Aktuellt

Utbildning är idag ett konkurrensmedel. OECD och andra internationella tankesmedjor har otaliga gånger påvisat utbildningens betydelse för ekonomisk framgång och hög sysselsättning.  Företag vill ha personal som har god utbildning och känner till de lokala förhållandena. Många av våra unga lämnar Åland för att vidareutbilda sig, men det är oerhört viktigt att de skulle komma tillbaka. Utbildning är också central för att skapa ett mer jämlikt samhälle och minska inkomstklyftor.

Antagningssystemet efter gymnasiet till Sverige och Finland har försvårats och elevens slutvitsord får mer och mer betydelse. För att kunna studera vidare räcker det inte mera med att plugga hårt i gymnasiet, utan en rejäl satsning på grundskolan måste ske. Vår grundutbildning borde stärkas med motiverade och välutbildade lärare inom alla ämnesområden som sätter en hög ambitionsnivå på sitt viktiga arbete. Vi måste satsa mer på matematik, läsning och språk för att utveckla färdigheterna vidare i gymnasiet.

Det är bra att den nya grundskolelagen nu kommer på plats. Nu börjar det verkliga arbetet med nya läroplaner, fortbildningar och satsningar på grundskolan. Vi måste inse att skolan ska få kosta och att tidiga insatser är avgörande för våra ungas framgångar. Alla elever ska ha samma möjligheter. Under nästa mandatperiod borde vi se över ifall gymnasieutbildningen, förutom att göras avgiftsfri, kan göras obligatorisk genom att införa läroplikt till 17 år.

Sara Kemetter (S)
Lagtingsledamot och lärare

Göte Winé höll socialdemokraternas gruppanförande vid budgetdebatten i lagtinget 15 december.

Talman
Vi har nu behandlat landskapsregeringens budgetförslag för 2017. Jag kan konstatera att ett stöd för detta budgetförslag finns brett. Visst finns det reservationer till budgeten, men som jag ser det så är det en hel del att man håller med i sak och politiken utan mer åsikter om tillvägagångssättet.

Som t.ex. ”jo politiken är bra men skulle vi få sitta vi rodret skulle vi göra så här.” Inget fel i det – men man ser en förståelse för den ekonomiska situation som Åland befinner sig i. Då tänker jag inte nu i enbart 2017 års budget utan tänker över flera år. För med vårt ekonomiska system så är vi fast i Finlands ekonomi för hårt.

2013 kom det en vändpunkt för den åländska ekonomin. Efter hårda tider steg vårt BNP till 2,6 procent det var mycket tack vare det privata näringslivet som då hade ett gott år och drog upp den totala BNP – trots att den offentliga sektorn då hade krympt. Enligt ÅSUBs prognoser och preliminära beräkningar blev tillväxten 2,4 procent. Så med dagens finansieringssystem så är vi beroende av och i klorna av den ännu krypande finska ekonomin.

Även om man vill se en ljusning i horisonten så är det ändå statsskulder och annat som skymmer horisonten och ljusningen är ännu längre bort med den politik som nu bedrivs i Helsingfors.

Ja politiken i Helsingfors kan vi ju inte nu kalla för gynnsam för Åland, och det är bra att vi alla gör vårt för att förbättra relationen Helsingfors – Åland. Sällan har jag väl känt en sådan nonchalans och brist på respekt för vår självstyrelse från Helsingfors som nu.

Man har väl aldrig heller hört sån besvikelse från ålänningar som nu för den finländska regeringen. Jag förstår vår åländska regerings dilemma att sätta ner foten samtidigt som man behöver förtydliga det ansvar som de har i Helsingfors för att respektera vår självstyrelse och ta ansvar för det svenska språket. Inget verkar ju vara heligt för regeringen i Helsingfors, vare det är grundlagsberättigat eller inte.

Men jag vill ge vår regering vårt stöd från den socialdemokratiska lagtingsgruppen att jobba och kämpa vidare.
Kraften att kämpa vidare med att få den finländska regeringen att inse vilket ansvar den har över Åland och för det svenska språket. Man ser nu en uppgivenhet när man upplever att det finns synpunkter om att man vill att Åland skall gå så långt att man t.o.m. skulle ha åländsk anställd personal vid ministerierna för att följa Ålands intresse.

