Gästledare i Nya Åland
En så liten ort som Åland borde tappa befolkning och ha det kärvt ekonomiskt. Enligt de främlingsfientliga och rasistiska personer som på senaste tid tagit plats i insändare och skrivelser borde Åland med sina 30 procent inflyttade från över 90 nationer ju vara en katastrof. Så är det inte.
Vi måste vara tydliga med att säga nej till rasism och ja till öppenhet och möjlig trygghet för så många som möjligt. Ett samhälle som strävar efter jämlika förutsättningar för alla människor och mångfald, är den bästa grunden för framgång både för samhället i sig och för de enskilda människorna. Det visar forskningen.
Åland är fortfarande framgångsrikt både företagsmässigt och samhällsmässigt. En starkt bidragande orsak till detta är att en del ålänningar flyttar iväg men har kvar sina nätverk och kontakter hemåt. Andra flyttar in och tar med sig kunskaper och nätverk av olika slag.
Många störs av de tiggare som finns runt om, nu även på Åland. Det är fattiga personer som utsatts för systematisk diskriminering, förföljelse och trakasserier i sina hemländer och deras mest effektiva lagliga sätt att lyfta sina familjer ur fattigdom är att be om pengar från andra.
Det är fattigdomen som är problemet, inte människorna.
Vi tycker att det är ok att välgörenhetsorganisationer samlar in pengar till behövande, men inte att enskilda försöker få sin familj att överleva. De är en märklig tankepiruett.
Sen kan ju var och en välja om man vill ge pengar till en organisation eller till en tiggare på torget. Bägge motverkar fattigdomen, som är ett omfattande problem.
Oroande är de högljudda röster som påstår både de ena och de andra om vilken katastrof det är när vi tar vårt ansvar och tar emot flyktingar, som är en av de grupper inflyttade som berikar samhället, utöver att vi hjälper några av dem som verkligen behöver skydd för att överleva. Fler människor är en investering för framtiden.
Stämningen här hemma och i Europa har blivit obehagligt historielös och man häpnas över hur både vanligt folk och ledande personer inte anstränger sig att ta reda på och bilda sig i frågan. De finns de som till och med har hävdat att ett engagemang i en öppet nazistisk organisation kan jämföras med små ungdomssynder eller engagemang i andra politiska grupper.
Okunskapen oroar mig, men också den normalisering av rasism som utvecklas.
Vi behöver alla ha klart för oss hur vi ska bemöta en person, ett parti eller organisation som marknadsför främlingsfientliga och rasistiska åsikter. De har rätt till sin åsikt, men vi måste visa hur viktigt det är med mångfald, och att vi inte tillåter kränkningar av personer eller grupper.
Vi måste ha en nollvision mot kränkningar och diskriminering, där vi alla och speciellt vi som tillhör normen direkt reagerar när någon i vår närhet utsätts. Ingen ska till exempel behöva få frågor eller kommentarer som har ett minimerande, nedlåtande eller kränkande syfte utifrån sin hudfärg eller hur de talar.
Det är inte den som utsätts som ska behöva agera utan alla vi andra; arbetskamrater,chefer, vänner eller den som bara hör och ser vad som händer.
Oftast tystnar vi när de rasistiska åsikterna kommer fram. Vi skäms för situationen. När någon i oförstånd säger något förminskande blir vi överrumplade och vet inte vad vi ska säga. Läget kräver att vi alla måste vara kunniga om vad som händer runt omkring oss idag och vi måste vara beredda att agera och ge svar på tal.
Också företag, myndigheter och media måste ha kunskap och vara uppmärksamma. Rasistiska åsikter eller organisationer är inte faktabaserade – de grundar sig på känslor, och de bygger på en annan idé och har en annan agenda än alla människors lika värde och strävan efter ett jämlikt samhälle.
Mia Hanström
