Uncategorized

Om detta inte är ett strukturellt problem – vad är?

10.01.2018 av Helena Flöjt

Om det är något som Metoo-kampanjen har gjort så är det exponerat det faktum att för hälften av vår befolkning så är det inte ett säkert samhälle vi lever i.

De är inte säkra på krogen, på gatorna eller ens i hemmet.

Och detta har inte att göra med etnicitet, kultur eller bakgrund. Det handlar om en struktur som genomsyrar hela samhället, från hög till låg.

Det handlar om ett patriarkat som gör allt för att behålla sina maktpositioner.

Vi har exempel från för många håll, det är bara att se sig runt här i salen så ser vi att det inte är ett jämställt samhälle vi lever i.

Lägger man till en klassanalys så ser man att kvinnor som saknar utbildning blir mer utsatta även på jobbet, och lägger man in rasismen så är det bara att se hur kvinnor som är rasifierade utsätts för dubbelt förtryck, dels för att deras sexualitet är en exotisk fantasi för män och dels för att de i många fall saknar ett nätverk som de kunde behöver för att få stöd och hjälp.

Metoo, har fått många underavdelningar, den finlandsvenska, den åländska, men också den som visar på det fördolda våldet inom hemmets väggar. Borta Bra men Hemma Värst. Där vittnade kvinnor om de hemskheter som hänt inom förhållanden, och den psykiska misshandel som ofta förekommer den fysiska. Låt oss komma ihåg att det inte är länge sedan våldtäkt inom äktenskapet var en omöjlighet. För det var inte olagligt att våldta sin fru. Lagar förändras, men attityder tar längre tid.

Jag är skyldig. Jag har liksom många andra män upprätthållit en våldtäktskultur i samhället genom att berätta och sprida skämt om kvinnor som gått över gränsen. Jag har inte sagt till ordentligt när vänner till mig gått över gränsen. Jag har stått tyst på och låtit saker föregå som jag borde stoppat.

Detta är inget jag är ensam om.

Men jag har också ändrat mig. För att jag ville det, jag ville bli en bättre människa. Och jag ville att mina medsystrar skulle få leva sina liv på samma villkor som jag.

Inte för att ”jag fått en dotter och nu måste tänka på henne” som många män använder som en ursäkt.

Helt enkelt genom att lyssna på mina väninnor och genom att läsa om problemet i samhället. Och genom att öppna ögonen och göra en feministisk analys av samhället så kom jag snabbt fram till att något var fel och jag kom på att något måste göras.

Jag är feminist, av den enkla orsaken att det, om man vill ha ett jämställt samhälle, är det enda rätta att kalla sig. Jag har kvinnokampsymbolen tatuerad på min arm. (Även om det inte blev så stora rubriker när jag tatuerade in den).

Jag startade en kampanj tillsammans med Ålands litteraturförening som gav 700 elever ”Alla borde vara feminister” boken baserad på Chimamanda Adichies Ted-prat. Jag såg även till att alla i salen fick den. Jag hoppas ni läste och tog den till er. För den är väldigt bra.

Vi talar inom lagtinget om viljan att ha jämställda löner mellan kvinnor och män. Men ser på det som en enskild företeelse.

Man pratar om lönerna separat, inte om de värderingar som ligger till grund för lönerna.

Vi har ett samhälle som öppet diskriminerar kvinnor, vars arbete är mindre värderat och vars huvudsakliga uppgift handlar om familj och barn.

Det är ju där den ruttenheten som finns i samhällets kvinnosyn börjar. Den bygger på exploateringen av kvinnors arbetskraft, både den betalda och obetalda. Den här synen ger näring till våldet i samhället, den säger att det är ok att förtrycka kvinnor, för samhället gör det, varför skulle inte jag.

För det är ju så att samhället är uppdelat i strukturer. Och den värsta synden man kan begå i det här samhället är att säga att mäns våld mot kvinnor är en struktur. Det är ok att säga att män är ett kollektiv när det är positivt. Många män hämtar barnen från dagis, många män stannar hemma på pappa-månader (även om det inte är många alls). Men säg att många män slår kvinnorna i sitt liv. Säg att det sexualiserade våldet i samhället måste diskuteras i makttermer, att det handlar om en underliggande struktur i samhället som gör att vi tillåter det gång på gång och kommer med ursäkter när det gäller män vi känner gång på gång.

Då startar genast ropen om ”inte alla män”, ”det är ett individproblem” och än en gång vägrar män som grupp att ta på sig ansvaret för en situation vi skapat genom manliga normer och den sociala konstruktionen av maskulanitet.

Men hur skulle det vara om män istället för att försöka försvara sig själva och andra män som aldrig trakasserat någon, fokusera istället på hur många män som är skyldiga till alla historier som delats. DET är det viktiga och väsentliga här. Inte det att just du tycker att du är oskyldig, inte det att din vän är oskyldig, utan det faktum att tusentals, tusentals män ÄR skyldiga.

Låt mig till sist, för ordningens skull säga, ja, jag vet att det inte är alla män som våldtar, men det som är det viktiga i situationen är att alla kvinnor måste göra saker för att undvika situationer som kan leda till sexuellt våld. Varje dag, hela tiden.

Jag har väninnor som beväpnar sig med pepparspray eller vassa föremål för att fara ut och jogga eller gå hem från skolan eller jobbet. Trots att det är olagligt. De anser sig hellre ta den risken än råka illa ut.

46 procent av alla kvinnor har efter 15 års ålder utsatts för våld från en man.

Om detta inte är ett strukturellt problem i samhället. Vad är då ett sådant?

Mikael ”Igge” Holmberg (S)

Anförande i lagtinget 10.01.2018

Det handlar om makt

10.01.2018 av Helena Flöjt

Jag var tolv år. Min mamma hade skickat mig till affären för att köpa mjölk. Det var kö till kassan och jag stod där och väntade på min tur. Då känner jag två stora händer som tar ett fast tag om mina då spirande bröst och jag hör en man säga: ”Det knoppas bra här”. Mannen var polis, en person som var satt att skydda befolkningen. Jag var bara ett barn. Det var första gången jag minns att någon tar sig rätten att ta på min kropp, att ta på mig där ingen man någonsin tidigare har rört mig. Det kändes fruktansvärt. Det var kränkande och sårande och jag kände mig obehaglig till mods. Länge. Och inte kunde jag tala om det heller. För sådant talade man inte om. Det hörde till det normala. Sånt som man får ta.

Tystnaden har varit kompakt. Ända tills nu. Nu har tunghäftan lossnat. Och som vi har talat och skrivit, vi har lyssnat. Vi har gråtit och vi har nickat igenkännande men också värjt oss för de starka och ofattbart hemska berättelser som har delats genom olika nätverk. Ilskan och sorgen har vandrat sida vid sida.

