Uncategorized

Ålands socialdemokrater har under hösten fördjupat sig i frågan om barnskyddet på Åland och tyvärr finns det mycket att göra för att förbättra situationen. Från många anställda inom den sociala sektorn, vården, skolorna och organisationer som jobbar med barn är budskapet tydligt och har varit det länge: Ge oss ett enat åländskt barnskydd så att vi kan göra vårt jobb så bra som möjligt, för barnens bästa.

Argumenten är kända. Ett gemensamt barnskydd är att föredra av framför allt två orsaker: större rättssäkerhet för klienterna och mera möjlighet till expertis. Alla barn och föräldrar har rätt till jämlik, korrekt och lagenlig behandling. Det får de inte idag. En gemensam helhet skulle också möjliggöra specialisering av olika team, som t.ex. specialister på vårdnadstvister som blivit allt svårare under de senaste åren. Inom barnskyddet behövs mera samarbete med jurister, psykologer osv, vilket möjliggörs lättare om det är en enhet med olika experter som stöder varandra. En enhet underlättar att rekrytera och gör det lättare att behålla personal. Ett gemensamt barnskydd ger tydlighet. Alla vet vart man vänder sig, oberoende av semestrar och sjukskrivningar.

För oss är det viktigt att inse att KST, dvs Kommunernas socialtjänst ligger inom räckhåll. Lagen är stiftad och senast 2020-2021 ska organisationen vara på plats. Även om Åland framöver har fyra kommuner i stället för 16 är det viktigt att man trots en förnyad kommunstruktur samordnar de smala krävande sociala områdena som barnskydd och arbetet med funktionsnedsättningar i samma organisation. Allt annat vore att börja om från ruta ett igen. Så länge ska inte barnen behöva vänta.

Styrelsen för Ålands socialdemokrater

Vid Ålands socialdemokraters lunchträff om vatten den 27 september fördes en livlig men saklig diskussion om vattenförsörjningen på Åland.
Den torra sommaren har väckt oro inför framtiden och möjligheterna att långsiktigt säkra en hållbar vattenförsörjning.
Vid diskussionen kom glädjande fakta. Fasta Åland har många sjöar och träsk och vattenförsörjningen kan glädjande nog tryggas under förutsättning att vattnet i sjöarna är rent.
I skärgården är läget besvärligare på grund av avsaknaden av ytvattentäkter.

Slutsatserna från lunchdiskussionen är:

1) Landskapsregeringen och kommunerna bör snarast förbättra skyddet för de vattentäkter som nu används för vattenförsörjningen bland annat måste utsläppen minskas till Långsjön och Markusbölefjärden
2) Skärgårdens vattenförsörjning kräver en långsiktig plan med särskilda åtgärder
3) Framtida vattentäkter bör utmärkas och skyddas
4) En plan för en effektiv rening av framtida utsläpp måste göras. Hur många reningsverk ska vi ha?
5) Läckaget från vattenledningar måste minskas rejält
6) EU:s direktiv om klassificering av de åländska sjöarna ska genomföras. I samband med det kan man avgöra vilka sjöar som är lämpliga som potentiella vattentäkter.
7) Allmänheten måste få information och upplysningar om hur man som vattenkonsument kan spara och hushålla med vatten.

Att bedriva handel har människor gjort i alla tider.  Handel driver ekonomin och ger arbetsplatser. Socialdemokraterna har i alla tider verkat för öppna gränser för handel och sett exporten som viktig för ett lands ekonomi och som ett medel som kunnat lyfta våra länder ur fattigdom. Skatteintäkterna från handeln ger styrka att skapa jämlikhet och välfärd. Vi är därför för fri handel, men bara  så länge den globala handeln verkar under schyssta arbetsvillkor och med respekt för miljön. Så är det inte idag. Människor och barn i världens fattiga länder utnyttjas, i tillverkningen av prylar och kläder som vi i våra länder konsumerar. Det är oacceptabelt. Vi som konsumenter måste ställa krav på importörer att bara handla med dem som verkar på schyssta villkor och vi som lagstiftare måste sätta ramar och regler för hur handeln ska bedrivas på ett rättvist sätt.

Redan i flera decennier har länderna ingått olika typer av handelsavtal. Just nu ligger CETA-avtalet på Ålands lagtings bord. Det är ett handelsavtal mellan EU-länderna och Kanada. Inget dramatiskt i sig, förutom den så kallade skiljedomstolen, som är en tvistlösningsmekanism där storföretagen får en stor makt över regleringar inom nationalstaterna.

