Uncategorized

Följ Ålands socialdemokraters julkalender på Facebook. Varje ”lucka” är en bild, tagen av en åländsk socialdemokrat. Med hjälp av den och några ledtrådar ska du gissa vem som är fotografen! Godispriser 🙂

Länk till Ålands socialdemokraters facebooksida

– Jag har stor respekt för vårt parlamentariska system. Men att oppositionen nu tar fram det starkaste vapnet mot regeringen – ett misstroende – i detta skede och med dessa svaga argument är beklämmande. Så inledde lagtingsgruppens ordförande Sara Kemetter sitt anförande i debatten i fredags. Och sen fortsatte hon:

Jag vill dock tacka oppositionen, för detta misstroende gör ingenting annat än svetsar samman oss regeringspartier ytterligare. Denna starka enighet syntes senast under den livliga budgetdebatten, där det blev uppenbart att vi har gemensamma långsiktiga mål, och att vi som regeringspartier både förmår kompromissa och gemensamt driva viktiga förändringar.

Tack ska ni ha!

Socialdemokraterna känner inte igen sig i påståenden som maktfullkomlighet och centralisering. Det förvånar mig att Centern som ändå varit ett regeringsparti under många år har sänkt sig på en så låg nivå. Centren har tappat sin väg och får nog arbeta hårt för att komma tillbaka till en regeringsduglig nivå.

Vi har varit med och antagit landskapsregeringens regeringsprogram. Vår minister och ordförande Camilla Gunell arbetar hårt med att skapa ett Hållbart Åland 2051 och den nyligen utarbetade utvecklings- och hållbarhetsagendan visar verkligen hur demokratin kan leva och förnyas. Vi har ett fantastiskt demokratiskt system där åsikts- och yttrandefrihet råder. Media och invånare bevakar och kommenterar det mesta vi gör. Jag skulle vilja påstå att hållbarhetsmålen om demokrati och avsaknad av korruption är förverkligade. Det är bara att ta en titt på insändarsidorna, lyssna på lokalradion eller följa diskussionerna på sociala medier. Varje ålänning, varje lagtingsledamot och varje kommunrepresentant kan fritt uttrycka sina åsikter precis som vår regering har friheten att föra fram sina tankar. Hur kan oppositionen påstå någonting annat? Det är ju absurt.

En av de största orsakerna till att socialdemokraterna är med i denna regering är regeringens vilja att förändra och utveckla Åland. Liberaler, Moderater och Socialdemokrater har länge insett att de gamla strukturerna inte är hållbara längre. Därför har vi enats i regeringsprogrammet kring en kraftsamling om kommunstrukturen. Det arbetet pågår för fullt och leds av vår minister Nina Fellman. För tillfället pågår den största medborgarundersökningen någonsin i Ålands historia genom ÅSUB:s medborgarenkät om hur ålänningarna ser på kommunstrukturen, vad de tycker är viktigt och hur de ser på framtiden.

Kriterierna för en kommunreform är just närhet, tillgänglighet, demokrati, transparens, delaktighet, kvalitet, kompetens, verksamhetsutveckling, integritet, rättssäkerhet, jämlikhet, ekonomisk bärkraft och effektivitet, samhällsutveckling, planering och skärgårdens särskilda behov. Detta har vi kommit överrens om och detta vill vi socialdemokrater driva vidare. Vi ser ingen annan väg än denna. Regeringen har varit tydlig och kommit med konkreta besked. Att påstå annat är att slå dimridåer i ögonen på folk. Men ålänningarna är inte dumma utan vill ha förändring. Detta visade det senaste valet och denna regeringskonstellation har stöd.

