Sök
Stäng denna sökruta.

Uncategorized

Nödvändigt att utbilda fler närvårdare

av

Jag har till landskapsregeringen ställt en skriftlig fråga om vad som nu sker med höstens vuxenutbildning till närvårdare. Ålands gymnasium har under åren utbildat närvårdare med 16 platser för vuxna vid sidan av ungdomsutbildningens 20 platser. Detta är helt nödvändigt med tanke på rekryteringen av närvårdare och det stora behovet av utbildad personal som behövs, särskilt inom äldreomsorgen. De som väljer yrket som vuxna stannar i regel kvar på Åland och jobbar inom omsorgen medan flertalet unga söker sig till vidarestudier och därför inte genast finns tillgängliga på arbetsmarknaden.

I många kommuner söker man nu desperat personal till äldreomsorgen. Även inom vården, hemtjänsten och i privata omsorgsföretag behövs fler närvårdare. I och med coronakrisen finns ett ökat behov av omskolning och vården borde vara ett alternativ. Med detta som bakgrund vill jag gärna förstå varför landskapsregeringen och Ålands gymnasium väljer att inte inleda utbildningsprogrammet för vuxna till närvårdarexamen så som brukligt.

I stället lanseras en utbildning tillsammans med Oasen för att utbilda assistenter inom omsorg, en ny yrkeskatego, likri för Åland. Utbildningen till assistenter kan säkert vara ett bra alternativ som en ingång till yrket, men det är viktigt att den utbildningen inte ersätter den viktiga vuxenutbildningen till närvårdare. Detta första försök bör snarare ses som ett komplement snarare än en ersättning för vuxenstudierna.

Jag hoppas att behöriga ministrar kan belysa frågan och ge ett bra svar på hur man bedömer behovet av utbildade inom vården på kort och lång sikt och på vilka grunder man har bedömt att höstens utbildning inte skulle behövas.

 

Camilla Gunell (S)

 

Photo by Luis Melendez on Unsplash

Jag har aldrig varit kommunist.

av

Jag har aldrig varit kommunist

Tack John Holmberg för din insändare  om vänsterpropaganda. Den blottar en rad ekonomiska
föreställningar som enligt mig inte fungerar i en globaliserad värld där vi alla mer eller mindre är
beroende av varandra.

Ditt synsätt skulle jag närmast kalla nyliberalism. Begreppet lanserades i slutet
av 1900-talet och kopplas vanligtvis till den politik som Ronald Reagan och Margaret Thatcher
representerade. De var emot statliga ingripanden i ekonomin. Istället förespråkade de lägre skatter
och färre statliga ingripanden. Socialliberalismen som jag uppfattar de flesta åländska liberaler
företräder bedriver en mera flexibel ekonomisk politik. Min uppmaning till Ålands liberaler är att
klargöra vilken ideologisk linje partiet företräder?

Världen har förändrats sedan slutet av 1900-talet. Den våg av privatisering och utarmning av den
offentliga ekonomin som följde skapade stora sociala och ekonomiska klyftor i många länder. Den
ekonomiska krisen år 2008, de häftiga flyktingströmmarna 2015 och inte minst Covid 19 pandemin
har igen gett den offentliga ekonomin en framskjuten post i politiken. Stora statliga stöd har getts till
företag, kommuner och i många länder har de ekonomiska kraven på att lösa klimatfrågan blivit akut.

De dystra förutsägelserna om pandemins förödande ekonomiska konsekvenser har kommit på skam.
De statliga ingripandena har inte bara räddat företagen utan återhämtningen i hela ekonomin är god
och konjunkturerna pekar uppåt. Välfärden har samtidigt skyddats och i Finland har man gjort stora
reformer inom skola, vård och omsorg. Imponerande politik som bygger på långsiktighet och smart
ekonomiskt tänkande. Den offentliga ekonomin handlar om vilket samhälle vi vill ha. Stater,
landskapet och vissa kommuner kan tänka längre en företagsvärldens kvartalsekonomi. Det kräver
inte bara politiskt mod utan också rätt investeringar i infrastruktur samt socialt och mänskligt kapital.