Jag vill verkligen inte att min son ska växa upp i ett samhälle där trakasserier och övergrepp pågår. Jag vill inte att de unga flickor och kvinnor jag har runt om mig ska behöva utsättas för kränkningar och övergrepp. Jag vill inte att någon, inte en endaste en ska behöva vara rädd i sitt eget hem, eller att vara rädd att gå ut på krogen eller vara rädd för att ta sig hem eller att gå till matbutiken för att handla eller röra sig i skolan på rasterna. Det sexuella våldet och övergreppen finns överallt. Och ändå finns det inte. Det finns inte på agendan. Det är privat och det talar man inte om.

Det måste vi ändra på. Vi måste börja med oss själva och våra egna attityder. Framför allt måste killar och män börja diskutera detta med varandra. Diskutera sex, våld och vänskap. Det är ingen quick-fix. Det kommer att ta tid. Vi måste starta diskussioner vid matbordet hemma i köket, vid morgonfikat på jobbet, i föreningen och med vännerna. Vi måste våga ta diskussionen om vad som är ok och vad som inte är det. Jag har tänkt mycket på hur dessa diskussioner skulle kunna gå till. Det är inte helt lätt att prata om dessa frågor till vardags med andra vuxna eller ens med de egna tonåringarna. För något år sedan tog landskapsregeringen fram en folder som skickades ut till alla tonårsföräldrar ”ATT LOTSA EN TONÅRING IN I VUXENLIVET” och som gav handfasta råd om hur man skulle stötta sin tonåring på vägen till vuxen. Kunde en liknande folder skickas ut till alla hushåll, som ett underlag för köksbordsdiskussioner?

Visst är det bra med program som ”Stopp-min kropp” för alla dagisbarn, men det är inte dagisbarnen som är problemet. Det är hos oss vuxna som förändringen måste börja. Våra barn och unga gör inte som vi säger utan de gör som vi gör. Pojkar och unga män ser hur de äldre killarna och papporna gör, de ser upp till tränare och andra manliga förebilder – likväl som flickor och unga kvinnor får sina värderingar från de vuxna omkring dem.
Sen måste vi inse att detta handlar om makt. Vuxna har mer makt än barn, män har mer makt än kvinnor. Redan som små lär vi oss att skammen och skulden läggs på de som inte har makt.

#Metoo har tydligt synliggjort vem som har ansvaret. Det är inte de utsatta och drabbade. Det är i första hand de män som utövar sexuellt våld mot kvinnor och flickor. Det kan inte fortsätta.

Vi politiker har ett ansvar att förändra sexistiska värderingar och få bort tystnadskulturen. Vi ska kräva av alla våra myndigheter att de gör sitt yttersta för att skydda kvinnor och barn från övergrepp och när anmälningar görs, att man agerar snabbt och bemöter de drabbade med respekt.

Arbetet med att stoppa det sexuella våldet och övergreppen i hela vårt samhälle är akut. Jag vill i mitt anförande lyfta en grupp som jag anser att är mer utsatt än andra och som har anknytning till funktionsrättspolitiska området som vi ska diskutera senare idag, dvs kvinnor med funktionsnedsättning. Forskning visar att de är mer utsatta för kränkningar och sexuella brott än andra. Många av dessa kvinnor har svårt att kommunicera, och bli trodda när de försöker uttrycka sina erfarenheter av förtryck och sexuellt våld. Dessutom är kunskapen hos olika myndigheter om hur dessa kvinnor ska kunna göra sig hörda och anmäla våld skrämmande låg. Flickor och kvinnor i dessa grupper utsätts i skolan, på arbetsplatsen, i skolskjutsar, i färdtjänstbilar, inom vården, inom psykiatrin, av personliga assistenter, av hemtjänstpersonal, på krogen, i boendet, i familjer och nära relationer. Därför anser jag att man bör specialgranska hur dessa flickor och kvinnor på Åland kan skyddas från förtryck och sexuellt våld. Detta är ett område som måste lyftas in i programmet ”Ett tillgängligt Åland”.

Så, bästa lagting. Jag vill avsluta mitt anförande med att citera Tuula Haatainen, som tog initiativ till hålla en #metoo- debatt i Finlands riksdag den 12 december. ”Det handlar inte om ålder, kön eller partihemvist. Det handlar om att veta vad som är rätt och vad som är fel. Det handlar om att säga högt: Nu räcker det, vi accepterar inte trakasserier i någon form. Det är på allas ansvar att ingen ska behöva vara rädd. Varje människa ska ha rätt att leva utan trakasserier. Varje människa ska ha rätt att bestämma över sin egen kropp. Sådant är mitt framtidens Finland.”, enligt Tuula Haatainen.

Sådant är också mitt framtidens Åland.

Carina Aaltonen (S)

Anförande i #metoo debatten Ålands lagting 10.01.2018

Det måste bli ett slut på förminskande och tystnadskultur

08.01.201808.01.2018 av Helena Flöjt

Jag vill börja med att öppet från hjärta berömma all dessa modiga kvinnor som valt att komma fram med sina egna personliga berättelser och på detta sätt bidra till att den tystnadskultur som funnit nu brutits och ett förändringsarbete kan nu verkligen ske. Det är imponerande att så många kvinnor nu vågat göra uppror, kvinnor som samarbetar och kvinnor som inte tiger och underordnar sig.

Genom #metoo-rörelsen visar kvinnor systerskap; vi ser, vi hör, vi förstår, vi bekräftar, vi har varit där. Vi visar hur det finns en kultur som gör det alldeles för vanligt att kvinnor utsätts för mäns våld och sexuellt våld i olika former. Vi möter det överallt, hemma, på jobbet, på bussen, i föreningen, på torget och på nätet.

Genom #metoo-rörelsen visar vi att kvinnors sammanhållning är viktig och när den är stark kan den skaka om det patriarkala samhället i dess grundvalar.

Det finns ingenting så kraftfullt som insikten att du inte är ensam, sade Tarana Burke, som startade #metoo-rörelsen redan 2006.

#metoo står för ”det har hänt mig också”.

#metoo gör det vi redan visste synligt, rörelsen åskådliggör förminskande, förlöjligande och sexualiserande av kvinnor, att det fortfarande finns ett kvinnohat.

#metoo betyder: ”det räcker nu – när vi går samman kan vi förändra”.

Och förändringsarbete behövs på många plan allt från lagstiftning, praktik/handläggning på myndigheter och arbetsplatser till utredningar hos polisen, hantering i domstol, beskrivningar i medierna, sexistiskt språkbruk och stöd till utsatta.

Med omfattningen av berättelser om kränkningar, övergrepp och sexuella trakasserier visas vidden av problemet med mäns våld mot kvinnor, strukturerna blir tydliga. Grunden finns i bristen på jämställdhet, i bristen på respekt för flickor, kvinnor och icke binära – och konsekvenserna är ett folkhälsoproblem.

Det är dags för män att göra upp med grabbkultur, ryggdunkande och sexistiskt medlöperi och börja ta ansvar. I allt från skämt på kvinnors bekostnad till att aktivt agera när kvinnor är utsatta handlar det om att börja förändra unkna normer.