Slutligen så är jag förvånad över oppositionens arbetsmetoder. Jag förväntar mig en opposition där man kritiskt ifrågasätter men framförallt kommer med egna konstruktiva förslag. Detta har vi inte hört mycket av. I en värld med post-Brexit och post-Trump så behöver vi komma tillsammans och arbeta för långsiktiga och hållbara politiska överenskommelser. Tillsammans har vi flera gemensamma frågor där det råder konsensus, där vi behöver vara starka i sak och argumentation, självstyrelselagsrevisionen, svenska språket, fiskekvoter, problemetiken kring SOTE. Tillsammans blir vi starka. Nu är det dags för även oppositionen att visa ledarskap, mognad och ansvar.

Göte WIné har jobbat länge med missbruksfrågor och frågar sig, i ett kritiskt tal i budgetdebatten, vilken drogpolitik som egentligen förs.

Läget bland våra missbrukare är inte bra idag. Jag är inte stolt över läget idag. Att missbruket går ner i åldrarna har jag hört i säkert 10 år, men när jag träffade den operativa gruppen för ett tag sen så började jag tro på det.

Redan i mars fick jag varning och mejlade både social- och utbildningsminstern om det. Något svar fick jag inte. Det är inte det viktiga för mig utan istället att man träffar de som jobbar med våra unga. Att de får berätta om läget och få förståelse för sin oro eller frustration.

När jag hösten 2002 bestämde mig för att gå in i politiken så var det för våra unga och drogläget då. Jag bestämde mig att inte svika i den frågan.

Jag känner nu att jag svikit i missbruksfrågan….

Men jag vet inte heller vad man skulle kunna gjort annorlunda. Vi har under senaste 10 år jobbat med projekt som ”Rensa Åland ”  2006 och ”Vision nolltolerans”. De här projekten pratar jag gärna om eftersom det är två projekt som jag drivit. Jag tycker att dessa projekt låg rätt i tiden.

Jag känner att jag svikit, för jag vet inte vad vi nu har för politik. När någon vill slå i varningsklockor så hoppas jag man åtminstone svarar dessa grupper. Jag känner jag svek de som tog kontakt i våras och responsen uteblev.

Jag vet att jag sitter i ett regeringsparti och jag skall vara lojal. Men tyvärr kan jag inte det. Jag kan inte stå för skrivningarna i budgeten, för jag vet inte vad de står för.

Man skriver om utbyte av sprutor och kanyler. Redan under förra regeringen lyfte Ålands Framtids representant i den parlamentariska missbruksgruppen denna viktiga fråga, och jag begärde då att vi skulle utreda vad ska vi ha för politik kring detta.  Så man skulle se på frågan mera från avdelningen.

Jag är inte emot harm reduction men jag vill att man tänker till vad man vill med den.

Den nuvarande parlamentariska gruppen har sammankallats två gånger. En gång för info om gruppen och dess arbete och andra gången när man träffade den operativa gruppen och erfarenhetsexperter d.v.s. f.d. missbrukare.
Bra möten, men vad vill vi?

Det jag har sagt länge och som också Rensa Åland-projektet stod för: ”det skall vara obekvämt att hålla på med droger, men lätt till vård”.
Därför är jag skeptisk till hur man skall hantera det här med sprututbyte. Den här frågan så är verkligen nyfiken på hur man gör. Och är då ÅHS rätt ställe att ha det på?

Förra regeringen gick in för Projekt Nollvision och att man skall samordna resurser därifrån. I denna budget hittar jag inget om projektet eller visionen kring det. I varje val så finns efterlysning om en samordnare, men inte i senaste val. För det har man fått i projektet nollvision. Minister Valve: Förvalta det väl. Man kan använda tredje sektorn mera än vad som görs idag.

Man behöver inte alltid informera mig. Men i denna fråga är jag ingen ja-sägare. Jag har suttit med föräldrar som är förtvivlade med att deras barn valt drogerna framom familjen. Jag kan få det att låta värre än så, men det vill jag inte ha med här.

Inom dessa områden kan vi inte se mellan fingrarna och luta oss tillbaks och säga det löser sig nog. Träffa då en familjemedlen och höra vad missbruket haft för konsekvenser för: Sömnlösa nätter, alla besök bl.a. till psykiatrin, eventuell sjukskrivningar. Listan kan göras lång.

