erfarenhetsexperter d.v.s. f.d. missbrukare.
Bra möten, men vad vill vi?
Det jag har sagt länge och som också Rensa Åland-projektet stod för: ”det skall vara obekvämt att hålla på med droger, men lätt till vård”.
Därför är jag skeptisk till hur man skall hantera det här med sprututbyte. Den här frågan så är verkligen nyfiken på hur man gör. Och är då ÅHS rätt ställe att ha det på?
Förra regeringen gick in för Projekt Nollvision och att man skall samordna resurser därifrån. I denna budget hittar jag inget om projektet eller visionen kring det. I varje val så finns efterlysning om en samordnare, men inte i senaste val. För det har man fått i projektet nollvision. Minister Valve: Förvalta det väl. Man kan använda tredje sektorn mera än vad som görs idag.
Man behöver inte alltid informera mig. Men i denna fråga är jag ingen ja-sägare. Jag har suttit med föräldrar som är förtvivlade med att deras barn valt drogerna framom familjen. Jag kan få det att låta värre än så, men det vill jag inte ha med här.
Inom dessa områden kan vi inte se mellan fingrarna och luta oss tillbaks och säga det löser sig nog. Träffa då en familjemedlen och höra vad missbruket haft för konsekvenser för: Sömnlösa nätter, alla besök bl.a. till psykiatrin, eventuell sjukskrivningar. Listan kan göras lång.
Jag vill att polisen skall jobba ute och störa så mycket som möjligt i ett tidigt skede, det skall finnas resurser att störa de unga som är i förälskelsefasen, då skall polis och det sociala samarbeta att den unga väljer att bryta sin missbrukskarriär, som bara går åt ett håll och det är neråt.
Vi skall ha ett utvecklat barnskydd som tar tag i situationen.
Vi skall utbilda föräldrar genom t.ex. program som effekt.
Skall vi ha ett sprututbytesprogram så tycker jag man verkligen ska se för vem och varför? Här måste vi få klarhet! Det är allt fler familjer som har barn i drogernas klor. Ingen kan vara säker. Man kan inte köpa sig
Hösten 2006 gjorde den svenska konsultfirman Kognitiv Forum jobb och såg på vilka resurser vi har på Åland och om vi gör rätt.
Det jag kommer ihåg är:
- Vi satsade rätt på förebyggande
- Vi satte in Suboxonevård för snabbt, utan att testa drogfri vård först
Slutsatsen var att problemen först och främst var politiska. De konstaterade att vårt mål är att sträva efter ett narkotikafritt samhälle, Den strävan hade då inte stöd hos den finländska riksåklagaren som vill att innehav av ringa mängder narkotika inte skall vara straffbart.
Då pratade vi om att jobba för att Åland skall bli ett testområde med strängare straff mot narkotikabrott än i övriga Finland.
Vi ville då också att man på Åland skulle bli dömd till vård istället för fängelse. Jag ser att 1 år på behandlingshem är bättre än 3-4 månader i ett fängelse.
Därför tycker jag ledamot Lindholm idé i ett replikskifte igår om en lagmotion från ett enhälligt lagting skulle vara bra, så låt det gå från ord till handling.
Det är våra unga och deras framtid vi pratar om.