Farhågorna kring denna övernationella domstol är att den inskränker ländernas egen rätt till självbestämmande. Endast den ena parten kan stämma den andra. Detta innebär att företag kan stämma nationer men nationer kan inte stämma företag inför denna domstol. Den bevakar alltså enbart företagens intressen, inte allmänintresset. ICS kan utdöma nationer att betala skadestånd utan en övre gräns, dvs miljardbelopp.

CETA-avtalet har en s.k. negativ listning vilket att alla sektorer som inte är uttalat och explicit undantagna måste omfattas av avreglering och liberalisering. I avtalet finns en mekanism, RATCHET, som innebär att alla avregleringar är låsta och att dessa inte får återregleras. I CETA avtalet finns en mekanism, STAND STILL, vilket innebär att nationerna inte får göra sina marknader mindre öppna.

Den tyska domarföreningen (16 000 medlemmar) konstaterar i februari 2016 att EU inte har laglig rätt att inrätta en bindande skiljedomstol som ICS. Samma bedömning gör den Europeiska domarföreningen (44 nationella domarföreningar)

I oktober 2016 gör 101 professorer i internationell rätt (bl.a Martti Koskenniemi från Finland) från hela EU ett uttalande där de dels klargör att denna skiljedomstol är helt onödig i CETA- avtalet mellan EU och Kanada, eftersom bägge parter har solida befintliga juridiska institutioner, dels att denna skiljedomstol inte är kompatibel med EUs grundfördrag. Därtill har ett stort antal miljöorganisationer och fackförbund tagit avstånd från CETA-avtalets skiljedomstol. Belgien har genom delrepubliken Vallonien och Slovenien krävt att ICS kompatibilitet med EU:s grundfördrag skall utredas av EU-domstolen.

Inom socialdemokratin i Finland och Sverige och även inom EU-parlamentet har man ställt sig i huvudsak positiv till fördraget, men varit kritiska till skiljedomstolen. Exempelvis sommarålänningen Thomas Wallgren och partiordförande Antti Rinne har vardera pekat på hur SOTE-reformen och valfrihetsreformen i kombination med CETA kan innebära att finsk sjukvård privatiseras utan återvändo.

Ålands socialdemokraters hållning i fråga om CETA-avtalet är att det är bra med internationella handelsavtal som underlättar handeln mellan våra länder, men att skiljedomstolsmekanismen är mycket problematisk. Den minskar våra länders rätt att skapa en inre marknad som fungerar efter hur våra demokratiskt valda organ väljer att organisera marknaden. Våra länders krav på miljöhänsyn och krav på schyssta arbetsvillkor på arbetsmarknaden måste vara överordnade storbolagens rättigheter. Ålands lagting bör därför avvakta med sitt godkännande av avtalet tills EU utrett om det är förenligt med EU:s grundfördrag.

Styrelsen för Ålands socialdemokrater

Minister Nina Fellmans anförande om kommunreformen den 4.6.2018 kan du läsa i sin helhet här:

Fru talman, bästa kolleger

Inför den här presentationen var det någon som sa till mig att jag bara skulle gå upp och säga: Ni vet ju vad det står där. Var så goda.

Det vill jag förstås inte göra, dels för att jag inte tror att alla ännu hunnit bekanta sig med alla delar av lagförslaget, dels för att jag tycker att det är bra att i detta skede av ett stort reformprojekt reflektera över vad som väglett arbetet, vilka överväganden som gjorts och vilka möjligheter som skapas.

Särskilt det sistnämnda är viktigt. Det är självklart så att alla stora förändringar är arbetssamma och krävande, det är inget man ska hymla med, men det kan också bli och vara en befriande, förnyande och kreativ process

När landskapsregeringen inledde arbetet med kommunreformen var det med insikten, utgående från utredningar och lagstiftning under flera mandatperioder, att de åländska kommunerna står inför så stora framtida utmaningar och är så fragmenterade på områden där det behövs samarbete och gemensam utveckling, att det är dags att kavla upp ärmarna.

Och det gjorde vi.

Under de gångna tre åren har PriceWaterhousCoopers gjort en omfattande utredning, inkluderande workshops, ekonomiska modeller och nulägesanalys. Åsub har gjort en stor opinionsundersökning, den politiska landskapsregeringen har turnerat två varv runt i kommunerna och vi har både genom ett meddelande till lagtinget, en parlamentarisk referensgrupp och upprepade debatter förankrat från hos ålänningarna, kommunerna och er, bästa lagting.

Detta arbete utmynnade i två lagförslag som varit ute på remiss till 59 instanser, inklusive samtliga kommuner.

Utgående från remissvaren gjordes ytterligare förändringar i lagförslagen som jag tycker var till det bättre, och också utgjorde ett försök att möta kritik i remissvaren med konstruktiva förändringar.