Jag vill att polisen skall jobba ute och störa så mycket som möjligt i ett tidigt skede, det skall finnas resurser att störa de unga som är i förälskelsefasen, då skall polis och det sociala samarbeta att den unga väljer att bryta sin missbrukskarriär, som bara går åt ett håll och det är neråt.

Vi skall ha ett utvecklat barnskydd som tar tag i situationen.
Vi skall utbilda föräldrar genom t.ex. program som effekt.

Skall vi ha ett sprututbytesprogram så tycker jag man verkligen ska se för vem och varför? Här måste vi få klarhet! Det är allt fler familjer som har barn i drogernas klor. Ingen kan vara säker. Man kan inte köpa sig

Hösten 2006 gjorde den svenska konsultfirman Kognitiv Forum jobb och såg på vilka resurser vi har på Åland och om vi gör rätt.

Det jag kommer ihåg är:

• Vi satsade rätt på förebyggande
• Vi satte in Suboxonevård för snabbt, utan att testa drogfri vård först

Slutsatsen var att problemen först och främst var politiska. De konstaterade att vårt mål är att sträva efter ett narkotikafritt samhälle,  Den strävan hade då inte stöd hos den finländska riksåklagaren som vill att innehav av ringa mängder narkotika inte skall vara straffbart.

Då pratade vi om att jobba för att Åland skall bli ett testområde med strängare straff mot narkotikabrott än i övriga Finland.

Vi ville då också att man på Åland skulle bli dömd till vård istället för fängelse. Jag ser att 1 år på behandlingshem är bättre än 3-4 månader i ett fängelse.

Därför tycker jag ledamot Lindholm idé i ett replikskifte igår om en lagmotion från ett enhälligt lagting skulle vara bra, så låt det gå från ord till handling.

Det är våra unga och deras framtid vi pratar om.

Närings- och miljöminister Camilla Gunells tal kring miljöfrågorna i budgetdebatten i lagtinget:

Det är ett stort ansvar och det första man måste inse är att det här är ett arbete man inte kan göra ensam. Det arbete som nu pågår brett och djupt inom ramen för nätverket bärkraft.ax och i enlighet med hållbarhetsrådets ledning visar att det finns ett engagemang och en vilja i vårt samhälle som är stor och som vi kan bygga vidare på.
Just nu ställer världen om mot hållbarhet. Insikten om att jordens resurser är ändliga och att en evig tillväxt och konsumtion inte fungerar är nu ett uppenbart faktum. Världens länder har genom Paris-avtalet beslutat att vända riktning. FNs 17 hållbarhetsmål kräver av oss alla att göra förändringar i våra livsmönster, konsumtion och produktion.
Som FN-s generalsekreterare Ban Ki-moon sade: ”Vi är den första generationen som kan utrota fattigdomen och den sista som kan bekämpa klimatförändringarna”. Den gamla världens tillväxtbegrepp måste förändras och göras miljö och klimatanpassat.
Dessa internationella överenskommelser ger mänskligheten hopp, även om USAs nya predsident fortfarande tillhör den gamla stammen klimatförnekare vilket förstås är illa. På Åland vill vi bidra med det vi kan till den globala agendan.

Lagtinget har bestämt att Åland ska vara ett hållbart samhälle senast 2051. Det gör vår process världsunik och därför vill man nu att vår hållbarhetsagenda översätts och skickas till FN som ett gott lärexempel. Men jag tror inte en sekund på att ålänningarna tar order av politiker och potentater. Viljan och lusten att arbeta mot ett hållbart samhälle måste komma ur människorna själva.

Den kraften, viljan, i det åländska samhället kommer ur människors starka känsla för naturen, till havet och stranden, till blåstången och fåglarna, skogen och vitsipporna. Den värme och kärlek människor känner för naturen är utgångspunkten i vårt hållbarhetsarbete. Den känslan inspirerar och motiverar oss enskilda individer, företag, föreningar, näringsliv. Jag har också lanserat ordet MILJÖNSAMHET – miljöanpassning och lönsamhet är två begrepp som går samman. Det förstår man mycket väl inom näringslivets olika branscher.