Jag är socialdemokrat. Jag har aldrig varit kommunist som John Holmberg antyder. Jag är en stor
beundrare av den nordiska välfärdsstaten som i hög grad är en socialdemokratisk modell. När
människorna upplever social trygghet, har arbete och tror på framtiden klara man också
samhällsförändringar. Förändringarna måste vara socialt hållbara och målen måste vara tydliga och
gemensamma för att övertyga väljarna. Vi har oberoende av vår härkomst mera gemensamt än vi
ofta tror. Mina grannar är goda människor. Vi pratar med varandra, funderar på världens gång och
oroar oss i stort över samma saker.

Några av mina grannar är storföretagare. Vi pratas vid om politik
och ekonomi. För det mesta är vi överens om hur vi vill att vårt samhälle ska utvecklas. Färre
kommuner, bra hälso- och sjukvård, satsningar på äldreomsorg och ett välkomna öppet samhälle
som slår vakt om det åländska. Jag är rädd John Holmberg att du och dina trosfränder lever i en värld
som redan hör till gårdagen. Vår tid kräver inte bara social trygghet utan stora klimatsatsningar och
nya metoder för att lösa konflikter utan krig och våld. För det krävs nya kunskaper, idéer och ett brett
samarbete båda lokalt och globalt. Kan du berätta för mig vad det kostar för Åland att uppnå EU:s
klimatmål år 2030 och 2050. Det skulle vara viktigt.

Barbro Sundback

Fira Åland 100 som ett öppet och solidariskt samhälle

av

Fira Åland 100 som ett öppet och solidariskt samhälle

Det fyller mig med en djup nedstämdhet att läsa reaktionerna på sociala medier och också i intervjuerna med det kommunala fältet hur man reagerar på statens förfrågan om att ta emot afghanska flyktingar.

Jag antar att det finns en tyst majoritet som är för solidaritet och humanism, men i motsats till reaktionerna på flyktingkatastrofen 2015 tiger människor. Så mycket har debattklimatet ändrat till det sämre.

Afghanistan är nu på väg in i en period av diktatur, kaos och våld. Kanske är talibanerna nu något mer organiserade och angelägna att bli accepterade av det internationella samfundet, men det finns många afghaner som har en djupt befogad orsak att fly, inte minst hälften av befolkningen av det enkla skälet att de är kvinnor.

Den kommun som väljer att ta emot flyktingar får alla kostnader täckta av staten i fyra år. Alla. Vi på Åland hör till den absolut rikaste delen av världen. Vi har lyckats väl med integrationen av nyinflyttade. Många av dem som flyttat hit har startat egna företag eller jobbar inom branscher där det finns ett stort behov av arbetskraft. Precis som andra ålänningar.

De utmaningar som en liten kommun kan ha med att organisera ett gott mottagande är förstås verkliga, men har en ganska enkel lösning, nämligen samarbete över kommungränserna. Kommunernas socialtjänst har numera det huvudsakliga ansvaret, och redan där har det första steget tagits för en effektivare och mer samordnad hantering.

För min del är utgångspunkten denna: Asylrätten är en mänsklig rättighet. För människor i yttersta nöd tillkom den rättigheten efter andra världskriget. Asylrätten är något vi måste värna för hela mänsklighetens skull. För att den ska fungera måste alla ta ett ansvar, också små samhällen.

Vad är vi på Åland om vi vänder ryggen åt de desperata, de rädda, de utsatta? Vad är vi om vi lämnar dem åt sitt öde som jobbat vid våra ambassader, dem som talat för demokrati, dem som blir slagna med påkar för att de har fel sorts kläder.

Och varför skulle vi göra det? Av en missriktad rädsla, av snålhet, av okunskap.