För mig handlar det sist och slutligen om jämställdhet. Djupa och kända orättvisor som banaliseras och osynliggörs i vardagen, beskrivs närmast som naturlagar. Män som handlingskraftiga och viktiga, kvinnor som passiva och stödjande, skapar en grund för att en skev maktfördelning med utgångspunkt i kön kan upprätthållas i samhället.

Som lagtingsledamot och gruppledare för det tredje största majoritetspartiet har jag ett stort ansvar för att förändra. Makt, inflytande och inkomster kan inte längre fördelas på grundval av kön. Jag kommer att se till att alla modiga och smärtsamma vittnesmål om övergrepp våld och kvinnohat inte har varit förgäves utan (kan)ska bidra till att stärka och utveckla vårt samhälle så att vi snabbt når jämställdhet. Det måste bli ett slut på förminskande och tystnadskultur.

Uppropen, manifestationerna och artiklarna bör systematiskt samlas in, gås igenom, analyseras och dokumenteras. Vi måste ge uppropen den tyngd de förtjänar. Stora steg tas genom politiska beslut. Jämställdhet innebär förskjutning av makt och sker inte per automatik, av sig självt, eller med nästa generation.

Det finns mycket vi politiker kan göra. Vi måste ta ställning till vad som kommer att bli 2020-talets stora reformer. Framtidens reformer kommer med all sannolikhet handla om föräldraförsäkringen, löner, pensioner, det obetalda hem- och omsorgsarbete och representation. Vi måste arbeta för skärpta straff för sexbrott och samtyckeslag ett förnyat försök att få till och en mer relevant straffskala och en bättre och genusmedveten sexuallagstiftning. Samt att redan på dagis och i skolan aktivt motverka mobbning samt bryta könsstereotypa mönster. Mer jämställdhetsåtgärder på dagis, skola och arbetsplatser och insatser för samordnat mottagande av utsatta kvinnor och flickor där de garanterat möter någon som förstår och inte förminskar deras utsatthet.

Sara Kemetter (S)

Anförande i lagtingsdebatten 08.01.2018

Reformer med framtidstro

20.12.201720.12.2017 av Helena Flöjt

Landskapsregeringen har under en längre tid arbetat med att vända på den ekonomiska skutan. Att vända på en skuta är inte lätt. Det arbetet började under förra mandatperioden. Reformarbeten kan göras på olika sätt men det är målet med reformer som är viktigt.

För oss socialdemokrater är målet med reformer som trafikförbindelserna i skärgården, KST och kommunreform att säkra en bra service var du än bor på Åland.

Det skall vara rättssäkert och tryggt men framför allt med framtidstro.

Att göra dessa reformer sparar inte pengar de 4-5 första åren, tvärtom kommer det att kosta mer. Men vi behöver lyfta blicken och se hur vi vill att det skall se ut om 15 år. Vad skall vi då prioritera, och använda landskapets pengar till?

För oss socialdemokrater är det klart. Vi vill ha en levande skärgård, vi vill ha kommuner med ekonomisk stabilitet, tillväxt och välfärd. Kommuner som kan se framåt med egen utveckling med en egen ekonomisk stabilitet

Kommunreform för att höja välfärden

Ett litet citat från konsultföretaget PwC, som gjorde en kartläggning om de åländska kommunernas ekonomi:

”det är inte ekonomisk kris men det finns utmaningar om vi ser på de åländska kommunerna.”

Det är inte då helt konstigt att servicen i de åländska kommunerna skiljer sig var man bor. För att kompensera minskningen av landskapsandelarna, frågas det nu om lindringar i lagstiftningen för kommunerna.

Att t.ex. göra ändringar som försämrar kvalitén i välfärden är ingen väg som vi socialdemokrater vill gå – tvärtom så vill vi med kommunreformer istället höja välfärden! Kommuner ska kunna erbjuda sina invånare en service som är anpassad för kommuninvånaren och dennes behov.

Vi behöver se hur kommunerna blir mer ekonomiskt hållbara! När vi satt i den parlamentariska referensgruppen om landskapsandelar så var det en som frågade om när är en kommun en kommun?

Är en kommun som får mer i landskapsandelar än skatteinkomster en hållbar kommun?

Skulle det bara gälla pengar så är det sin sak, men här blir det så att en placering eller vårdinsats kan bli kostsam för en kommun och dessutom utpekande mot personen, vilket inte är bra.

Det handlar inte om pengarna, utan om en persons mående och rätt till vård. Det är inte en grundtrygghet att veta att blir man en kostsam belastning för den egna kommunen om man tar den vård man har rätt.

Ekonomisk utsatthet

I november 2017 kom en översikt från ÅSUB om inkomst och välfärd. Det är en intressant läsning väl värd att studera. Även under hösten så hölls det ett seminarium om ekonomisk utsatthet. Med anledning av detta så ser vi från den socialdemokratiska lagtingsgruppen fram emot det råd som lantrådet skall leda under 2018. Där säger vi från Finans- och näringsutskottet att rådet som skall bekämpa ojämlikhet och ekonomisk utsatthet bör återkomma med konkreta handlingsplaner och åtgärder i denna viktiga fråga.

Arbets- och pensionsinkomstavdraget är ett plåster på såret för många men det är många som inte kommer åt detta avdrag. Visst är det en summa som många familjer mottar med största tacksamhet men det hjälper inte dem ur deras ekonomiska situation. Men skall man ge ett avdrag så är det väl den grupp vi når nu man skall hjälpa med just ett arbets- och pensionsavdrag.

Däremot bör man se efter hur man verkligen skall hjälpa de ekonomiskt utsatta, de äldre och då framför allt kvinnor som det nämns om i den ÅSUB:s översikt jag nämnde.
Att vi skall behöva läsa om att 2015 så var 41,9 procent av de äldre ekonomiskt utsatta kvinnor som var 80 år och äldre.

Här behöver vi se vad man kan göra för våra äldre som är ekonomiskt utsatta. Tidigare bodde generationer ihop och kunde hjälpa varandra. Idag lever vi annorlunda.

Dessa äldre hjälper vi inte med ett skattevadrag eftersom pensionerna är så låga så de knappt betalar någon skatt. Att söka utkomststöd eller andra bidrag tror jag inte heller på. Det behöver rådet titta närmare på och komma med åtgärder. För den socialdemokratiska gruppen är detta en mycket angelägen fråga.

Ett KST under Ålands Omsorgsförbund

Under utskottsarbetet fick vi höra att alla kommuner nu är med i arbetet om att utreda ett KST under Ålands Omsorgsförbund, och att det finns förhoppning med att ha ett förslag på grundavtal klart under våren 2018. Vilket är mycket glädjande.

I utskottets höranden har vi fått höra att dialogen mellan landskapsregeringen och omsorgsförbundet pågår och att man är överens om en finansieringsplan för KST utredningen.