Och man måste också visa att det inte är något konstigt. Vi kan det redan. Vi kunde det förr i alla fall. Gammaldags sparsamhet, varsamhet om tingen, att ta tillvara naturens resurser, att konsumera klokare. Vi kan det redan, vi måste bara väcka till liv det arv och tradition som fanns och sätta in den i ett nytt, modernt sammanhang och en strukturerad arbetsprocess. Idag kallas det här future fit-business, green growth och cirkulär ekonomi.

Ålands näringsliv har det gemensamma hållbarhetsarbetet med idag som en naturlig del i sin näringslivsbarometer. Flera branscher arbetar med omställning och för oss inom det offentliga gäller det att själva bli bättre, utbilda oss och fatta riktiga beslut. Det gäller också för oss att definiera det offentligas roll i den här processen, ett arbete som kräver ett ledarskap som är tydligt, inbjudande och engagerande. Mycket fint att även producentförbundet leder arbetet med en nyskapande livsmedelsstrategi med stark fokus på cirkulering av näringsämnen, dvs hur kretsloppen ska fungera som helheter och där också det som idag kan kallas avfall tas tillvara och blir ny näring som behövs för livsmedelsproduktion där fosfor och kväve inte ska ut i sjöar och vattendrag och öka övergödningen, utan tas tillvara som resurser.

Sjöfart och flygtrafik reglerar internationellt och där kommer det krav på förändringar. Det vi själva kan arbeta med och bestämma över är besluta om våra minskningsmål gällande koldioxidutsläpp gällande biltrafik och transporter. Vi har beredskap att bygga ut infrastruktur för elbilar, år 2017 får vi en klimat- och energistrategi för målsättningarna framåt för utveckling av vind, sol, biogas, projekt pågår om fiskdiesel, eldrift på landskapets linfärjor och fartyg och skogsprogrammet med skogen som resurs för uppvärmning, att bygga mer i trä på Åland och som kolsänka.

Vi har också kommit vidare med att få Åland som testområdet för ny teknik inom det projekt som leds av CLIC Innovation och där många finländska universitet och forskningsinstitut ingår tillsammans med stora företag som ABB, Wärtsilä och många fler. Åland som ett avgränsat samhälle kan fungera väl som testplattform inom förnyelsebar energi och smarta nät och jag tycker vi jobbar med lokala företag som visar ett stort engagemang.

Den viktigaste miljöfrågan på Åland är vattnet. Nästa år kommer lagtinget att få en ny vattenlag och en ny avfallslag på sitt bord. Stora och viktiga lagpaket och vad vattenlagen beträffar en totalreform. Landskapet investerar också i belastningsverktyg, avancerade datamodeller som kan bedöma olika vattenförekomsters kvalitet och därmed få ett bättre underlag för hur vattnet runt Åland mår och om man kan tillåta mer näringsämnen eller var man måste minska. Viktigt, nytt instrument som utvecklas i samarbete med svenska SMHI.

Även när det gäller dricksvatten och avloppsvatten pågår som bäst viktiga arbeten både inom LR och i samarbete med Ålands vatten och kommunerna med en ny VA-plan som troligen kommer att kräva en hel del investeringar runt om på Åland för att trygga vattentillgången för alla. Det pågår även viktigt arbete med att upprätta skyddszoner för att skydda vattentäkter och i enlighet med nya LBU-programmet prioriteras tillsammans med känsliga vikar extra breda skyddszoner och miljörådgivning. Dessa två som prioriteras i landskapsregeringens konkreta vattenvårdsarbete och om medel och krafter finns också restaureringsåtgärder i de mest nedsmutsade sjöarna och vikarna.