Med denna finländska regering, så kanske många orter borde ha intressebevakare vid ministerierna för att bevaka sina intressen, för ingen sitter säker. Men det skall man inte behöva. Finlands regering är valda att bevara hela Finlands intressen.
Under många år har det diskuterats om hotet om det svenska språket i Finland. Och jag kan erkänna att jag inte varit orolig – förrän nu. Jag har förmånen att få sitta med i Folktingets social- och hälsovårdsutskott och när jag satt där på ett möte 2 september så insåg jag att nu kommer regeringen i Helsingfors att köra över det svenska språket i och med jourreformen som nu pressats igenom i riksdagen.
Direkt från mötet så mejlade jag minister Walve om min oro över konsekvenserna det kan innebära för ålänningarna. Jag fick då till svar att landskapsregeringen inte ser någon oro för vår vården i Åbo.

Jag hoppas de orden håller och att vi kan känna oss trygga. Min oroskänsla är ännu inte lugnad för oron finns där med att vård- och landskapsreformen pressas igenom till vilket pris som helst.

Men trots det så är det Finlands regerings ansvar att kommunicera med oss på svenska och värna om att de svenska språkrättigheterna uppfylls. Det är inget som vi skall ansvara för, utan man skall kunna kräva vår rätt eftersom Finland är konstitutionellt tvåspråkigt med svenska som ett nationalspråk.
Ålands landskapsregering har också sitt ansvar att lyfta upp språksituationen på Ålands och skall informera om läget. Det gör man på olika sätt och ett av sätten att lyfta upp det är den utredning som språkrådet har haft ÅSUB att genomföra – en undersökning om bl a språkbehov i det privata näringslivet.
Bästa vänner, det är verkligen dags att riksdagen nu inser att Åland kan stå på egna ben bara man låter Åland växa ekonomiskt och ger det självstyrda Åland möjligheter och inte att vi nu fortsätter betala för den finländska ekonomiska kräftgången. Ålands näringsliv mår bra och det gör att Åland nu har en stark ekonomi. Då skall vi få växa och inte vara begränsade av den svaga finländska ekonomin. Nu görs där reformer i Finland som avvecklar kommuner och gör kommunerna till tomma skal. Man kan väl säga att den finländska ekonomin är rätt så ihålig just nu.

Vi på Åland har en helt annan målsättning med politiken där man bl a vill stärka kommunerna. Däremot har Finland åtagit sig att säkerställa och garantera rätten till vårt svenska språk och det skall vi kräva. Även denna Helsingforsregering har ett Åland att värna om och se till dess intresse. Så bästa regering Katrin Sjögren, kraft att kämpa vidare för att vinna respekt för Ålands bästa trots en bristande respekt från Helsingfors.
För att avsluta denna del i mitt anförande så ger jag er följande vägkost:
Aldrig har åländska kvinnor och män svikit sin stam och dess ära; ofärd oss hotat, men segervisst än frihetens arvsrätt vi bära.

Detta blev en hel del självstyrelsepolitik och det är väl så att det är det mest angelägna som kanske inte syns i euron och cent här i budgetförslaget, men är av betydande vikt för vår framtida ekonomi där kunde jag inte undgå att ha lite funderingar kring det.

Skall Åland växa skall vi ha ett Åland som mår bra och ålänningar som är stolta. Ett Åland med bärkraftiga kommuner och en bra regionalpolitik. Det visar vi att vi har i denna regeringspolitik en politik som strävar mot mer ekonomiskt bärkraftiga kommuner och även en bra regionalpolitik med att främja näringslivets förutsättningar på landsbygd och i skärgård.

Att jobba med en bra konjukturpolitik är att få en jämn tillväxt. Det finns fördröjningar mellan åtgärd och effekt men vi ser på ÅSUBs prognoser att det åländska näringslivet mår bra och behöver vi fortsätta att sträva i arbetet med. Åland är fantastiskt och speciellt, som ett litet samhälle så har vi många småföretag och där skiljer vi oss lite från våra närliggande regioner. Vi skall på Åland fortsätta främja ett blomstrande näringsliv, vi skall ge förutsättningar så att näringslivet fortsätter att bidra till en höjning av vårt BNP och att vi har en god sysselsättning.

Vårt näringsliv växer runt om i världen våra primärnäringar har hittat nya handelsområden och ser möjligheter. Det känns som vi ger dem de förutsättningar trots hot där man vill lägga ner verksamheter så har landskapsregeringen reagerat och agerat. Tack för det.
Talman, det är bra att det tas på allvar att vi jobbar med målet full sysselsättning och arbete åt alla. Just där ser vi från den socialdemokratiska lagtingsruppen att det är bra att lyfta upp den satsning gjort mot den tidigare marginaliserade gruppen – nämligen de långtidsarbetslösa.

I Ålands Radios senaste väljarenkät rasade partiet Ålands Framtid från valsiffrorna 7,4% till 1,3%.