Demensvård och kommunstruktur

Under utskottsarbetet fick vi höra om att demensen ökar på Åland och strukturen för hur vi skall bedriva den vården framledes är en utmaning. Det har nämnts tidigare och det kommer att nämnas fler gånger att vår kommunala struktur försvårar att hitta en strukturell lösning för bl.a. demensvård där mycket ligger på kommunernas ansvar.

Idag är demensvården ett systemproblem. Skall vi se den enskilde medborgaren och dennes behov i fokus, så behövs en mer hållbar lösning. En allåländsk problemlösning för demensvården måste hittas. I hörande fick vi höra att riktlinjer för demensvården skall tas fram under 2018, och där ser man säkert på hur vi skall lösa utmaningarna för vår framtida demensvård.

En levande skärgård med framtidstro

Vad vill man med vår skärgård? Skall vi ha en levande skärgård med framtidstro så bör det skapas förutsättningar och en mer konkurrenskraftig arbetsmarknadsregion än vad det är idag. Det kan vi göra med bl.a. regionförstoring, tillväxt och bra infrastruktur. Här måste vi se hur vi kan jobba vidare med att utveckla förutsättningarna i skärgården.

Bra förutsättningar för entreprenörskap är ett måste i skärgården för att skapa arbetsplatser. Under denna mandatperiod lade man om strukturen så att Företagsam Skärgård nu axlar skärgårdnämnden och ser över näringsutvecklingen just i skärgården. I Central Balticprojektet ser man över och utvecklar åländska gästhamnar, vilket främjar turismnäringen i skärgården. Nu när näringslivet har en aktivare roll i arbetet med skärgårdsutvecklingen, kommer inflyttningen att främjas.

En god infrastuktur är en förutsättning för en levande skärgård. Ser vi på de globala målen så nämns det i ett av de målen om bl.a. att bygga ut en tillförlitlig, hållbar infrastruktur, för att stödja ekonomisk utveckling och människors välbefinnande.

För en levande skärgård är det viktigt att vi ger skärgården goda förutsättningar och framtidstro. Om inte vi kan ge dem förutsättningar för tillväxt och framtidstro vem vill då satsa och flytta till skärgården?

Kommunreform och skärgårdstrafik

Sammanfattningsvis så ser jag att kommunreform och skärgårdstrafiken som två reformer med samma syfte. Det är att säkra en bra service fortsättningsvis. Kommunreformen sparar inte pengar på kort sikt men kan göra det längre fram efter en kostnadspuckel på 7 – 8 år, men det är beroende på de förtroendevalda i kommunerna – för det är upp till deras beslut.

Enligt de beräkningar jag fått kring Skärgårdstrafiken så skall det betala sig efter en längre tid.

Klarar vi nu av att ändra den ekonomiska skutan med strukturella förändringar som bibehåller servicen och samtidigt kan sänka kostnader. Då kan vi omfördela kostnader till områden som vi från socialdemokraterna vill kunna prioritera mer nämligen utbildningen och sjukvård.

Göte Winé (S)
Anförande i debatt om FNU:s betänkande om budgeten.
18.12.2017

Busstrafiken är förfördelad och behöver utvecklas

28.11.2017 av Helena Flöjt

Skärgårdstrafiken kostar oss skattebetalare 16 miljoner € per år. Investeringsbehovet är dessutom gigantiskt och det ska göras kortrutt och den åldrande flottan ska förnyas.

Den andra formen av kollektivtrafik är buss. Entreprenörerna Viking Line Buss och Williams Buss har fina bussar. På busstrafik satsar landskapet årligen ungefär 2 miljoner € och staden knappt 400.000 €, vilket tillsammans blir 15 % av vad skärgårdstrafiken kostar.

Så ser alltså fördelningen ut när det gäller den kollektiva trafiken på Åland. Dessutom är det avgiftsfritt för den som åker utan bil på färjorna, medan busstrafiken är avgiftsbelagd.

I skärgården bor ca 2.200 personer och på övriga Åland bor ca 27.000 (enligt statistik från 2016). I Mariehamn och Jomala bor nära hälften av alla ålänningar, men det har inte gått (politiskt) att ordna någon gemensam busstrafik för dessa stora kommuner, trots att det är där arbetspendling skulle fungera bäst för folk.

I Mariehamn skar man ner budgeten för busstrafiken med mer än hälften för några år sedan och resandet minskade drastiskt. Före detta gjordes var Mariehamn känt för sin fina avgiftsfria och miljövänliga busstrafik med bra turlista och ett föredöme för andra städer i både Sverige och Finland.

Är det här vettig politik? Nej, och här är våra förslag för att kollektivtrafiken ska bli bättre och mer konkurrenskraftig:

-Gör en ordentlig satsning i Mariehamn och Jomala på gemensam busstrafik för de 16.000 ålänningar som bor där och ge landskapsstöd åt den trafiken. Se till att den fungerar för den som vill pendla på jobb, inte bara för barn som ska till sina skolor.
-Avgiftsfri buss på hela Åland. Ett alternativ är att åtminstone ungdomar och pensionärer får åka avgiftsfritt.
-Landskapet, ÅHS, landskapsägda bolag och kommunerna borde ge busskort som personalförmån i syfte att ha en grön profil och visa vägen för privat sektor. Eller åtminstone rabatterade kort.
-Inför servicelinjetrafik som är anropsstyrd för gamla och andra rörelsehindrade på hela Åland så att dessa resenärer slipper sitta i varsin taxi när de tar färdtjänst, vilken dessutom bara beviljas åt en liten grupp med små inkomster. Denna typ av flexibel servicetrafik sparar miljön och gör att äldre kan bo kvar hemma – vilket också sparar pengar inom äldreomsorgen. Win-win kallas det. Infrastrukturnämnden i Mariehamn kommer efter en (S)-motion i fullmäktige att studera detta framöver vilket vi är mycket nöjda med.

Vi drygt 27.000 som inte är skärgårdsbor behöver bättre kollektivtrafik. Det talas det nästan aldrig om i lagtinget, medan skärgårdstrafiken ständigt debatteras. Utredningar om kollektivtrafik på land har gjorts vid ett flertal tillfällen, men väldigt lite händer.

Det läggs på tok för lite energi och medel på busstrafiken i jämförelse med bilismen och bussturlistorna är på många sätt inte anpassade till verkligheten.

Kom igen nu, Mika Nordberg (MSÅ) och övriga ledamöter i landskapsregeringen. Berätta vilka visioner ni ha för busstrafiken. Det finns många andra bra idéer från den politiska referensgrupp från (S), (MSÅ) och (C) som tillsattes av förra LR under dåvarande minister Veronica Thörnroos. Läs slutrapporten från 2014.
Hållbarhet 2051, antaget av ett enigt lagting, börjar ju någonstans.
Här fick ni lite tips.