Åland ligger fortfarande långt efter EUs krav när det gäller Natura 2000 områden. Landskapsregeringen måste leva upp till dessa krav om vi inte hellre betalar böter än skyddar vår egen natur och biotoper.
Vi har nu 2 – 2,5 % av landarealen och totalt borde vi sträva till 5 % landareal och 10 % vattenareal. Förutom de markområden som landskapet redan äger handlar de allra flesta om intrångsersättningar genom engångbelopp eller återkommande betalning eller arrenden för vissa antal år ex 50 år. Mycket bra att vi nu har bra fart på och kan visa EU att vi går framåt. Den åländska naturen unika värden är lika värdefulla som vår kultur och självstyrelse och även det måste få kosta!

Det skrivs insändare där det skräms och hotas med stängningar av dagis och skolor, om det blir kommunsammanslagning på norra Åland, och att eleverna flyttas till Finström och Saltvik från de mindre kommunerna. Det är tråkigt att inte möjligheterna med en kommunreform ses utan endast farhågor och problem.

Visst är det så att politiker är olika och att det är väljarna som väljer. Det finns de som ser krasst ekonomiskt på budgetar eller de som bara ser till sitt eget, men det finns även de som också ser humanism och individers behov framom det ekonomiska värdet. Det finns politiker som vill värna om en bra service istället för så låga kostnader som möjligt.

Är det inte dags nu att vi börjar se människovärdet istället för våra strukturer? Personligen ser jag att de mindre kommunerna kommer att kunna erbjuda en bättre service genom att underlaget blir större. Jag ser en kommun som ett bättre alternativ än t.ex. kommunförbund som NÅHD.

Ta till exempel elevvården som jag anser att idag är klart underbemannad på norra Åland. Med en kommun så kan det utvecklas och förbättras lättare jämfört med NÅHD idag.

Med en kommun på norra Åland så kommer vi att kunna samverka mer och kunna erbjuda mer ”specialisering” inom t.ex. äldreomsorgen än vad som görs idag. Planer på samarbeten mellan kommunerna så har jag tyvärr gett upp, för där ses det mest på sin egen kommun och dess behov istället för en större helhet.

Jag ser inte en kommunsammanslagning på norra Åland som en inbesparingsåtgärd som jag ibland uppfattar att det syftar på. Jag ser att vi kan utveckla servicen som vi har idag. Jag har sett utmaningarna som finns i de mindre kommunerna. Det verkar inte alla vilja se, utan mer att det ses ur sin egen kommuns existens och ekonomi, än att se hela norra Åland som en region. Jag ser att med en kommun på norra Åland så kan vi sätta den enskilde invånarens behov mer i fokus, istället för kommunens.

Göte Winé (S)

Den självupplevda psykiska ohälsan bland barn och unga har ökat i Norden.

Statistik från Statistiska centralbyrån (SCB) visar att omkring 8 procent av de unga upplevde oro, ångest eller sömnsvårigheter i Sverige på 80-talet. Sedan dess har de psykosomatiska besvären i ungdomsgruppen ökat, för att under 90-talet ha stigit till över 20 procent. Utvecklingen är likartad i hela Norden, enligt en ny rapport från Nordens Välfärdscentrum.

Här på Åland visar siffror från undersökningen Hälsa i skolan (2015) att vid yrkesläroanstalterna lider var tredje tjej av måttlig eller svår ångest och för båda könen är frekvensen nästan dubbelt högre än i övriga landet. Vi har genom ÅHS en barn-och ungdomspsykiatri av hög klass i nya, ändamålsenliga lokaler. Men det är ingen hemlighet att Ålands många kommuner gör att mycket tid, energi och pengar behöver läggas på byråkrati.

Dessutom är trycket hårt så resurserna är ansträngd och väntetiderna ganska långa trots goda intentioner. Jag tror att vi behöver jobba på olika nivåer i framtiden. Förstås med hjälp av kuratorer, skolpsykologer och skolhälsan. Men även från tredje sektorn, inte minst Folkhälsan som spelar en nyckelroll gällande lågtröskelmottagning inom ungdompsykiatrin i riket. En viktig pusselbit kan också vara att utnyttja hjälp per distans.