Under hela processen har det inom regeringspartierna varit ett kreativt och förtroendefullt arbetsklimat, trots att det är svåra frågor vi jobbat med, och jag tycker att det är rätt anmärkningsvärt att vi kommit till denna punkt med en omfattande och hårt kritiserad reform med hela regeringsbasen intakt bakom förslaget. Så är det ju inte i Sote-Finland.

Så till själva reformen. Den består av två lagar en reformlag som stadgar om ramarna för en ny kommunindelning, samgångsområden och processen för att bilda dessa kommuner inklusive samgångsstöd och tidtabell, och en strukturlag som ersätter den tidigare  gamla och omoderna kommunindelningslagen.

Kommunstrukturlagen är formad med förutsättningen att Åland efter 2022 består av 16 kommuner. Blir det inte så behöver lagen delvis kompletteras, bland annat med en kriskommunsparagraf och kriterier för det, vilket i så fall med största sannolikhet behövs. Bildas de nya kommunerna är utgångspunkten att de ska vara starka nog för att aldrig bli kriskommuner.

Jag kommer i detta anförande att koncentrera mig på reformlagen, och utgår ifrån att det är den som kommer att diskuteras mest under den kommande debatten. Några ord först om det viktigaste motivet för denna reform, ett begrepp vi också debatterade här i lagtinget förra veckan – nämligen hållbarhet.

Vi ålänningar har ställt målet att Åland ska vara ett hållbart samhälle 2051. Utan omfattande strukturella förändringar blir det inte så, varken med trafik och infrastruktur, med social hållbarhet där alla ålänningar får en likvärdig – inte likadan – service eller ekonomisk hållbarhet.

Därtill är splittringen idag för stor, solidariteten mellan kommunerna för liten och förmågan till långsiktigt och övergripande samarbete för dålig. Det gäller att fundera, när man ska förändra om vi går bakåt, står stilla eller tar steg framåt i rätt riktning.

Jag menar att ingen, varken i denna sal eller utanför den, med hedern i behåll kan påstå att läget på den fronten är under kontroll i kommunerna, eller att man på riktigt hanterat det hedersuppdrag som den förändrade demografin och den åldrande befolkningen sätter på oss.

I reformlagen fastställer lagtinget grunderna och ramarna för reformen, medan det praktiska genomförandet sker i kommunala processer i kommunerna i de tre samgångsområden som bildas, Norra Åland, Södra Åland och Skärgården.

För dessa tre samarbetsområden har landskapsregeringen tillsatt kommunindelningsutredningar i stöd av gällande lag. Utredningarna ska den 31.12 2018 utmynna i förslag till samgångsavtal, där utredarna utgående från det gemensamma arbetet kommer med ett förslag för kommunerna att jobba vidare på.

Sedan har kommunerna i respektive samarbetsområde 6 månader på sig att diskutera sig fram till ett gemensamt samgångsavtal, som ett minimum ska ge svar på två frågor – vilket år bildas den nya kommunen, och hur bildas den – i en befintlig kommun eller genom att alla kommuner upplöses och en ny bildas.

Utredningarna ger förslag till lösningar på en mycket längre lista, frågor som måste lösas innan en ny kommun bildas, men för att ge kommunerna längre tid att lösa svåra knutar utformas lagen på detta sätt.

Jag vill poängtera att det hela vägen är kommunerna själva som besluter om villkoren för samgången, lagtinget sätter ramen och tidtabellen.

Om kommunerna inte kommit till avtal senast den 30.6 inleds ett lagstadgat medlingsförfarande med en av landskapsregeringen utsedd kommunsamordnare som sammankallare. Under en månad sitter man då och förhandlar och försöker komma överens om minst de två tidigare nämnda frågorna. Om det inte lyckas lägger samordnaren fram ett förslag till grund för behandlingen. Läggs ett motförslag fram är det det förslag som får majoritetens stöd som blir gällande.

Med vid förhandlingarna sitter två representanter för vardera kommun, med mandat att förhandla för kommunen. Därpå fastställer landskapsregeringen det avtal kommunerna kommer fram till.

De nya kommunerna kan bildas år 2020, 2021 eller 2022. Skärgårdskommunen erhåller samma samgångsstöd under alla tre åren, medan Norra och Södra Åland får ett avsevärt lägre stöd om man väljer att gå samman först 2022. Maximibeloppet för samgångsstöden i reformprocessen är 12,9 miljoner till kommunerna, ett samgångsstöd på samma nivå som i nu gällande kommunindelningslag.

Kommunsamordnaren finns som en utrednings- och stödresurs för kommunerna, för förvaltningen och utredarna från hösten 2018, enligt beslut i tilläggsbudget.