Anders Hallbäck (S)
Jessy Eckerman (S)
ledamöter i stadens infrastrukturnämnd

Internationella dagen mot kvinnovåld

28.11.201725.11.2017 av Helena Flöjt

Förra månaden skrev jag en blogg med rubriken ”Med darriga händer och gråten i halsen”. Texten var helt enkelt en text som behövde bli skriven. Just där och just då. Ett öde som behövde berättas fångad i ögonblicket… När jag skrev den var jag ovetandes om #MeToo kampanjen, när jag publicerade den så kunde jag se hur nyhetsflödet närmast svämmade över av kvinnors berättelser runtom från jorden.

Texten föddes för att en människa gått över gränsen och utsatt andra för frihetsberövande och upprepat våld och hot. Det handlade om en kvinna som hade behandlats som en ägodel snarare än en människa.

Efter flera år blev det en anmälan och jag var med på rättegången. Vi som var med fick höra försvaret fråga om sen anmälan, varför det gått lång tid innan hon uppsökt läkare. Försvaret påpekande att hon haft olika historier vid sjukhusbesöken. Och gjorde andra svåra ifrågasättanden om hur det verkligen gått till och vilken roll hon hade i det.

Den krassa vekligheten är att det bara handlar om ett öde bland alltför många andra, personligen känner jag till fler, men det var just detta som berörde extra djupt då det handlade om en nära vän och familj. Det handlar om flera människor som alltid kommer att ha en speciell plats i mitt hjärta även om vi inte biologiskt är släkt.

För mig fanns det två saker jag kunde göra. Det ena var, och är fortfarande, att finnas där när och om de behövde det. Och det andra är att stå för rösten. Det känns viktigt att deras historia inte tystnar- för jag vet att de är långt ifrån ensamma med att ha levt i en vardag kantad av våld, rädsla och vanmakt.

Uttrycket ”Det går inte att bromsa sig ur en uppförsbacke” har mycket sanning i sig. Problem går generellt inte att tiga ihjäl. Men för att göra något så behöver man kraft. Där det förekommer våld i en relation går kraften åt för att orka med vardagen. Därför är det viktigt att vi medmänniskor finns i närheten som stöd och som fristad. Vi behöver också finnas där för att bygga upp människan att våga tro på sig själv och sitt eget värde, att hitta sig själv och hålla fast vid sina gränser.

Vi är här med anledning av att det imorgon är FN:s internationella dag för avskaffandet av våld mot kvinnor. Jag är övertygad om att var och en av oss som samlats här – inte vill att våld skall förekomma mot flickor, mot kvinnor, mot barn eller egentligen inte i relationer överhuvudtaget. Vi är här för att stå upp mot våldet och se människans värde.

Jag hoppas och tror att alla här funderar på hur var och en av oss privat och på våra arbetsplatser och i de föreningar vi är verksamma i kan ta ansvar för att få ett bättre samhälle att leva i, ett samhälle där flera kan känna sig trygga.

Tillsammans behöver vi göra tydliga markeringar över var gränserna går när det gäller våld, andra fysiska och psykiska handlingar. Vi behöver vara lyhörda. Vad är okej och vad är inte okej?

Det är en svår balansgång där ingen vinner på att vi övergeneraliserar, blir rädda och ser förövare överallt. Ett samhälle behöver vara helt och det blir det bara utan uppdelningar i ”vi och de”. Ett samhälle blir helt genom omtanke, respekt, lyhördhet och lika människovärde.

Så: om vi alla försöker bli mer lyhörda och respektera varandra och varandras gränser så är vi en bra bit på väg. Hör vi att det kan vara något akut inne hos grannen, som vi kanske inte ens känner, så ska det ändå vara självklart att ringa 112. Det kan handla om liv.

Var fjärde som bor på Åland har upplevt våld i nära relation. Vad som klassas som en nära relation är oviktigt, det viktiga att det är mycket rimligt att du känner någon eller bor nära någon som berörs.

Om du känner en endaste liten misstanke att det förekommer våld i någons hem – så hoppas jag att du ska våga ta steget att ställa en öppen fråga. Och om det visar sig att sanningen ligger långt ifrån vad du ville höra – bestäm dig redan idag för att våga finnas kvar där som stöd.

För visst hade du väl själv önskat att någon fanns där för dig? Att det fanns någon som kunde få dig att hitta kraften att lämna ett destruktivt förhållande och förhoppningsvis orka ta steget att anmäla att det förekommit våld i ditt hem?

Det skulle du vara värd!

/Helena Flöjt-Josefsson

Tal vid Ålands feministparaplys manifestation mot våld mot kvinnor.

Torget i Mariehamn 24 november 2017

#metoo

28.11.201724.11.2017 av Helena Flöjt

Många är upprörda över de berättelser som kommer fram i #metoo, andra är upprörda över och menar att de är överdrivet, åter andra är oroliga för hur de ska agera ”nu vet man ju inte kan man krama kvinnor som man”.

Jag säger tack alla för att ni som delar era berättelser och på andra sätt agerar.

Jag tror att vi behöver en egen kampanj på Åland så att de verkligen berör, både för att frågan inte ska marginaliseras men också för att kampanjen gör att många av oss som förträngt upplevelser, för att vi sett dem som normala, inser att ingen form av sexism ska behöva accepteras.

Berättelserna hjälper oss att se att vi byggt upp osynliggörande strategier och begränsat vårat livsutrymme. Själv reflekterade jag häromdagen över att jag som älskar att dansa har valt bort att gå ut och dansa hela min uppväxt ja även i vuxenlivet för att jag inte velat utsätta mig för sexism och påtryckningar. Flera danser kan plötsligen kräva något mer, vilket gör att man hela tiden måste vakta på sitt eget intresse och engagemang. Dansglädjen kan plötsligt leda till att man behöver freda sig och då dör glädjen, då minskar tryggheten.

Jag är imponerad av alla de kvinnor som på område efter område nu vågar kliva fram och vittna trots oro över hur deras jobb och liv kommer påverkas.

Det måste bli slut på de som tidigare definierats som ”fest, flört och uppskattning” där t ex halvfulla mäns tafsande tolkat som inte illa menat. Varken alkohol eller att något hänt för länge sedan är ursäkter utan används för att flytta bort ansvar från utövaren. Vi har en kultur av att ursäkta fulla män och män i allmänhet, på bekostnad av kvinnornas trygghet och livsutrymmen. En kultur som tystar kvinnor, ibland genom direkta hot om exempelvis en förstörd karriär, men oftast genom en kultur som kritiserar eller skuldbelägger kvinnor som försöker säga ifrån. Att man ursäktar män är en del av en tystnadskultur som #metoo uppmärksammar oss på.

Många av de som berättar har burit på sina berättelser i många år. Andra säger att de först nu, genom att höra debatten, som de förstått att de blivit utsatta för övergrepp.

#metoo skakar samhället i grunden och nu måste vi förändra kulturen.