I ljuset av det är det inte så konstigt att partiledaren Axel Jonsson griper varje halmstrå han kan hitta. Men att försöka förhala Parisavtalet för att skämma ut Finland är något av det pinsammaste som skådats inom åländsk politik. Bordläggningen är totalt felriktad, sorglig och får en att leta efter en skämskudde.

Javisst – Finland har godkänt klimatavtalet utan att invänta detsamma från Åland. Javisst – Åland har all rätt att uttrycka sin besvikelse över det uteblivna vindkraftsstödet, vilket även har gjorts.

Men det är helt fel att använda sig av Parisavtalet, som miljöprofessorn Johans Rockström har beskrivit som mänsklighetens sista chans, som utpressningsmetod. Glädjande nog har lagtinget redan enhälligt slagit fast att Åland ska vara hållbart 2051. Det innebär enligt Parisavtalet att utsläppen av växhusgaser ska ha minskats med 40-70% jämfört med år 2010. Och hjulen är i rullning. Ett gott exempel är nätverket bärkraft som är en fantastisk kraftsamling som stakar ut vägen mot ett hållbart Åland. Även nästa år fortsätter projektet och blir mer och mer konkret.

Jag vill ge ett litet tips till Ålands Framtid. Vi står just nu inför själstyrelsens hittills största utmaning. SOTE-reformen undergräver totalt vår självstyrelse och nu behöver Åland tala med EN tydlig och stark röst. Trots det mycket allvarliga läget är det för dock för tidigt för prat om att kapa trossarna. Men -just nu behövs sannerligen politiker som brinner för det åländska och noga följer med utvecklingen. Så, på ren åländska, sluta jåla och låt oss arbeta tillsammans med dom verkligt viktiga frågorna, för Åland bästa.

Vid Ålands socialdemokraters höstmöte, som samlade drygt trettio medlemmar, valdes ny styrelse för 2017. I presidiet sker inga förändringar. Mandatperioden för Camilla Gunell, ordförande, Göte Winé, vice ordförande och Carina Aaltonen, sekreterare och kassör, sträcker sig till och med nästa år.

Övriga styrelsemedlemmar:
Norra Åland:
Freddie Forsman, Mathias Franzas, Ann-Kristin Eriksson
Södra Åland:
Jeanette Blomqvist, Teresa Westmark, Britt-Marie Sjöström-Kärki
Mariehamn:
Ilze Röholm, Karl-Johan Fogelström, Kjell Sjöblom
Skärgården:
Mia Hanström

Suppleanter
Maria Antman (ersättare för Göte Winé)
Hedvig Stenros (ersättare för Carina Aaltonen)
Norra Åland:
Helena Lundberg, Miina Fagerlund, Helena Flöjt-Josefsson
Södra Åland:
Marjo Österberg, Henrik Lagerberg, Rolf Söderlund
Mariehamn:
Conny Qvarfordt, Marika Kevin, Jessy Eckerman
Skärgården:
Anna Wiksten

—————————–

Vid höstmötet antogs nya stadgar för föreningen. Bland annat övergår socialdemokraterna till att ha ett årsmöte istället för vår- och höstmöte. En kongress arrangeras vartannat år, i syfte att stimulera den interna politiska debatten och fastställa politiska riktlinjer i frågor av väsentlig samhällsbetydelse. Styrelsen utser ett verkställande utskott (VU) som består av 3-5 medlemmar.

Anders Hallbäck

”En obehaglig sanning” var Al Gores rubrik på sin beskrivning av vad som kommer att hända i världen om inte klimatförändringen hejdas. Vi har de senaste åren fått den ena skrämmande prognosen efter den andra – och forskare världen över är eniga, vi måste göra radikala åtgärder och vi kan inte vänta!

Parisavtalet går i korthet ut på att de globala utsläppen ska ha nått sin högsta nivå ”så snart som möjligt” för att sedan minska och om 35 år ska nettoutsläppen vara noll – precis som lagtinget redan slagit fast under devisen ett hållbart Åland. Den globala uppvärmningen ska begränsas till ”klart under” två grader jämfört med förindustriell tid. Och ansträngningar ska göras för att nå 1,5 grader.
Minst lika viktigt som målet är man från ett framtida perspektiv ser bakåt ända till idag och identifierar vilka steg som är nödvändiga för att nå målet – sk back casting.