År 2023 ordnas det första kommunalvalet till nya kommunfullmäktigen. Hur man under övergångsperioden styr kommunen, hur man gör med skolor, dagis, äldreomsorg, infrastruktur, regionala påverkningsmöjligheter och annat som hör till kommunernas inre förvaltning besluts antingen i samgångsavtalen eller i den efterföljande processen. Det är alltså inte något landskapsregeringen detaljstyr, men en stark orsak för alla kommuners förtroendevalda att aktivt ta del i förändringsarbete. Gör man inte det så säljer man sina kommuninvånares chans att påverka utformningen av den nya kommunen.

Mycket har sagts om grundlagsaspekten av denna lagstiftning. Får man, och kan man lagstifta om kommunindelningen, eller är det ett intrång i kommuninvånarnas självbestämmande? Enligt vår bästa kunskap är det möjligt, även om det aldrig gjorts på Åland, och inte på flera decennier i Finland, och vi har utrett frågan tämligen grundligt, vilket också framgår av förslaget.

Med det system för lagkontroll som vi har kan vi inte säkert veta innan Högsta domstolen sagt sitt, men jag hoppas att utskottsbehandlingen ska kasta ytterligare ljus på frågan.

Kommunernas personal har i en kommunsammanslagning ett mycket starkt anställningsskydd utgående från avtal och lagstiftning, eftersom en kommunsammanslagning fungerar som en överlåtelse av rörelse. Det är något som kommundirektörerna inte har i lika mån, som sitter på fullmäktiges förtroende.

Därför har en förändring införts efter remissrundan med en paragraf som stadgar att kommundirektörerna under två år efter att samgångsavtalen fastställts ska erbjudas jobb knutet till bildandet av den nya kommunen. Det är för att säkerställa att man i övergången har tillgång till den bästa kunskapen om de gamla kommunernas verksamhet och resurser.

Avslutningsvis vill jag säga några ord om möjligheterna med en reform som denna. Jag är säker på att en hel del av debatten kommer att handla om problem, arbetsmängd, motstånd och allt som är omöjligt.

Ändå finns det så mycket som kan bli så mycket bättre.

Inom socialvården finns äntligen chansen att arbeta i team, att specialisera sig, att få hjälp av arbetskamrater att ge klienter bästa tänkbara service.

Inom äldreomsorgen finns möjligheten att inom en större kommun samordna sina resurser så att ingen ska behöva vänta orimligt länge på en plats på ett äldreboende, så att personal kan anställas bredare, så att hemtjänst, färdtjänst och annat kan koordineras bättre. Inom skolan kan det bli lättare att hitta behöriga lärare, att tillförsäkra alla elever mer likvärdiga möjligheter.

Äntligen ska det gå att planera och samordna för Åland livsviktiga utvecklingsområden som avloppshantering, vattenförsörjning, sophantering och näringslivsutveckling utan de gamla revirgränserna. Äntligen kan kommunpolitik handla mer om åsikter, visioner och till och med ideologi, och mindre om vem man är.

Och äntligen finns möjligheten att genom samordning, samarbete, rationalisering och effektivering av vissa verksamheter spara pengar, inte för själva sparandets skull utan för kommuninvånarnas bästa. Pengarna ska användas där de gör nytta, inte till att upprätthålla strukturer som tiden sprungit ifrån.

Jag hoppas att denna reform blir ett första steg mot en modern, hållbar och elastisk kommunstruktur där det finns både styrka och mod att ta sig an framtiden.

Till sist ett stort stort tack till samtliga tre tjänstemän inom vår förvaltning som jobbat så hårt med denna fråga.

Tack fru talman.

Socialdemokraternas lagtingsgrupp uppskattar det stora arbete och engagemang som Ålands natur- och miljö har lagt ner för att få människor att intressera sig för en hållbar skärgårdstrafik. Det välkomnar vi. Medborgarinitiativ är viktiga för att stärka demokratin och människors tro på att man kan var med och påverka och förändra. Intresset för miljöfrågor finns, de finns visar Ålands natur och miljö som genom strategiskt arbete har fått över 1000 medlemmar på kort tid. Föreningens aktivister har pratat med massor av folk och hela 1888 röstberättigade har undertecknat detta medborgarinitiativ.

Tack till min lagtingsgrupp för förtroendet att låta mig hålla det här gruppanförandet. Jag uppskattar det mycket eftersom det var under min ministerperiod som arbetet med att ta fram en strategi för hållbar utveckling, inleddes. Bakgrunden var ett initiativ från en grupp av politiker från alla de partier som fanns på Åland 2011, och som kallade sig för 1 Åland- 1 planet.