Nu höjs röster om att #metoo skapar en osäkerhet kring vad som är övergrepp och vilka regler som gäller, att män blir osäkra. Många män menar att de inte längre vågar krama en kvinna eller ge någon en komplimang. Har dess män gått igenom ett helt liv utan att veta när fysisk kontakt är efterfrågad eller inte? Om samtycke finns eller inte, har de inte lärt sig att läsa av? Det är en så sorglig tanke att många män inte alls vet när intresse eller samtycke finns. Om en man är osäker låta då bli kramen, komplimangen eller skämtet. Jobba med träna din lyhördhet i att läsa av människor kroppsspråk och signaler. Är du osäker fråga och be om ursäkt om du i efterhand märker att personen verkar obekväm. Svårare än så är det ju inte.

Det finns motstånd mot #metoo, från dem som tycker att det ska vara okej att få tafsa lite från dem som vill fortsätta att dra sexistiskt skämt och från dem som tycker att kvinnor nu överdriver och inte ska göra så stor sak av problemet. Detta görs genom att förminska och förlöjliga kvinnors och flickors berättelser och upplevelser.

Det finns hopp med #metoo. Vi måste fortsätta prata om det, fortsätta hashtagga, fortsätta gilla och dela artiklar, fortsätta att prata med vänner, grannar, arbetskamrater och andra för det är nu vi har chansen att skapa en ny samhällskultur. Det är nu vi kan hitta spelregler som alla skriver under på. Och det är #metoo-kvinnorna vi ska tacka för det.

Många är på gång:
#visjungerut musikbranschen
#medvilkenrätt juristbranchen
#tystnadtagning filk/skådespelarbranchen
#vikokaröver: Restaurangbranschen
#timeout: Idrottsbranschen
#tystdansa: Dansare
#orosanmälan: Socialarbetare
#räckupphanden: Gymnasieelever
#tystiklassen: Lärarkåren
#påvåravillkor: Försäkringsbranschen
#deadline: Journalistkåren
#imaktenskorridorer politiker branschen
och snart vi #Åjagmed

Mia Hanström (S)

Vi måste spara på människor och miljö

28.11.201717.11.2017 av Helena Flöjt

I flera dagar har jag legat hemma i sjuksängen och lyssnat på årets budgetdebatt. Den har varit fylld av fina anföranden, kloka tankar, stort engagemang och heta känslor. Vad finns mer att tillägga? Ja, förutom några ord om kortrutten vill jag tala om klimatet och om att spara. Lite det som är motsatsen till tillväxt.

Något vi måste spara på är människor. Allt fler söker hjälp för psykisk ohälsa, både unga och äldre. Det räcker inte enbart med att öka läkaresurserna och screeningen. Vi måste gå till botten med varför människor blir sjuka av det samhälle vi lever i. Kanske vi måste stanna upp och inte bara vara konsumenter utan i högre grad producenter. Göra saker som vi mår bra av. Bry oss om varandra Bryta ensamheten hos äldre. Koppla loss från sociala media, åtminstone någon dag i veckan.

Vi måste också spara på naturen. Spara på vårt vatten och skydda det från nedsmutsning. Spara på våra skogar och vara rädda om våra jordar. Hotet mot den biologiska mångfalden är akut och allvarligt.

Det är verkligen befriande med #metoo, #visjungerut, #medvilkenrätt och #tystnadtagning. Precis på samma sätt som miljoner kvinnor behandlas respektlöst världen över upplever jag att vi har tappat respekten för naturen och den biologiska mångfalden som är grunden till att vi kan ha ett gott liv.

Det andra stora hotet är koldioxidutsläppen. De senaste tre åren har de globala utsläppen legat stilla men väntas öka med två procent i år. Orsaken är att ekonomin har tagit fart. Det är högkonjunktur i nästan hela världen och när ekonomin går bättre, ökar konsumtionen och därmed även koldioxidutsläppen. Det är en oskriven lag. Det finns en tydlig koppling mellan ekonomisk tillväxt och energiförbrukning eftersom ekonomisk tillväxt enkelt förklarat betyder att vi ständigt producerar och konsumerar mer.

Häromdagen uttryckte över 15 000 vetenskapsmän sin stora oro över att det görs för lite för bekämpa klimathotet. Problemen ökar snabbare än man hinner åtgärda dem.

Vi måste agera nu. Satsningar görs för att göra minska Ålands koldioxidutsläpp. Vicelantråd Gunell nämnde en mängd konkreta åtgärder i sitt anförande. Det är riktigt bra, men jag tror att viktigaste instrumentet för att nå framgång är att göra upp en koldioxidbudget för landskapets verksamhet, en koldioxidbudget ska kunna utvecklas till något som vi kan debattera här i Ålands lagting, på samma sätt som vi debatterar hur pengarna ska användas. Hur ska vi fördela det åländska samhällets koldioxidkvot?

Här finns den nya energi – och klimatstrategin som ett otroligt viktigt styrdokument. Så vi kommer garanterat att se mer av solel, mer av trä, mindre av betong och olja de kommande åren.

Beträffande anslaget för biologisk mångfald och inköp eller inlösen av områden så minskar det med 16.000 euro. Åland borde ha betydligt fler naturskyddsområden och fredade områden och vi måste öka takten. Inte för att EU tvingar oss utan för att det är det rätta att göra. Jag anser att varenda lilla lundviol, varje klibbalskärr eller guckoskobestånd är värt att skydda och visa respekt för. Landskapsregeringen ska gå i bräschen att värna mångfalden i alla dess aspekter.

Det är bra att Åland blir ett testområde för hållbar, förnyelsebar teknik. Det kan gynna hela det åländska samhället och jag hoppas att man tar rygg på Hammarby sjöstad som sen länge varit ett testområde för ny teknik och där fokus har varit att minska energikonsumtionen, minska co2-utsläppen och att ta fram digitala verktyg som ska påverka människors beteendemönster. (Erfarenheterna från Hammarby sjöstad efterfrågas nu i stor skala från Kina.)

Åland kunde också bli ett testområde för sociala stödinsatser. Vi vet genom forskning att 20% av klienterna inom psykiatrin och det sociala använder 80% av resurserna hos myndigheterna. Vad händer om varje människa som är i behov av stöd skulle få skräddasydda åtgärder och hur skulle de kunna se ut? Nu sker via Högskolan på Åland forskning på äldre kvinnors psykiska hälsa och även med konkreta insatser som nya sätt att jobba och aktivera de äldre ingår i projektet. Vi borde erbjuda Åland som plattform för forskare som vill dra forskningsprojekt kring nya sociala metoder att inkludera unga med psykisk ohälsa, missbrukare, personer med funktionsvariationer, långtidsarbetslösa och andra i samhället.

