Insändare: Jämställdhet är ingen privat sak – det påverkar oss alla

Vi har nog alla hört det någon gång, att jämställdhet skulle vara en privat fråga. Att det är upp till var och en att lösa för sig själv, utan inblandning från samhället eller politiken. Men hur realistiskt är det egentligen? Hur ska vi kunna förändra något så stort och djupt rotat när vi alla är en del av strukturer och normer som funnits länge?

Ingen av oss har på egen hand skapat de förväntningar och begränsningar som finns omkring oss. Ändå påverkar de oss varje dag, hemma, på jobbet och i våra relationer. Strukturerna gör att kvinnor har svårare att nå toppositioner och ofta tjänar mindre än män, samtidigt som män förväntas prioritera karriären och sällan får visa sårbarhet. Gamla mönster begränsar oss alla, oavsett kön.

Jämställdhet handlar inte om att förstöra valfriheten eller att riva upp traditioner bara för sakens skull. Tvärtom handlar det om att ge alla samma chans att forma sitt eget liv, utan att hållas tillbaka av vad som ”förväntas” av oss. För vad är egentligen frihet om vi ändå sitter fast i roller och förväntningar från förr? Alla ska ha möjlighet att göra sina egna val, och då behövs ett samhälle som stöttar, inte stjälper.

När vi säger att jämställdhet är allas ansvar menar vi att ingen ensam ska behöva stå upp mot en hel kultur av osynliga regler och förväntningar. Att tro att individen ensam ska kunna förändra det här är att blunda för verkligheten. Samhället måste ta sin del av ansvaret. Vi behöver politiska beslut som gör det möjligt för alla att leva på lika villkor. Det handlar om lika lön för lika arbete, om föräldraförsäkringar som låter både män och kvinnor vara hemma med sina barn, och om arbetsmiljöer där alla har samma chans att nå framgång.

Att se jämställdhet som en privat sak är att lägga hela ansvaret på individen, när det egentligen kräver ett samhälleligt engagemang. Först när vi alla har samma förutsättningar kan vi tala om verkliga val. Jämställdhet handlar om att ge alla möjligheten att leva det liv de själva vill, på egna villkor, utan att hållas tillbaka av gamla idéer och roller.

Arsim Zekaj (S)

Jämställdhetsminister

Insändare: Lång dags färd mot natt

Lång dags färd mot natt

Stadsfullmäktige har efter två sena kvällar enats om budget 2025 och ekonomiplan för 2026–2027. Staden gör stora satsningar på äldreomsorgen, skolan och barnomsorgen. När årets ekonomiska resultat därtill ser ut att bli 7,4 miljoner bättre än förväntat så ser framtiden oväntat ljus ut. Det var kvällar med samsyn och positiv anda.

Ljuset förmörkades dessvärre under onsdagens sista timme när fullmäktige tog ställning till stadens program för främjande av integration 2025–2028. Ett program som ger oss möjlighet att ta emot en mindre grupp kvotflyktingar under kommande år. Ledamöterna Christian Wikström och Mats Holmberg från Obunden samling efterlyste i debatten mera fakta om integrationen – kostnader, mål för arbete/sysselsättning, statistik över integrationen – om de flyktingar som vi redan har tagit emot. För det är ju ”ingen som vet om de är integrerade” menade Wikström. Men är det ens möjligt att slå fast när en individ är ”integrerad” i samhället? Eller hur lång tid det får ta? Räcker det att man har jobb, eller behöver vi ta fram fakta om hur de lever sina liv? Och ger lagen oss rätt att samla, sammanställa statistik över en liten, redan utsatt grupp som sökt skydd på Åland? Tror inte det.

Nej det var en gräslig föreställning där man hänvisade till situationen i Sverige, att vi inte har råd, att vi måste prioritera flyktingar som ligger oss nära i kulturellt hänseende. Vårt samhälle är rikt och tryggt. Vi har nog råd att erbjuda skydd till människor som flyr för sina liv – från konflikter, krig och förföljelser utanför Europa. Faktum är att vi är bra på integration. Och det kan nog många av oss se – hur de lär sig språket, tar sig fram, börjar studera, jobba och starta företag. De bidrar och bygger samhället.

Det enda som liknar Sverige är de obundnas hårda, kalla retorik. En politik som i allt högre grad liknar den sverigedemokratiska, med värderingar som inte är förenliga med demokratins väsen. Att vandra den vägen leder till mörker och ofrihet.

Michael Gunell (s)

Gemensam insändare: Integration står för inkludering, inte segregation 

 

 

Vid Mariehamns stadsfullmäktiges diskussion om stadens integrationsprogram antyddes under debatten att speciellt kvotflyktingar är ett hot och framför allt en ekonomisk börda för Åland. Det sades att vi därför endast borde ta emot inflyttning från Europa. 

 

Vi tar avstånd från sådana tankegångar. Vi vill arbeta tillsammans för ett öppet och stabilt samhälle som styrs av kunskap, inte hotbilder. Vi vet att Åland som ett modernt samhälle i utveckling kan visa vägen i en orolig värld genom medmänsklighet och inkludering. 

 

Integration är inte ett diffust begrepp som handlar enbart om språkinlärning eller bidrag och stöd till individer med utländsk bakgrund i svåra livssituationer. Integration är en ömsesidig process mellan inflyttade och det lokala samhället och skapar förutsättningar för en framgångsrik samhällsutveckling, kompetensförsörjning och en meningsfull vardag för alla. Alla som flyttar till Åland från ett annat land har rätt till integrationsåtgärder som hjälper dem att hitta ”sin plats” och ger möjlighet att blomstra. 

 

Att byta bostadsort kräver alltid resurser, både samhälleliga och personliga. Man kan inte på förhand förutspå hur framtiden ser ut för olika individer och ingalunda utifrån vilket land som står i passet. Det som skapar tillhörighet i mottagarlandet är ett bra bemötande där.

 

Den viktigaste pusselbiten för integration och för en lyckad flytt till Åland – och samtidigt en sak som många saknar idag – är ett nätverk på Åland. Segregation förebyggs genom kontaktytor och att vi umgås med varandra, hittar gemensamma intressen och visar respekt mot varandra. Medmänsklighet – att prata, bjuda in och lära känna nya vänner – kostar ingenting utan berikar oss. Dessutom underlättar en öppen inställning integrationsprocessen och gör den mer kostnadseffektiv.

 

Åland, i likhet med resten av Europa, kämpar med låga födelsetal och en åldrande befolkning. Vi behöver människor som kan bidra till utvecklingen av vårt samhälle och ekonomi, vi behöver flera händer som jobbar och sköter och vi behöver nya infallsvinklar och kompetenser. Trots den sjunkande nativiteten växer Ålands befolkning tack vare inflyttning. Enligt ÅSUB:s siffror från 2022 kommer ungefär 30% av oss som bor på Åland från över 100 olika födelseländer. 

 

I december 2023 låg arbetslösheten på Åland kring 4,5 procent medan den motsvarande siffran för Finland var knappa 10 procent. Finland toppade återigen listan i World Happiness Report år 2023, och enligt THL:s senaste rapport är Ålands befolkning både friskast och lyckligast i landet. Vi är alltså den lyckligaste delen av det lyckligaste landet.

 

Vi står inte på ruinens brant. Inflyttning och en utvecklad integrationspolitik är en viktig livlina för oss. Åland är en plats för alla.

 

 

Jessy Eckerman (S), Aino Waller (HI), Viktoria Olsson (Lib), Cecilia von Weymarn (Lib)