Detta vill jag och flera socialdemokrater i Nordiska rådet nu lyfta till en gemensam nordisk satsning som vi lagt ett medlemsförslag om. Vårt förslag är:

–att utveckla möjligheterna för barn och unga i Norden som lider av psykisk ohälsa att få hjälp via nätet.

–att lyfta fram positiva exempel från Norden där man arbetar med välfärdsteknologi för att ge unga stöd och hjälp via nätet

–att forskning bedrivs inom ramen för psykisk ohälsa i syfte att hitta de metoder som lyckats ge bra stöd och hjälp till unga som mår psykiskt dåligt.

Jag är övertygad om att detta tas väl emot under Nordiska Rådets session i Köpenhamn nästa vecka. För så här är det. Vi har inte råd att inte göra något. Situationen är akut och våra barn och unga är vår framtid. Vi kan och vi ska vända den negativa trenden.

Tony Wikström (S)

Hård regeringskritik och en stor oro över det ökande stöveltrampet i Europa var frågor som präglade debatten på de finlandssvenska socialdemokraternas kongress, som hölls i helgen i Åbo. Också försvarsminister Jussi Niinistös ifrågasättande av Ålands demilitariserade status kommenterades. Och Ålands socialdemokraters ordförande, vicelantrådet Camilla Gunell höll tal:

Socialdemokrater! Kära kamrater!

Olof Palme sade så mycket klokt. Om samhället och om världen. Många socialdemokrater genom tiderna har varit otroligt kloka människor. De har tagit internationellt solidariskt ansvar och belönats som Martti Ahtisaari med Nobels fredspris. De föreläser och delar med sig av sin visdom vid prestigefyllda universitet som Tarja Halonen. För att inte tala om Margot Wallström, Jan Eliasson, Ingvar Carlsson och många fler. De är socialdemokrater och de respekteras högt internationellt och deras arbete har på ett betydande sätt förändrat och förbättrat världen.

Socialdemokratin har genom tiderna burits av idén om allas lika värde och att vi genom jämlikhet och solidaritet skapar samhällen som är bättre för alla. Det är vårt historiska arv och även vårt ansvar.

Olof Palme sade att ”Samhället är människans verk och om något är fel kan vi ändra på det”. Det tänker jag på ofta. Vi som har politisk makt har också varje dag möjligheten att ändra på saker. Vi är inte några offer för en nyliberal kapitalism och ostyrbar marknadsekonomi. Det är inte Nasdaq-börsen som sätter agendan. Det ska folken göra genom sina folkvalda.

Just nu ställer världen om mot hållbarhet. Insikten om att jordens resurser är ändliga och att en evig tillväxt och konsumtion inte fungerar är nu ett uppenbart faktum. Världens länder har genom Paris-avtalet beslutat att vända riktning. FNs 17 hållbarhetsmål kräver av oss alla att göra förändringar i våra livsmönster, konsumtion och produktion.

Som FN-s generalsekreterare Ban Ki-moon sade: ”Vi är den första generationen som kan utrota fattigdomen och den sista som kan bekämpa klimatförändringarna”.

Så är det. Dessa internationella överenskommelser ger hopp och Socialdemokraterna ska tydligt visa att vi är beredda att förverkliga målen. Vi ska göra det utgående från tanken på att den sociala hållbarheten är den viktigaste. Ekonomin är ett redskap och att temperaturen inte ökar är ett mål som måste uppnås. Men det är människorna som ska göra jobbet, det är bara vi som kan förändra det som blivit fel. Den omställningen, den agendan ska vi arbeta med lokalt, nationellt, inom EU och internationellt.

I nästa regering är det ni som ska regera. Då förväntar jag mig att ni ska vara redo, ha kursen klar, vara starka, fulla av vilja, mod och entusiasm att förändra.