Dessutom ska man med mellanrum om 5 år revidera planer och följa hur man följer vägen mot målet på ett nationellt och globalt plan. Det är glädjande. Det finns flera saker att glädjas över. Inte minst det faktum att Kina, som tidigare var ett orosmoment, numera ses som en aktör som driver på den gröna utvecklingen. Det är en hisnande tanke att det uppförs ett vindkraftverk i timmen i Kina, och man driver också på utvecklingen, i prestanda och pris, gällande solenergi.

Men vi har långt kvar innan vi kan pusta ut och kan säga att vi vänt den negativa utvecklingen. Och här tror jag att vi måste se till oss själva. Man pratar idag om cirkulär ekonomi, och det kan kanske uppfattas som något komplicerat och svårt. Men detta är inget konstigt. Tvärtom.

I själva verket är det något högst naturligt.

Socialdemokraternas partiordförande Camilla Gunell brukar säga att det här är något som vi kunde förr. Vi lagade saker som gick sönder, vi återanvände, vi lagade mat i storkok och fixade lunchlådor, vi åkte inte till andra sidan jorden på semester, ibland flera gånger per år….Vi köpte inte nya telefoner bara för att den nya hade en lite annorlunda form eller siffra i modellbeteckningen. Vi cyklade mer, vi åkte mer buss… listan kan göras lång. Och ändå, handen på hjärtat, allt var inte bättre förr – men idag har vi kunskapen och möjligheten att leva mer cirkulärt – bara viljan finns.

Det finns alltid en risk att dokument blir hyllvärmare och att slutresultatet blir massor med snack men lite verkstad. Detta har vi sett med ambitiösa papper såsom vattenvårdsprogrammet och miljöhandlingsprogrammet som togs fram för snart 2 decennier sen. Av de stränga målen uppnåddes inte många och gång på gång trumfar ekonomi och arbetsplatser över miljön.
Det kan kännas nedslående, men vad är alternativet? Att inte göra någonting?

Nej. Vi ska ha mål, vi ska jobba framåt, och vi ska – på riktigt – bli hållbara 2051. Och med Parisavtalet i ryggen känns det här jobbet lättare på nåt vis. Vi är en kugge i ett stort hjul och även om vi är små är vi viktiga.

Jag kommer ihåg en slogan som togs fram för några år sen, Åland skulle vara ”en grön ö i ett blått hav”.
Och så är det – naturen är det viktigaste vi har. Det har ålänningar alltid vetat om. Och nu börjar det kännas som om resten av världen också vet det.

Närings- och miljöminister Camilla Gunell höll anförande om näringsavdelningens verksamhet vid budgetdebatten i lagtinget:

Att Åland har full sysselsättning och en fungerande arbetsmarknad är det viktigaste av allt. Att människor har arbete eller annan värdefull sysselsättning är viktigt för självkänsla, försörjning, och arbetsgemenskap. Det är också viktigt för att ett samhälle ska fungera och skatterna flyta in.

I riket kostar arbetslösheten idag 6 miljarder euro, lika mycket som staten lånar. Det är inte hållbart, inte alls. På Åland finns också arbetslösa och under nästa år satsar landskapet och AMS särskilt på långtidsarbetslösa – idag 134 personer – och personer som haft svårt att komma in på arbetsmarknaden.

Vi gör det genom att pröva en ny metod: genom att upphandla arbetsplatser där Ams betalar en del av lönen – en typ av socialt företagande – i en åländsk skepnad som passar vår arbetsmarknad. Viktigt att alla kan delta efter förmåga också personer med funktionsvariationer, unga och arbetssökande med annat språk och medborgarskap. Arbete och språk är de viktigaste integrationsfaktorerna av alla.

Att det åländska näringslivet går bra i relation till riket – vilket visar sig i en stark flitpeng – är något att vara stolta över. Att landskapet arbetar med digitalisering, utveckling och hållbar utveckling TILLSAMMANS med näringslivet och företagen är viktigt, vi är för små för att gå åt varsitt håll.

Ålands näringsliv driver idag långvariga EU-finansierade projekt för entreprenörskap, Starta eget-rådgivning, utveckling av framtidens företag, servicehöjning inom serviceyrken som idag utbildar 100-tals ålänningar. Ålands Utvecklings AB och Fastighets AB har många verktyg att stöda företagande.

Det som händer över åren är att de flesta arbetsplatser finns i Mariehamn med omnejd. Att behålla och skapa nya arbetsplatser i skärgård och randkommuner är den stora utmaningen. Därför är skärgårdsnämndens fokus tillsammans med föreningen Företagsam skärgård nu nya arbetsplaster och inflyttning.

