Jag vill börja med att öppet från hjärta berömma all dessa modiga kvinnor som valt att komma fram med sina egna personliga berättelser och på detta sätt bidra till att den tystnadskultur som funnit nu brutits och ett förändringsarbete kan nu verkligen ske. Det är imponerande att så många kvinnor nu vågat göra uppror, kvinnor som samarbetar och kvinnor som inte tiger och underordnar sig.
Genom #metoo-rörelsen visar kvinnor systerskap; vi ser, vi hör, vi förstår, vi bekräftar, vi har varit där. Vi visar hur det finns en kultur som gör det alldeles för vanligt att kvinnor utsätts för mäns våld och sexuellt våld i olika former. Vi möter det överallt, hemma, på jobbet, på bussen, i föreningen, på torget och på nätet.
Genom #metoo-rörelsen visar vi att kvinnors sammanhållning är viktig och när den är stark kan den skaka om det patriarkala samhället i dess grundvalar.
Det finns ingenting så kraftfullt som insikten att du inte är ensam, sade Tarana Burke, som startade #metoo-rörelsen redan 2006.
#metoo står för ”det har hänt mig också”.
#metoo gör det vi redan visste synligt, rörelsen åskådliggör förminskande, förlöjligande och sexualiserande av kvinnor, att det fortfarande finns ett kvinnohat.
#metoo betyder: ”det räcker nu – när vi går samman kan vi förändra”.
Och förändringsarbete behövs på många plan allt från lagstiftning, praktik/handläggning på myndigheter och arbetsplatser till utredningar hos polisen, hantering i domstol, beskrivningar i medierna, sexistiskt språkbruk och stöd till utsatta.
Med omfattningen av berättelser om kränkningar, övergrepp och sexuella trakasserier visas vidden av problemet med mäns våld mot kvinnor, strukturerna blir tydliga. Grunden finns i bristen på jämställdhet, i bristen på respekt för flickor, kvinnor och icke binära – och konsekvenserna är ett folkhälsoproblem.
Det är dags för män att göra upp med grabbkultur, ryggdunkande och sexistiskt medlöperi och börja ta ansvar. I allt från skämt på kvinnors bekostnad till att aktivt agera när kvinnor är utsatta handlar det om att börja förändra unkna normer.
För mig handlar det sist och slutligen om jämställdhet. Djupa och kända orättvisor som banaliseras och osynliggörs i vardagen, beskrivs närmast som naturlagar. Män som handlingskraftiga och viktiga, kvinnor som passiva och stödjande, skapar en grund för att en skev maktfördelning med utgångspunkt i kön kan upprätthållas i samhället.
Som lagtingsledamot och gruppledare för det tredje största majoritetspartiet har jag ett stort ansvar för att förändra. Makt, inflytande och inkomster kan inte längre fördelas på grundval av kön. Jag kommer att se till att alla modiga och smärtsamma vittnesmål om övergrepp våld och kvinnohat inte har varit förgäves utan (kan)ska bidra till att stärka och utveckla vårt samhälle så att vi snabbt når jämställdhet. Det måste bli ett slut på förminskande och tystnadskultur.
Uppropen, manifestationerna och artiklarna bör systematiskt samlas in, gås igenom, analyseras och dokumenteras. Vi måste ge uppropen den tyngd de förtjänar. Stora steg tas genom politiska beslut. Jämställdhet innebär förskjutning av makt och sker inte per automatik, av sig självt, eller med nästa generation.
Det finns mycket vi politiker kan göra. Vi måste ta ställning till vad som kommer att bli 2020-talets stora reformer. Framtidens reformer kommer med all sannolikhet handla om föräldraförsäkringen, löner, pensioner, det obetalda hem- och omsorgsarbete och representation. Vi måste arbeta för skärpta straff för sexbrott och samtyckeslag ett förnyat försök att få till och en mer relevant straffskala och en bättre och genusmedveten sexuallagstiftning. Samt att redan på dagis och i skolan aktivt motverka mobbning samt bryta könsstereotypa mönster. Mer jämställdhetsåtgärder på dagis, skola och arbetsplatser och insatser för samordnat mottagande av utsatta kvinnor och flickor där de garanterat möter någon som förstår och inte förminskar deras utsatthet.
Sara Kemetter (S)
Anförande i lagtingsdebatten 08.01.2018