De hade insett, likväl jag själv, att det inte längre fungerade att jobba enligt Brundtlandskommissionens definition av hållbar utveckling. Det vill säga enligt begreppen social, ekologisk och ekonomisk hållbarhet. Det hade gjorts i över 20 år och de sociala och ekologiska intressena fick alltid stå åt sidan när de ekonomiska intressena skulle prioriteras. Så, något annat måste göras om vi skulle kunna få grepp om de svåra frågorna som förlusten av biologisk mångfald, kväve- och fosforobalansen som påverkar främst våra vatten, koldioxidutsläppen och klimatförändringarna och alla dystra klimat- och miljörapporter som då och likväl som nu haglar över oss. Vi insåg att vi måste jobba mer strategiskt och med en betydligt längre framförhållning än till nästa lagtingsval. Det går inte att göra en omställning över en natt eller över en mandatperiod. Vi ville se 9 regeringar framåt. Till år 2051.

Vi måste också ha en tydlig metodik och ett ramverk att följa. Därför föreslog den förra regeringen att vi skulle följa ramverket för strategisk hållbar utveckling, något som över 100 kommuner i Sverige och av många internationella företag använder sig av. Med detta fick Åland ett redan vedertaget koncept för hållbarhetsarbetet. Allt för att slippa lägga resurser och tid på att uppfinna hjulet på nytt.
För att vi på Åland ska nå visionen om att leva i ett hållbart samhälle ansåg den förra regeringen och även denna, att definitionen av begreppet hållbarhet skulle bestå av de fyra hållbarhetsprinciper som beskriver var ett samhälle kommer att befinna sig när det är fullständigt hållbart. Dessa internationellt vedertagna principer är precis de som landskapsregeringen beskriver på sin hemsida och som Ålands natur och miljö lyfter fram i sitt medborgarinitiativ och som lyder så här:

I det hållbara samhället utsätts inte naturen för systematisk
1. koncentrationsökning av ämnen från berggrunden
2. koncentrationsökning av ämnen från samhällets produktion (kemikalier etc.)
3. undanträngning med fysiska metoder
Och i ett sådant samhälle
4. hindras inte människor systematiskt från att tillgodose sina behov.

Beträffande Kortrutten så måste vi helt enkelt acceptera att den har arbetats fram under det gamla systemet, när vi följde Brundtlandkommissionens definition. Så är det bara. Vi står inför det faktum att Kortrutten påbörjades 2011 medan arbetet med den strategiska hållbarheten blev klart 2014. Det handlar helt enkelt om två olika system och synsätt. Inom landskapsförvaltningen pågår utbildning i den strategiska hållbarhetsarbetet, men det är inte ännu integrerat i arbetsprocesserna hos alla. Även i kommuner som Brändö, Kökar och Jomala har förtroendevalda eller tjänstemän utbildats eller ska utbildas i detta. Och det är viktigt. Kommunerna har ett stort ansvar i det strategiska hållbarhetsarbetet. Vi har också bolag och föreningar på Åland som börjat jobba enligt hållbarhetsprinciperna och back-castingmetoden. Det är verkligen fantastiskt.

Men tillbaka till Kortrutten. Om vi ska ha ett strategiskt beslut för en hållbar skärgårdstrafik måste vi ha en strategisk ansats och rätt utgångspunkt för vår analys. Nu krockar dessa två system. Kortrutten som bygger på det gamla sättet att tänka och jobba, enligt den tidens bästa kunskap. Som vi har borrat, sprängt, fyllt fast sund och byggt broar ute i skärgården. Vi visste inte bättre. Det var så man fick människor närmare varandra. Vi trodde nämligen att vi gjorde rätt.

Det nya sättet att jobba på är något annat.
Har vi idag all fakta och kunskap som behövs för att fatta de rätta besluten om Kortrutten? Ja, vi har tusentals sidor utredningar och underlag enligt det gamla sättet att tänka. Men är det strategiskt hållbart? Det kanske vi inte vet idag, eftersom analysen inte till fullo gjorts utgående från hållbarhetsprinciperna. Kanske man skulle komma fram till samma resultat, men vi vet inte. Om regeringen skulle göra en strategisk hållbarhetsanalys på skärgårdstrafiken idag? Skulle vi komma fram till samma lösning?

Ålands natur och miljö har gjort sin strategiska analys och kom fram till Snabbrutten. Det är kanske inte heller den enda rätta lösningen, men det är en mycket bra ansats på kort tid och med mycket begränsade resurser.

Skulle vi idag inkludera de som denna kortrutt verkligen berör, nämligen skärgårdsborna. Alla från Brändö- Kumlinge- Sottunga-Kökar och Föglö och fråga dem hur de vill kommunicera och vilka kommunikationer de vill ha i den nya Skärgårdskommunen? Vilket resultat skulle vi då få?