Jag vill inte fira Ålands 100 första år genom att vända dem som behöver vår hjälp ryggen. Det är inte mitt Åland.

Nina Fellman (S)

 

Photo by Matteo Raw on Unsplash

Handling krävs för klimathopp 

av

En djup känsla av hopplöshet, näst intill en handlingsförlamning. Det är vad som drabbat många efter IPCCs senaste klimatrapport. Trots att vi redan visste hur läget ser ut blev den samlade bedömningen av FNs klimatpanel skrämmande läsning.

Ska vi alltså lägga oss ner och vänta på apokalypsen?

Absolut inte. Vi har barn och barnbarn och kommande generationer som ska leva på planeten, och det finns saker vi kan göra. Säkert misslyckas vi med en del, men kanske lyckas vi med något.

Som politiker kan man inte och får inte ge upp försöken, och man måste växa sig högre än nygamla stöd för att byta ut oljepannor eller köpa elbilsladdare.

Vi menar att det måste finnas en vision, ett hopp, en väg framåt. Den måste vara kunskapsbaserad.  Vi har en god start i det pågående i hållbarhets- och bärkraftsarbetet. Nu måste vi gå vidare och bli mer konkreta.

Utbilda i hållbarhet – och börja med beslutsfattare, lärare, journalister. Hur mycket vi än googlar och läser länkar på Facebook ger det inte ett tillräckligt djup. Erbjud kostnadsfri grundutbildning i hållbarhet. En verklig omställning kräver insikt som bygger acceptansen för tuffa beslut.

Se till att beslut fattas på rätt nivå. Vissa saker sköter man bäst i byarna, för andra, tuffare saker är kommunerna idag för små. Fundera på vilka frågor som behöver hanteras gemensamt för hela Åland. Vår vattenförsörjning är en, kanske den viktigaste, och med den sammanhänger avloppsfrågan.

Vi behöver veta vilka åtgärder som funkar, och hur snabbt resultat kan förväntas. Ta fram relevanta nyckeltal, på koldioxidutsläpp, energikonsumtion, vattenanvändning och följ upp dem. Sätt upp konkreta mål.

På kort sikt finns också saker att göra, inte lätta eller okomplicerade, men värda att diskutera.

Till exempel vad vi äter. Varför inte gå in får principen; Den som vill kan äta allt, men inte alltid.

Vegetarisk mat är bättre för vår hälsa, den är billigare, och det är bättre för planeten. Varför inte ha den vegetariska maten som utgångspunkt i offentliga kök. Låt köttet vara lyxen man äter ibland, men när man gör det ska det vara bra och lokalt producerat. Inte billigt importerat kött producerat under usla förhållanden för djuren.

Klimatkompensera för allt offentlig resande. Det finns bra system för det.

Sänk hastigheterna på landskapets vägar. Vägarna håller bättre och utsläppen minskar.

Genomlys det offentliga ägandet. Ta bort våra pengar ur alla verksamheter som är skadliga för miljö och klimat. Våra pensionsfonder ska inte stöda oljeindustrin.

Allt är inte hopplöst. Vi måste bara våga fatta besluten nu, inte om 20 år, inte med små steg och inte för fegt.

Använd självstyrelsen till förändring. Vi har den makten i våra händer.

Nina Fellman (S)

Camilla Gunell (S)

Jessy Eckerman (S)

 

Photo by Ilya Shishikhin on Unsplash

Offentlig sektor en viktigt ekonomisk kraft

av

Offentlig sektor en viktig ekonomisk kraft

Ålandstidningen och centern fortsätter med en dåres envishet att försvara den rådande kommunstrukturen. Argumentationen är inte övertygande. Regeringens förslag till nedskärningar i basservicen är egentligen inte förslag påstås det. Tidningen Ålands ledarskribent skriver om att ”det finns teoretiska möjligheter till inbesparingar”. Istället för inbesparingar erbjuds konkurrensutsättningar och privatisering. Båda metoderna har prövats men övergivits i vår omvärld.