Med Finland så som det ser ut idag räcker det inte att komma till regeringsbordet men gamla trötta tunga steg, som Mårran i Mumin, och tänka att man ska sätta sig på samma stol, i samma strukturer, med samma tjänstemän, och förvalta vidare i samma system som körts till skrot och vars idéer helt uppenbart inte räcker till för att lyfta landet ur svackan.

Ni måste tänka helt nytt.

Ni kanske undrar vem jag är, att stå här och säga vad ni ska göra. Ja, jag kommer från ett litet samhälle i havet, med egensinniga människor, en självstyrelse, en minoritet, kanske till och med ett irritationsmoment för en enhetsstat som Finland. För oss går det ganska bra, fast vi är så små, starkt och välfungerande lokalsamhälle som vi är stolta över. Och vi menar att vårt lokala arbete, vårt bidrag till den globala agendan är viktigt. Vi jobbar tillsammans och stärker självkänslan. Särskilt om IFK vinner guld i morgon!

I vårt hållbarhetsarbete på Åland, kanske det allra viktigaste vi gör just nu, har vi bestämt att Åland ska vara ett hållbart samhälle 2051. Vi har en beslutsam och uppfriskande utgångspunkt. Mäniskorna på Åland går inte att ge order. Människor överallt tar inte order av politiker och potentater. Viljan och lusten att arbeta mot ett hållbart samhälle måste komma ur människorna själva.

Kraften i det åländska samhället kommer ur naturen, den starka kopplingen folk känner till skogen, till vattnen, till havet och stranden, till blåstången och fåglarna och vitsipporna. Den värme och kärlek människor känner för naturen är utgångspunkten i vårt hållbarhetsarbete. Den känslan finns också i finländarna och genom den känslan kan man inspirera och motivera folk, företag, föreningar, näringsliv att anpassa sig och ställa om i en mer hållbar riktning.

Och man måste också visa att det inte är något konstigt. Vi kan det redan. Vi kunde det förr i alla fall. Gammaldags sparsamhet, varsamhet om saker, att ta tillvara naturens resurser, att konstumera klokare och mindre. Vi kan det redan, vi måste bara väcka till liv det arv och tradition som fanns och sätta in den i ett nytt, modernt sammanhang. Idag kallas det futurefit-business, kretslopp och cirkulär ekonomi.

Vi politiker måste försöka göra svåra saker enklare att förstå, även om världen och det som sker mer komplext än någonsin. Världen är rörlig, osäker och tvetydigt. Kriser av olika slag avlöser varandra. Det är det nya normala. Då är uppmaningen till det politiska ledarskapet att visa klarhet, vision, civilkurage och humanism.

Det finns många i det finländska samhället som har hatet och föraktet som utgångspunkter. Också idag i regeringens och riksdagens demokratiska salar. Främlingsfientliga röster lockar med att ”bara allt var som förr”, som i en ljuv finsk svartvit film från 50-talet då alla hade rågblont hår och talade finska med olika dialektal färg – då blir allt bra igen. Även om drömmen är osann lockar den för att livet var enklare att förstå. Kvinnor och män hade sina roller – inte utmanade av feminister och könsmaktsordning.  Monokultur rådde, inte mångfald, inte en massa konstiga språk, religioner och kulturer att förstå sig på.

Vi står i ett vägskäl, som inte ser alldeles ljus ut. Jag tycker att en varning är på sin plats. Vi måste akta oss för att blunda för hur fascismen i Europa just nu sprider sig. Ett fult huvud sticker upp i Ungern, ett i Frankrike, ett i Sverige, ett i Storbritannien och i Finland. De har mycket gemensamt, framför allt att de bygger på och hejar fram hatet och föraktet i ett samhälle. De bygger på att söndra och så tvivel.

Socialdemokrati är motsatsen till detta. Motkraften. Vi vet att en god värld inte byggs av egoism, rasism och hat. En god värld byggs av människokärlek, givmildhet,  öppenhet och kunskap.