Jag vill betona att mitt anförande på intet sätt är en kritik mot regeringen eller mot någon minister. Eller någon här i salen. Socialdemokraterna vill att vi ska förstå detta tillsammans. Att vi tillsammans ska ha samma mål. Vi vill att alla sektorer i vårt samhälle ska bli hållbara senast år 2051, inte bara skärgårdstrafiken. Vi anser också att det behövs mycket mer dialog, mod och öppenhet när man har olika åsikter i olika frågor. Både här i lagtinget men i hela vårt samhälle.

Socialdemokraterna anser att hållbarhetsprinciperna inte är något vi ska behöva lagstifta om. Det är dessa principer och den här metoden som Ålands landskapsregering och Ålands lagting har valt att följa. Vi ska göra det för att det är det långsiktigt bästa i alla beslut, inte bara beträffande skärgården.
När man har gjort en hållbarhetsanalys ur det ekologiska och sociala perspektivet (som alltså är separat från ekonomin) ska man ställa sig frågorna:

1. Är det här beslutet i rätt riktning.
2. Är det tillräckligt flexibelt.
3. Är det försvarbart ekonomiskt

Det kan hända att man i alla skeden inte kan uppfylla alla principer till fyllo – men om beslutet går i rätt riktning så kan det vara acceptabelt i väntan på bättre teknik eller andra lösningar. Om vi bygger fast oss i för dyra och kostsamma infrastruktur som inte är i rätt riktning, inte är tillräckligt flexibla eller ekonomiskt försvarbara förlorar vi stora pengar som vi inte kan få tillbaka. Det är billigare och bättre att göra rätt från början. Skulle vi vinna på att ta en time-out beträffande Kortrutten? Personligen tror jag det men här är jag och min grupp av olika åsikt.
Men det har hänt så mycket sedan arbetet med Kortrutten inleddes. Senast igår fattade regeringen det största beslutet i den åländska självstyrelsens historia, nämligen lagen om kommunreformen. Vi måste, som jag ser det, göra ett omtag och ser över hela skärgårdstrafiken på nytt. Vi har inte råd att satsa fel.
Vem är det som ska sätta ner foten och sluta upp med att förstöra miljön?
Är det vi folkvalda i denna sal eller ska vi lämna över till nästa generation att göra det som krävs? Eller är det så att det behövs en lagstiftning för att vi ska verkligen ska ta hållbarhet på allvar?

Jag menar att det är vi tillsammans som ska ta ansvar. Den här regeringen. Vi politiker i den här salen. På alla nivåer där vi är förtroendevalda. Vi måste ta hållbarhetsarbetet på största allvar. Vi måste också ha roligt tillsammans när vi förändrar vårt sätt att tänka. När vi provar tänka nytt inom ramarna för hållbarhetsprinciperna.
Och det ska vara enkelt och lätt och roligt. Vi måste hjälpas åt allihop. Det är inte för min skull eller din som vi ska göra jobbet och fatta de nödvändiga men modiga besluten. Vi ska göra det för våra barn och barnbarn och kommande generationer. Det är för dem som vi ska bli hållbara på riktigt.
Socialdemokraterna stöder förslaget att Medborgarinitiativet behandlas av Finans- och näringsutskottet och samt att Social- och miljöutskottet lämnar ett utlåtande i saken.

Carina Aaltonen, lagtingsledamot

Att förbjuda tiggeri är ett försök till att förbjuda fattigdom – en populistisk icke-lösning på ett systematiskt problem. Vi behöver strukturella förändringar av samhällssystemet så att andra alternativ till försörjning blir möjligt, och vi ska aldrig förbjuda människor från att be om hjälp. Förändring behöver även ske på alla nivåer.

Debatten om ett tiggeriförbud återkommer med jämna mellanrum, man kan jämföra med en liknande diskussion som fanns på 1990-talet. Då skar man ned mycket på välfärdssystemen och man såg även svenskar som tiggde på gatorna. Även då hördes röster från bland annat handelsmän och högerpartierna om ett förbud. Men det skulle bara sopa problemen under mattan. Det handlar ju oftast om att man inte vill påminnas om klassklyftorna i samhället och att det finns väldigt utsatta människor.

Så hur kan vi då stoppa tiggeriet?

Vi ska komma ihåg att tiggeriet var utbrett i hela Europa i början av 1900-talet, då Sverige var ett av de fattigaste länderna i Europa. Och har funnits kvar genom årtiondena. Man måste jobba på flera olika plan samtidigt, precis som vi har gjort här i Norden. I takt med att socialdemokratin har byggt upp välfärden har tiggeriet försvunnit.