Orsaken till detta är att alltfler inser att den offentliga ekonomin inte fungerar som ett hushålls eller företags ekonomi. Offentlig sektor har under pandemin visat sig kraftfull inte bara för att upprätthålla basservicen till medborgarna utan också för företag. Den främsta förklaringen till detta är att nationalekonomer och annan ekonomisk expertis insett att offentlig upplåning inte behöver leda till katastrof om upplåningen sker i syfte att öka investeringarna och upprätthålla människornas köpkraft.

Landskapsregering och många kommunalpolitiker reagerar panikartat vid tanken på ökad offentlig upplåning. Små kommuner som redan är ekonomiskt helt beroende av landskapsandelar och bidrag kan inte låna. Landskapet kan låna men inte för att hålla liv i en delvis ekonomiskt död kommunstruktur.  Mariehamn kan låna eftersom staden inte är så beroende av landskapets andelar, har ett betydande överskott i balansräkningen och inflyttning. Mariehamn kan gå med underskott några år eftersom staden har tillväxtkraft att överleva den rådande krisen. Stater med egen valuta plus EU lånar stora belopp för att fortsätta stimulera sina ekonomier. När ekonomierna växer minskar lånebördan relativt. Den offentliga sektorn har oändligt med tid att betala tillbaks sina lån. Så är det inte för hushåll och företag. När konjunkturen vänder rasslar skattepengarna in i den gemensamma kassan.

Ta Finland som exempel. I dagarna inleder tusentals läropliktiga ungdomar sin gymnasieutbildning. Saknar de utbildningsplats är kommunen skyldig att ordna praktik eller annan vettig sysselsättning. Detta sker på samhällets bekostnad. En smart framtidsinvestering. Från och med augusti sänks dagisavgifterna i hela Finland. De största förändringarna gäller familjer med låga och medelinkomster. Hela 20 000 fler familjer får nu avgiftsfri dagis. Medelinkomsttagarna får också flera tusen per år kvar i börsen. Barnfamiljernas köpkraft ökar och fler kvinnor har råd att jobba. Allt hänger ihop. Fokus måste vara på vad som är bäst för människor och miljö. Ekonomin ska anpassas till ett hållbart samhälle.

Det viktigaste är att överge föreställningen om att den offentliga ekonomin fungerar som ekonomin i ett företag. Offentlig sektor är inte bara kostnader utan också en ekonomisk kraft som kan balansera hela ekonomin om man är tillräckligt smart. Fyra kommuner, fyra kommundirektörer, fyra fullmäktige, fyra kommunkanslier, fyra ekonomisystem, fyra grundskolsystem osv måste vara effektivare än dito sexton. Om någon inbillar sig något annat är det strunt. Det är svårt att anamma en motståndares idé. Så var det med KST, gymnasieutbildningen och självstyrelsens nya ekonomiska system. Min blygsamhet förbjuder mig att nämna vilket parti som kom med nämnda förslag. De har alla förverkligats. Kanske inte exakt men i stort sett enligt ursprungstanken. Samma sak kommer att ske med kommunerna. Ju snabbare vi handlar desto bättre. Något alternativ finns nämligen inte.

Barbro Sundback (S) 

 

 

S vill ta steg framåt i kommunfrågan

av

Socialdemokraterna har under årens lopp medverkat i flera processer för att söka modeller för en socialt och ekonomiskt hållbar kommunsektor. Vår utgångspunkt har varit hela Ålands offentliga ekonomi och serviceutbud. Landskapet och kommunerna står inte i motsatsförhållande utan är beroende av varandra.

En effektiv och välfungerande offentlig sektor är till nytta för alla ålänningar.

Under regeringen Gunell samarbetade vi socialdemokrater med Centern och Moderaterna kring en reform av den kommunala samhällsservicen. Det mest konkreta resultatet av det samarbetet blev Kommunernas Socialtjänst.