Ålands styrka är vår litenhet. Det är lätt att gå från beslut till handling. Det gör att vi alltid, om vi vill, kan vara snabba att ställa om och ta in både ny teknik och nya metoder. Livet är det som händer medan du gör upp andra planer, lär John Lennon ha sagt. I fråga om kortrutten tror jag att det är precis det som hände. Medan den landskapsregering jag själv var en del av, gjorde upp planer så hände det mycket på teknikområdet. Elektrifieringen av allt från bilar till fartyg gick rasande snabbt framåt. När vi kom ut med alla tjocka utredningar och planer beträffande kortrutt hade verkligheten passerat förbi. Eldrivna fartyg är inte framtiden. De är redan här. Därför står jag fast vid min åsikt beträffande västra Föglö. Bygg inte fler broar och vägar i orörd natur. Beställ ett eller helst två stycken eldrivna fartyg på rutten Svinö-Degerby, så snabbt som möjligt och gå igång med östra Föglö. Då får vi en kortrutt som tar hänsyn till naturen och som kommer att spara tid och pengar.

Och bästa finaste landskapsregering, politiker och tjänstemän, jag hoppas mycket på den resepolicy som ni som bäst tar fram. Jag ser fram emot att vi ska bli den första regering och det första parlament som klimatkompenserar alla resor utanför landskapet, både till lands och till havs. Resa och träffas måste vi göra och genom att klimatkompensera får våra möten ett ännu större värde. Inte minst visar vi med tydlig handling att vi också agerar hållbart.

Lycka till med arbetet nästa år. Kraft, mod och nya tag.

Tack fru talman

/Carina Aaltonen

Budgetdebatten 16.11.2017

Imorgon ska bli bättre än idag

28.11.201716.11.2017 av Helena Flöjt

Som socialdemokrat kan jag känna mig nöjd och stolt med nästa års budget. Man lämnar ingen vind för våg och man eftersträvar social rättvisa – politikens viktigaste uppgift enligt mig.

Det finns ett litet glapp kvar mellan vad landskapet får in i så kallad klumpsumma och flitpeng och vad som går ut, men vi är snart i mål.

Och redan nu kan vi kosta på oss att ge en guldkant till pensionärer och låg- och mellaninkomsttagare genom ett avdrag som ger 100 euro mer i plånboken. Vi socialdemokrater ser detta som ren fördelningspolitik, i motsats till Reinfeldska jobbskatteavdrag som även går till miljonärer och ökar glappet till pensionärerna.

Jag tänkte dela ut några guldstjärnor och även passa på att lyfta några saker som fortfarande finns på min önskelista.

För det första är miljön en stor vinnare.

Regeringen fortsätter uppmuntra till grön omställning för privatpersoner, företag och kommuner. Åland har alla möjligheter att få ett green-techkluster i och med att tankarna om Åland som testområde för gröna lösningar nu ser ut att bli verklighet på flera plan, det är otroligt spännande.

IT-skulden, inte minst hos ÅHS har varit enorm och nu tar man tag i detta. Bra! Jag hoppas och tror att man kommer att göra detta på ett smart sätt och låta de olika intressenterna få vara med i processen. Och om det bara är möjligt – glöm inte bort att förbereda systemen för framtidens uppkopplade e-hälsa som ger möjlighet att erbjuda vård både bättre och billigare, en ekvation som tidigare inte funnits inom sjukvårdsbranschen.

Det tuffa jobbet med framtidens kommunstruktur börjar falla på plats, och även om kritiska röster fortfarande hörs så har vi kommit långt, mycket längre än många trodde för 2 år sen. Vi har mycket fakta, men nu utreds på detaljnivå hur de nya kommunerna kan komma att skötas konkret.

Även de skeptiska tycker det är vettigt att reda ut dessa saker, så man åtminstone vet vad man kanske säger nej till. Det är bra. Resonerande och övervägda kloka beslut är alltid bättre än tvång.

Som liberalernas gruppordförande Viveka Eriksson sa tidigare i veckan så håller jag helt med om att slutmålet för kommunprocessen är en stark kommun, samt skärgården med sina speciella behov som den andra kommunen. Det är viktigt att komma ihåg att väljarna ville se en förändring, och den här regeringens största gemensamma nämnare är att få kommunstrukturen i hamn OCH att i nästa mandatperiod låta processen gå vidare – det är ett löfte, från alla tre regeringspartier skulle jag vilja säga. Varför är jag –och socialdemokraterna för färre och större kommuner? Ja, svaret blir samma som tidigare. Vi tror inte det blir särskilt mycket billigare, även om det kan bli en trevlig bieffekt, men det kommer att ge möjlighet till en mer jämlik service, bättre användning av våra resurser och smartare lösningar som gagnar ålänningar, var dom än bor.

Det finns hur många exempel som helst där bostadskommun spelar roll idag men jag tänkte ge bara ett exempel med tanke på tiden. Lagtingsgruppen besökte nyligen Oasen och jag blev faktiskt väldigt förvånad när jag fick höra att den så viktiga dagverksamheten är något som bara vissa kommuner tycker att man borde betala för, så dessa äldre får ta pengarna ur egen ficka. Det här är inte ovanligt och svaret blir att det inte ingår i de lagenliga kärnområdena för kommunen. Men med större starkare kommuner kan vi ge de här tjänsterna, möjligheterna, kompetenserna och guldkanterna i livet.

Jag gladdes mycket över minster Ville Walves anförande i budgetdebatten där jag fick en bekräftelse på att man tar ungas psykiska ohälsa på allra största allvar. I den här viktiga frågan bör vi jobba tillsammans med kommunerna och tredje sektorn. Vi ska jobba tvärsektoriellt och se över hur vi kan bygga ett såpass starkt skyddsnät att inte en endaste unge trillar mellan maskorna.

Längre upp i åldrarna handlar det om ta krafttag mot skolavhopp och följa upp när det ändå sker. Satsningar på de här grupperna ger mångdubbelt tillbaks senare.

Det mesta har sagts om kortrutt- och tyvärr handlar det rätt långt om att de som säger nej har bestämt sig vilka argument som än kommer fram. Fast man kan bevisa att vi slipper skära i turlistor och ge möjligheter för skärgården att bibehålla sin trafik, och dessutom mycket snabbare byta ut tonnaget mot miljövänliga alternativ. Fast man utrett miljökonsekvenserna på flera hundra sidor och ämnar gå varsamt fram. Fast man på punkt efter punkt visar att det här är en bra grund att bygga vidare med, så kommer motståndet. Ska det här bli som Föglötunneln eller golfbanan i Grelsby? Att man drar sig ur i sista sekund? Jag hoppas verkligen inte det. Med så mycket pengar, tid och energi som lagts ner i kortruttsfrågan vore det förkastligt att backa i det här skedet.

Åland har en stark ekonomi, fortsättningsvis skuldfritt vilket är ganska unikt. Och trenden pekar uppåt vilket förstås är glädjande och gör jobbet för oss politiker mycket roligare och mer intressant. Men för den sakens skull är det inte läge att bara slå sig till ro.

Vi har en gigantisk investeringsskuld, främst rörande IT och infrastruktur och det är något vi nu är redo att ta oss an. Men i takt med att tiderna blir bättre vill jag se även satsningar på mjuka värden. Lägre sjukavgifter, mer tillgänglig kollektivtrafik, satsningar mot psykisk ohälsa, folkmotion och rörelse och olika typer av förebyggande insatser är också investeringar som det faktiskt finns forskning på att betalar sig tillbaka.