Om vi kommer ihåg Tage Danielssons julsaga om Karl-Bertil Jonsson. I den ser vi ett Sverige med tiggare och fattiga som nu i mycket har försvunnit, men inte helt. Det tog många årtionden att bekämpa fattigdomen i Sverige. Att förändra strukturer och attityder, och att bygga en välfärd som ger trygghet åt alla människor är ett långsiktigt arbete.

Jag menar att det är väldigt enkelt, vill du inte ge pengar till tiggare, gå förbi. Andra väljer att inte vara empatilösa mot de människor som sitter på sin filt utanför en affär. Ibland måste man lyssna på sin moraliska kompass och inte följa de högljuddaste i de värsta skikten av de anonyma tyckarna i åsiktsspalterna. Vi som är en av världens rikaste välfärdsdemokratier ska inte göra det sämre för de mest utsatta i samhället.

Det är fattigdomen som ska utrotas och inte de fattiga som ska förbjudas. Jag tycker inte att givmilda medmänniskor som ger en gåva till någon som ber om hjälp ska straffas, lika lite som den som ber om hjälp ska straffas. Det ett tiggeriförbud går ut på är ju att det ska bli olagligt att vara en medmänniska.

Igge Holmberg. lagtingsledamot

Lyssna på Sara Kemetter i frågan om allmän medborgarplikt bör gälla också Åland i framtiden. En tankesmedja, ledd av Elisabeth Rehn föreslår att militärtjänstgöringen i Finland ska ersättas av en medborgartjänst som skulle gälla alla, också ålänningar. Kemetter var med på Radio Vega i Slaget efter tolv, den 25.5.2018, för att diskutera hur hon ser på saken. Här kan du lyssna på programmet: arenan//yle.fi

Första maj 2018 firades traditionsenligt av Ålands socialdemokrater med ärtsoppa, tal och sång. Trots det råkalla vädret var uppslutningen god och ärtsoppan hade strykande åtgång. Våra röda ballonger delades ut som sig brukar. Sossekören, Cajsa och Ebba Hallbäck samt Smilla Påvall underhöll med sång.

Temat för i år var trygghet och solidaritet. Först i tur att tala var partiordförande Camilla Gunell. Därefter talade Miina Fagerlund (s), Elin Sundback (FFC), Wilhelm Mattsson (s) och Igge Holmberg (s). Här följer Camilla Gunells tal:

Välkomna att fira första maj med arbetarrörelsen på Åland, facket och socialdemokraterna.

Idag firar vi världen över med tal och sång. Första maj är en dag då vi hyllar de som gått före i kampen för en bättre värld och en dag att se framåt.
Det är en dag att stärka kampviljan för de ideal vi tror på: jämlikhet, trygghet, allas lika rätt och värde, solidaritet och demokrati.

Varför måste vi kämpa vidare för demokrati? Jo, därför att människor måste bli lyssnade till och deras rättigheter tillgodosedda. Vi måste också slå vakt om en demokrati och en rättsstat där det fria ordet respekteras. Och där de kandidater som folket väljer håller sig till sanning och rätt. Idag finns så mycket falska nyheter att människor inte vet vad de ska tro. Å vad ska man tro när till och med presidenter får ljuga och dra på med vad som helst? När det offentliga samtalet håller på att spåra ur och kritiska journalister i många länder tystas ner, måste vi fortsätta kämpa för att få nyheter som är sanna och välja ledare som talar sanning, för att demokratin ska vara trovärdig och fungera väl.

Världen behöver också människor som kämpar för dem som inte lever i fred och trygghet. Miljoner människor är på flykt, lever i stort lidande och förtryck. I länder där ledare och regimer utnyttjar sitt folk, låter dem leva i svält och fattigdom, där är demokrati bara är ett tomt, meningslöst ord. Fast vi i Europa stänger våra gränser mot flyktingsituationen så försvinner den inte. Vi måste i Europa tillsammans hantera situationen, så är det bara.

Vi måste också, i våra rika och välutvecklade länder ta ett tydligt ledarskap i arbetet för klimatet. Vi som tär mest på jordens resurser måste också gå i ledning för att förändra. När jorden värms upp och väderväxlingar och naturkrafter protesterar mot Homo Sapiens världsherravälde är det alltid, alltid de svagaste och fattigaste som drabbas först.

De nordiska länderna har ett guld, nämligen vår starka tillit till varandra, till myndigheter och politiker. Tillitsfullt kan man då bygga samhället, studera, växa, starta företag utan rädsla för att bli bestulen, bedragen eller utsättas för korruption.

Tillit växer i samhällen som är jämlika, vi vet också att tilliten försvagas när klyftorna växer. Därför måste man arbeta för jämlikhet, det gör man bäst genom att satsa på utbildningen. Det är det trappsteget alla behöver, särskilt de som inte föddes med ett stort startkapital.