Efter att KST som organisation fått rota sig är det en samverkansform där man genom samordning kan lugna kostnadsökningen och samtidigt stärka kvalitet och service inom den sociala sektorn. Vi hade samma mål då landskapets sju gymnasieskolor slogs samman till en. Vem skulle idag kunna tänka sig att åter splittra Ålands gymnasium i sju enheter under varsin rektor?

Under regeringen Sjögren kunde vi i samarbete med Liberalerna och Moderaterna söka modeller för en kommunreform och en lagstiftning som grund för en vidare process. Vi socialdemokrater är fortsatt villiga att samarbeta kring nya lösningar, bara processen fortgår och inte avstannar. Det grundliga utredningsarbete som gjorts och den expertis som involverats i arbetet genom trion Sandberg-Enestam-Henricson ska inte behöva gå till spillo. Det går att bygga vidare.

Vårt förslag är att man inom de fyra föreslagna kommunerna som ett första steg inleder ett arbete med att samordna servicen. När tiden är mogen att också lyfta kommungränser så gör man det. Om detta inte lyckas i skärgården, vilket vi ser utmaningar med, kan man där söka andra samordningsformer. Det är helt klart möjligt och viktigt att göra kommunsektorn mer effektiv. Med fyra kommuner som kan ledas av fyra direktörer i stället för 16, fyra byggnadsinspektioner, fyra ekonomikontor, fyra administrationer och så vidare så finns det mycket att vinna. I dagsläget har vi en mängd funktioner gånger 16 som kunde vara fyra eller färre.

Det vore intressant att göra en utredning på vad som kunde sparas genom en sådan process.  Även landskapets myndigheter har mycket att spara där det dagligen rinner ut pengar och tid i kontakterna till 16 kommuner. Om det som saknas är siffror, varför inte ta fram dem? Det är viktigt att frågan inte blir känslomässig utan vilar på fakta och ett gediget siffermaterial.

Vi skulle gärna se en gemensam plan, kalkyler och en samverkansmetod där flera kunde delta i en process som inte är hotfull utan snarare inbjudande och öppen.

Åland behöver en mindre byråkratiskt tung samhällsmodell och en ökad samverkan för att klara ekonomin, den it-utvecklig som måste ske, äldreomsorgens och de demenssjukas situation samt det klimat- och miljöarbete som också måste ske kommunalt och som blir allt mer akut och krävande. Hårda inbesparingar i välfärd, skola, omsorger och stödet till hushåll med små ekonomiska resurser är inte någon bra lösning. Inte heller samgåenden i enlighet med en tvingande kriskommunslag.

Enkätundersökningar och opinionsmätningar visar att en helhetslösning har ett brett stöd bland den åländska befolkningen. Det är viktigt att lyssna på den signalen och fortsätta att konstruktivt söka metoder och politiskt samförstånd för att komma vidare.

 

Styrelsen för Ålands Socialdemokrater

Camilla Gunell, ordförande

 

 

 

Ansvaret är var och ens

av

Regeringen i Helsingfors har beslutat att införa ett coronapass som kan användas inom
kultur- restaurang och fritidssektorn. För besök till offentliga inrättningar som sjukhus, skolor
och skatteverket samt liknande skall inte coronapass behövas.

På Åland har ledande person uttalat sig mycket kryptiskt om coronapasset. Bland annat har
man sagt att frågan är komplex och svår, kan strida mot grundlagens fri- och rättigheter och
att passet kan undergräva tilltron till myndigheterna. Personligen har jag svårt att uppfatta
komplexiteten och svårigheterna i detta fall. Passet måste lagstadgas och kommer således
att genomgå en granskning av sin grundlagsenlighet. I Tyskland har ett liknande pass infört.
Den nordiska lagstiftningen är till sin natur liknande den tyska.