Socialdemokratins opinionssiffror har ibland gått ner, även om de nu igen ser positivt ut. Folk har uppfattat att ideologin urvattnats efter alltför många kompromisser i borgerliga regeringar. Efter många år som statsbärande parti förknippas socialdemokratin av en del med trög statlighet, storskalighet och kollektiv likriktning. Därför måste vi tala om värderingarna, möjligheterna, lösningarna och lyfta folk ur misstro, ängslighet och vanmakt. Stärka deras självkänsla och stolthet, visa folkviljans och demokratin möjligheter. Att det som är fel idag GÅR att ändra på.

När en Soini eller en Hakkarainen varnar för knark och våld och otrygghet på gatorna, låt oss prata om att hålla ett barn i famn och veta att det räddats till trygghet, hos oss. Att det inte dog på en strand vid ett kallt hav.

Låt oss prata om delade måltider med nya smaker, om gemensamt arbete och hopp, om hur Finland kan bli den plats som nya människor älskar. Hur vårt ibland lite dystra och bleka land kan bli färgstarkt och spännande.

Så, hur omsätter man värme, omsorg och solidaritet i praktisk, politisk handling?

Om jag kan svaret så har jag Nobelpriset som i en liten ask.

Några saker tycker jag måste tjäna som utgångspunkter:

1. När ni sätter er i regeringen, och det kommer ni att göra, så finns det ingen återgång till en stabilitet utan ekonomiska och politiska kriser som avlöser varann. Europa och världen befinner sig i en oerhörd omvälvning, på väg att lämna eller lämnas av den kapitalistiska tillväxt-ekonomi  som varit det normala. Orsaken vet vi. Planeten räckte inte till.

2. Det fanns en tid när vi visste hur man skulle klara livhanken utan Nokia. Vi visste att sparsamhet, återanvändning, resurs-snålhet var grundläggande dygder. Att hitta på uppfinningsrika lösningar som följer de små behoven, inte de stora begären.

3. Förändring måste vara en konstant process. I varje organisation, på varje nivå, måste det finnas folk som drivs av glädje, och av viljan till förändring, människor med annorlunda ideer. Omfamna äventyret och det som är annorlunda. Vem vet vem som besitter de bästa framgångssagorna. Kom ihåg att Socialdemokratin är en reformrörelse.

Utmaningen är att göra folk trygga i förändringen. Tove Jansson sade det såhär: ”Allting är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig.”

4. Ge människor möjligheten att lyckas. Ge dem makt. Jobba med förankring, med samtal, med legitimitet. Människor, finländare, är inte längre beredda att lyda och bli styrda av avlägsna herrar som allvarsamt säger att det är dags att igen dra åt bältet. De behöver förstå varför, och för vem de jobbar. Att det är för sig själv, för sina medmänniskor, sin framtid och sitt lokalsamhälle.

5. Måla fram visionen om hur Finland ska bli ett hållbart samhälle. En vision som har delmål som man kan lyckas med under en livstid, men som innehåller alla delar i samhällsbygget som sakta ska förändras i samma riktning, från energipolitik, till var vi bygger skolor och vägar till hur vi tar hand om våra gamla.

Den sociala hållbarheten är grunden. Människorna kan, har förmågan och kapaciteten att rädda planeten och ge nästa generation lika goda möjligheter till ett bra liv.

Socialdemokratin har svaren på de globala utmaningarna och viljan att lösa dem. Både i Finland och globalt. För väljarna ska det stå helt klart.

En Socialdemokrat känns igen på det faktum att vi tänker längre än andra.

Vi bryr oss mer.

Vi jobbar hårdast för att förverkliga våra mål.

Det är bara NI som kan bära Finland mot en ljusare horisont. Och det måste ni göra. Finland behöver er. Världen behöver oss.

Och kom ihåg att ha roligt! Glädje sprider glädje.

—–

Läs mer om kongressen på arbetarbladet.fi