När regeringen Lipponen sparade under hårda tider av lågkonjunktur rörde man inte utbildningen. Regeringen Sipilä däremot har gått hårt åt utbildningssektorn. Det ekonomiska hållbarhetsgapet kanske minskar i landet idag när exporten igen har kommit igång, men inbesparingarna får heller inte leda till att andra gap öppnar sig, att det sociala hållbarhetsgapet vidgas och folk med små inkomster får det ännu svårare att leva. På landsbygden finns många orter där människor känner sig helt bortglömda och övergivna. Det är viktigt att regionerna också lever och att människorna där är delaktiga i att bygga hela landet.

Här på Åland måste välfärden tryggas genom att, först och främst, stärka kommunerna. Hur man än politiskt vill förbättra arbetet för hav och miljö, avfall och cirkulär ekonomi, en hållbar samhällsutveckling och fysik planering, gemensamma vatten- och avloppsnät, utvecklad kollektivtrafik, likvärdig social service, specialiserad hjälp till elever i skolan eller i barnomsorgen, specialiserad hjälp för de äldre, eller skapa fler arbetsmöjligheter för personer med funktionsnedsättningar och så vidare…. I nästan varje fråga kör man in i en återvändsgränd. Våra kommuner är för små, för splittrade för att få till välfungerande helheter. Det här har vi som arbetat politiskt och med insyn i landskapets förvaltning och myndigheter sett i åratal. Å vi vet att vi måste göra något åt det.

Därför är det helt avgörande för Åland att vi kommer framåt i kommunreformen. Det är sorgligt att det inte kunnat ske tidigare och genom frivilliga samgåenden. Det tycker nog alla. Men varje uppriktig politiker vet att det nu måste förändras. Det är nödvändigt. De flesta medborgare tycker trots allt att det är vettigt och hög tid, många ser fördelarna med större kommuner som är bättre rustade att klara utmaningarna inom äldreomsorgen och när den nya socialvårdslagen träder i kraft måste vi ta krafttag och vara starka tillsammans!

Jag önskar att de som är valda kommunalpolitiker nu fokuserar på viljan att gå framåt, ser möjligheterna som skapas när vi får jobba mera tillsammans och att vi alla är med och verkar för en utvecklingsdriven positiv process. Där vi alla har alla ålänningars bästa för ögonen och inte för att konservera och försvara egna intressen. För med en kommunförändring faller den gamla maktens positioner samman, som en gammal öststat efter murens fall. Det är bra för en levande, tillåtande demokrati och en friare debatt där fler röster får höras.

De allra flesta insatta och som läst på, vet att Åland behöver en kommunreform. Nu gör vi jobbet. Det knakar och brakar runt omkring oss, men det händer nu. Vi socialdemokrater har i flera mandatperioder arbetat för en kommunreform på Åland, nu kör vi tillsammans med våra regeringskollegor.

Vi socialdemokrater vill ha en ny kommunstruktur för människornas skull, för att stärka omsorger och skola, för ökad jämlikhet, ett nytt demokratiskt kommunalt samtal och för bättre miljö- och vattenarbete.

Bästa Första maj-firare! Jag önskar er alla en fin dag och hoppas ni njuter av detta uppfriskande regn, ärtsoppan och av sångerna i denna ljuva tid på året. Kampen går vidare!

Camilla Gunell (S)
Partiordförande

Vi säger grattis till vår lagtingsledamot Carina Aaltonen som tilldelas Lasse Wiklöf-priset på 10 000 euro för sitt arbete för vattenmiljön och hållbarhetsarbete. Det är Östersjöns delegation som beslutat om priset.  

Så här lyder prismotiveringen:

Lagtingsledamot, tidigare social- och miljöminister Carina Aaltonen från Åland, tilldelas Lasse Wiklöf-priset på 10 000 euro för sitt engagerade arbete för vattenmiljön och för hållbarhetsfrågor. Hon har initierat och drivit frågor för ett renare hav under flera mandatperioder i det åländska parlamentet, som ordförande för social- och miljöutskottet och inom det nordiska samarbetet. I egenskap av social- och miljöminister tog hon initiativ till ”Omställning Åland – strategisk planering för en hållbar framtid 2013-2051”, vilken lagtinget godkände enhälligt. I sitt miljöarbete har hon alltid inkluderat den sociala hållbarheten. Carina Aaltonen är även en aktiv miljökämpe på det lokala planet, samt engagerad inom ett flertal föreningar och dessutom lever hon som hon lär.

Pris tilldelas också Mana Jūra för deras arbete att uppmärksamma marin nedskräpning, samt Johan Mörn för sitt engagemang för Östersjön.