Syftet med coronapasset är att förhindra spridning av den s.k. deltavarianten av det virus
som leder till sjukdomen covid 19. Under sensommaren har deltavarianten spridits i första
hand bland unga vuxna som naturligt nog vill vara ute i svängen sommartid. Att kräva
coronapass för att gå på restaurang eller till krogen är därför en ganska logisk åtgärd för att
minska smittspridningen.

Den tveksamhet som våra makthavare visar i detta sammanhang
tror jag att i första hand bottnar i en omtanke om restaurangbranschens lönsamhet. Om
man svänger på kuttingen blir frågan betydligt mera delikat. Det är frivilligt att avstå från att
vaccinera sig. Den rättigheten tillkommer alla. Däremot är det tveksamt om man dessutom
har rätten att smitta andra. Enligt mig är det logiskt att den som av olika skäl väljer att inte
vaccinera sig krävs mer försiktighet än den som vaccinerat sig. Ett sådant krav är att så länge
deltavarianten sprids särskilt på krogen bör de som inte är vaccinerade stanna hemma tills
faran är avblåst. Då minskar vi risken för överbelastning av ÅHS i fråga om testningar och
smittspårning. Ansvaret för att inte smitta måste i första hand tas av dem som inte är
vaccinerade.

Restriktionerna har varit mycket besvärliga för kultur- och fritidssektorn. Teatrar, konserthus
bibliotek och andra kulturinrättningar har varit tvungna att stänga planerade produktioner
om och om igen. Detta har inte bara skadat institutionernas anställda utan också mängder av
artister som jobbar som frilans. En hel del artister har drabbats av depression och börjat
tvivla på sitt yrkesval. Med införandet av ett coronapass kan föreställningar och konserter
göras säkra. De allra flesta inom denna sektor välkomnar tillkomsten av ett coronapass. Må
vara att det dröjer innan det kan tas i bruk. Passet bör skapas i demokratisk och rättslig
ordning eftersom det innebär begränsningar i vissa medborgares d.v.s. de icke vaccinerades
fri- och rättigheter.
I Italien har man också infört ett coronapass. Majoriteten av befolkningen välkomnar passet.
En talesperson i den hårt coronadrabbade staden Bergamo i norra Italien berättar att när det
blev klart att passet skulle införas ökade antalet som önskade vaccinera sig. Det visar att
frågan om att eller att inte vaccinera sig är i högsta grad en social fråga. Man skall absolut få

välja bort vaccinering men då måste man ta konsekvenserna och minska sina sociala kontakter.

Barbro Sundback

 

 

Photo by Daniel Schludi on Unsplash

VÄLKOMMEN PÅ SOMMARTRÄFF

av
Välommen på sommarträff, onsdagen den 25.8
PROGRAM:
15:00 ett studiebesök på Svinryggens deponi där VD Jesper Svanfelt presenterar verksamheten och byggandet av en ny biogasanläggning.
Samåk gärna!
17.30 blir det grillmiddag hos Tony på Lögargränd 2 i Mariehamn.
Vi bjuder på mat, tag med det du vill dricka.
Meddela gärna allergier i samband med anmälan.
Anmäl dig till sekreterare Ingemar Johansson senast måndag den 23.8.
E-post: ingemarj681@gmail.com

 

 

Bilden är tagen av Dakota Roos på Unsplash

Camilla Gunells festtal på självstyrelsedagen

av

Män, kvinnor och några milstolpar på vägen

Ärade herr talman, ärade självstyrelsedagsfirare!

I ett litet samhälle som Åland betyder människorna allt. Varje individ är viktig och en enskild person kan åstadkomma stor förändring. Blickar vi bakåt ser vi många män och kvinnor som under dessa 100 år ihärdigt arbetat och skapat grunden till det Åland vi njuter av idag.

Den 9 juni hedrar vi traditionsenligt förgrundsgestalterna från återföreningens kampdagar Julius Sundblom, landstingets första talman och Carl Björkman, Ålands första lantråd. Dessa två, tillsammans med skeppsredaren Gustaf Eriksson var tongivande gestalter fram till slutet av 40-talet i det åländska samhället där politik, ekonomi och sjöfart alltid har gått hand i hand.