Så avslutningsvis. Det är en bra budget som stakar ut vägen framåt på ett ansvarsfullt sätt. Helt i linje med socialdemokraternas drivkraft som alltid har varit – och ska alltid vara att imorgon ska bli bättre än idag.

Tack.

Tony Wikström (S)

Budgetdebatten 16.11.2017

Vi ska jobba för hela Åland

28.11.201716.11.2017 av Helena Flöjt

Talman, bästa lagting

Det finns ett kort stycke och ett anslag om 140.000 euro i nästa års budget för fortsatt arbete med kommunstrukturreformen. Trots det går arbetet fram med full kraft, och jag kommer därför att ägna den taltid jag har åt att beskriva hur de föreslagna budgetmedlen ska jobba under året, och vad landskapsregeringen hoppas uppnå, i nära samarbete med kommunerna.

Jag lovade i mitt första anförande i Ålands lagting att försöka använda fler kvinnliga metaforer i detta vårt rika vackra svenska språk. Det känns lite dumt att vi här i lagtingssalen bara använder samma ord hela tiden, och om och om igen, när det finns så många fler att ta till.

Därför vill jag beskriva det så här: Kommunreformen har nu, efter en tvåårig graviditet, kommit in i förlossningsskedet. Naturkrafterna har tagit över.

Det händer saker som är bortom kontroll, och det är en mycket bra sak. Det kommer att bli en del smärta och kramper, som det är i alla livsavgörande processer, och som fyrabarnsmor kan jag lova också en del vrål och skrik, men i slutändan kommer något nytt och vackert att födas.

Jag tycker det är lite beklämmande att oppositionen i denna sal ägnar så mycket tid åt retoriskt fördömande, och så lite tid åt att fundera hur en absolut nödvändig utveckling på bästa sätt ska genomföras, när insikten också ute i kommunerna och bland kommuninvånarna tagit fart om att förändringar kommer. Det är ju ändå så att vi som sitter i denna sal här ska jobba för hela Åland, Lumparland lika väl som Saltvik, Kökar lika väl som Geta.

Nu jobbar lagberedningen med två lagar, en kommunindelningslag ska fastslå gränserna för de nya kommunerna, och en kommunstrukturlag som reglerar processen för kommande sammanslagningar, helt i enlighet med landskapsregeringens meddelande till lagtinget. I februari går lagförslagen ut på remiss, och förväntas nå denna sal under våren.

Samtidigt, som en lustgas som kan underlätta förlossningssmärtorna, pågår en rad frivilliga sammanslagningsdiskussioner, som delvis sammanfaller med landskapsregeringens ambitioner, delvis utgör delmål i den. Finström-Geta-Sund kan, om de kommunerna själva vill, gå samman i en kommun inom denna mandatperiod. Lemland och Lumparland har lämnat in en anhållan. På södra Åland pågår en drivande process för en kommunindelningsutredning för exakt samma konstellation som landskapsregeringen vill åstadkomma. Och i Skärgården diskuterar Sottunga, Kökar och Kumlinge en gemensam anhållan som man också från Föglö, Brändö och Vårdö visat intresse för. Tänk tillbaka ett år eller två. Hade någon trott att detta var möjligt på ett Åland där kommunreformsfrågan stått stilla under hela självstyrelsens snart 100-åriga existens?

Helt i enlighet med gällande kommunindelningslag, som ger landskapsregeringen den initiativrätten, upphandlas för de anslagna pengarna kommunindelningsutredningar för de nya kommuner landskapsregeringen vill vara med och skapa. I det arbetet integreras de frivilliga initiativ som tagits.

Vare sig man tycker att det är en bra eller dålig ide med sammanslagna kommuner är detta ett ypperligt tillfälle att, på landskapets bekostnad, skaffa kunskap till kommunerna, om den egna verksamheten och möjligheterna till samarbete, och också ett förhandlingsläge man inte har om man inte är med.

Det är där, i samgångsutredningarna, som man fattar alla de beslut som efterfrågats, om antalet anställda, vilken närservice som ska finnas osv. De besluten fattas av kommunerna, precis som skett i Fi-Ge-Su-utredningen

Samgångsutredningarna, med konkreta, genomarbetade resultat, ska finnas tillhanda om ungefär ett år. Vare sig man vill säga ja eller nej har man då ett konkret resultat, ett förslag på hur den nya kommunen ska formas. Då vore en bra tid för folkomröstningar, inte nu när det enda alternativet är negativt och utan underlag. Här känner jag, något överraskande, ett behov av att lyfta på hatten för centerledamoten Harry Jansson, som i Jomala tagit framtidens utmaningar på allvar och medverkar till förverkligandet av en södra Ålands kommun.

I den allra bästa av världar sker förändringen i ett konstruktivt samarbete mellan kommuner och landskap. Landskapsregeringens arbete med förnyad lagstifting kan vara sugklockan och tången, om det blir problem på slutet, men just nu är vi förlossningens första skede, när naturen har sin gång och stora saker pågår i det tysta.

Den som tror att en kommunsammanslagning går till som populistisk skrämselpropanganda gjort gällande, ska läsa resultatet av utredningen om hur Finström, Geta och Sund föreslås gå samman. Inte en enda skola föreslås läggas ner, inte ett enda äldreboende flyttas, och ändå finns både ekonomiska, administrativa och verksamhetsmässiga fördelar med ett samgående. Utredningen finns, för den som är intresserad av fakta, att läsa på landskapsregeringens hemsida.

Från den del av budgeten som berör mitt område vill jag ytterligare lyfta fram en framtidssatsning i liten skala, ett tillväxtprojekt om man så vill. I juni nästa år ordnas för första gången Alandica debatt, ett pilotprojekt där avsikten är att skapa en arena för samhällsdebatt på svenska, i Finland, med nordisk förankring. Det är inte Almedalen från början, men det projektet har alla möjligheter att i framtiden leverera något som efterfrågas i flera delar av budgeten, ökad attraktionskraft och flera besökare, större medborgerligt deltagande, åtgärder för det svenska språket i Finland, och möjligheten att bygga nya nätverk. Jag vill välkomna alla lagtingspartier att ta aktiv del i arrangemanget med egna debatter och seminarier.

Som avslutning en helt annan sak. Jag vill jag även i denna sal rikta mitt tack till landskapet anställda. I varje budgetdebatt jag hört har förslag väckts om att vi ska spara ner förvaltningen ytterligare, samtidigt som man önskar att ännu mer arbete ska göras, på alla möjliga områden. Ska vi ha en fungerande självstyrelse måste det finnas människor som jobbar, och de vi har gör ett oerhört bra, professionellt och hängivet arbete.

Tack fru talman.

/Nina Fellman (S)

Budgetdebatten

16.11.2017