Besvikelsen över den misslyckade återföreningen med Sverige övergick småningom i en ny tid. Självstyrelsens tid.

Torvald Eriksson, landstingets mångåriga talman, konstaterade på 50-talet att nu lämnar vi det gamla bakom oss och väljer att utveckla självstyrelsen, se dess potential och möjligheter.

Under 60-talet fick samhällsutvecklingen draghjälp av den nya tidens sjöfart – passagerarfärjorna.  Under Martin Isakssons tid som lantråd skapades en modernare förvaltning som tog fram utredningar och planering som grund för beslutsfattandet.

Folke Woivalin var en tongivande gestalt som under 70-80 talet skapade nya relationer till riket, genom ett brett kontaktnät och många uppmärksammade fisketurer med President Kekkonen.

Han insåg att välstånd i en modern värld skapas i samarbete med andra. Landstingsman Evald Häggblom formulerade det så att framgång i Helsingfors når vi bara genom att vara eniga på hemmaplan. En tes som är sann än idag.

Demokratin och dynamiken i det politiska arbetet ökade betydligt på 70-talet med införandet av partier med olika ideologiska betoningar. En viktig manifestation över självstyrelsen blev invigningen av självstyrelsegården 1978.

Parlamentarism infördes i landstingsarbetet år 1988 av talman Sune Carlsson, med benäget bistånd av lagtingsdirektör Lars Ingmar Johansson. Personpolitiken ersattes av att landskapsstyrelsen nu måste ha landstingets förtroende.

Under hela 1900-talet var landstingsmännen just det, män. Några enstaka kvinnor finns med i den tidiga självstyrelsens historiebok: Fanny Sundström förstås som den enda – och färgstarka – kvinnan i det första landstinget. Fler som kan nämnas är Rauha Åkerblom, Gunhild Berglund och Ragna Sanders.

Att som kvinna ställa sig till förfogande för politiska uppdrag kräver ett särskilt mod. Makten är en kostym, sällan skräddarsydd för kvinnor. De kvinnor som valts in i denna sal har varit kraftfulla, självständiga personer med huvudet på skaft.

Med kvinnornas intåg förändrades den politiska agendan; utbildning, internationalisering, kultur, miljö, sociala frågor, hälso- och sjukvård fick alltmer plats i debatterna. May Flodin och Gunnevi Nordman var de två första kvinnorna i landskapsstyrelsen. Barbro Sundback är den ledamot som varit längst invald i Ålands lagting. Hon lyfte in demilitariseringen som en av delarna i Ålands treenighet vid sidan av tillhörigheten till republiken och självstyrelsen.

Under 2000-talet har kvinnorna nått framträdande poster som lantråd, talman och ministrar. Trots det är det fortfarande en lång väg till jämställdhet.

Låt oss under jubileumsåret uppmärksamma flera personer som genom sina insatser bidragit till det framgångsrika samhälle och den starka självstyrelse som vi har idag. Allas bidrag till det gemensamma är viktiga. Dessa insdatser görs inte bara i politiken utan överallt i samhället – allt från näringsliv, i till vård och skola och på åker och äng.

Tack.

 

 

Syntolkning:Partiordförande Camilla Gunell på bilden, hon står och lutar sig mot en gren från ett fruktträd

Följ oss i sociala medier

Facebook-f Youtube Instagram

FÖLJ OCKSÅ

Facebook-f Facebook-f Facebook-f

Kontakta oss

Telefon 018-25 506
E-post socialdemokraterna@lagtinget.ax
Besöksadress Lagtinget, Strandgatan 37, Mariehamn

Bli medlem

ÅLANDS SOCIALDEMOKRATER

COpyright ÅLANDS SOCIALDEMOKRATER – Dataskyddsbeskrivning