För att stärka förutsättningarna för livet i skärgården satsar vi på ett kvalitetshöjande Central Baltic projekt för utveckling och kvalitetshöjning av gästhamnarna. Vi ökar stödet till livsmedelsbutikerna i skärgården. Utan livsmedelsförsäljning försvåras vardagen än mer i skärgårdsbyarna. Det här är en konkret regionalpolitik som gynnar alla.

Även kampen för fortsatt fiskevård och fortsatt utplantering av fiskyngel via fiskodlingen i Guttorp, vars verksamhet fortsätter, hjälper skärgården med starka fiskstammar och förutsättningar för fiske viktig bisyssla i skärgården och även för fisketurism.

I den nya livsmedelsstrategin sammanför man både de blåa och gröna näringarna – där finns ett mervärde att utvinna för bägge.Inom livsmedselssektorn och företagen finns en stor oro kring avfallshanteringen. Jag har arbetat med den här frågan mycket och behovet att vi på Åland har ett lokalt kretslopp som fungerar här är mycket viktigt. Ett biogasverk behövs på Åland och det är samtidigt en näringsämnesfabrik där slaktavfall, potatisskal, kompost, fiskavfall är en resurs som kan omvandlas till gas som kan omsättas till kyla och värme i en fabrik men där kommer även ut näringsämnen för gödsling. Det här måste fungera i alla samhällen och jag vill inte lämna den här ministerstolen innan det är på plats! Just nu väntar vi på ett besked från Orkla om de vill ansluta sig till ett biogasverk, som en del av det så kallade Orkla-paketet som erbjöds då man hotade att stänga fabriken i Haraldsby. Här fortsätter vi diskussionerna med privata investerare och andra intressenter.

För livsmedelssektorn finns fortsättningsvis 1,2 miljoner investeringsstöd och inom landskapets Landsbygdsforum diskuteras gemensamma angelägenheter, exempelvis livsmedelsstrategin som ska vara färdplanen framåt för branschens utveckling. Jag känner stor stolthet över åländska livsmedel som utvecklas genom mathantverk, ”Sätt Åland på tallriken” och olika projekt som höjer medvetenheten om att laga och äta åländska produkter. Vi gör också en gemensam kampanj i livsmedelsbutikerna om att handla lokalt och minska användningen av plastkassar.

Mat-Åland ska marknadsföra Åland som matdestination. Vi går vidare med bevattningsfrågorna och odlingen av fånggrödor, skyddszoner och våtmarker för att minska näringsläckaget. Inom mjölkgruppen arbetar vi med mjölknäringens konkurrenskraft och där har vi just avslutat en analys av den nuvarande avbytarlagen och föreslagit ändringar i systemet.

Nuvarande lag behöver stärka möjligheterna för djurhållare att också få bli sjuka. Den sociala hållbarheten inom djurhållningen är inte bra idag för alla och där måste man göra förändringar, det är jag beredd att göra inom ramen för nuvarande kostnader. LR har också beredskap att ekonomiskt stimulera till en nystart för företag inom avbytarservice så att vi får igång en fungerande service.

Arbetet med ett innovativt skogsprogram går väldigt bra framåt och jag ser fram emot att vi på Åland i allt högre grad ska bygga mer i trä och nyttja vår egen skog mera. Jag vill att vi ska stärka den lokala kedjan från tallplanta till hus.

Fisket har också upptagit mycket av min tid i striden om fiskekvoterna med riket. Där är vi inte ännu i mål, men det går bättre och bättre. Att Guttorp fortsätter sin verksamhet är mycket viktigt både för yrkesfisket och turismen. Jag hoppas vi ska kunna lagstifta i frågan under våren och att vi via fiskevårdsavgiften kan fortsätta att finansiera verksamheten. Tyvärr är Östersjön i det tillståndet att reproduktionen av fisk behöver fortsatt hjälp och likaså när säl, skarv och andra arter också kalasar på fiskbestånden idag.

Varenda barn och unge på Åland ska växa upp i trygghet. Känna att de är älskade och att de får stöd och hjälp – om det finns behov av det. Det ska inte spela någon roll var på Åland man bor, vad man heter eller vems barn man är. Så inledde Carina Aaltonen sitt anförande i lagtingets budgetdebatt:

Socialdemokraterna delar det upprop som över etthundra socialarbetare undertecknat och som vill ha ett gemensamt barnskydd. Det är för oss en självklarhet att ett så svårt och komplext området som griper in i utsatta barn, ungas och deras familjers liv måste ha de bästa förutsättningarna för att göra ett så bra arbete som möjligt. Vi måste samla resurserna över kommungränserna under ett gemensamt KST med de smala sociala områdena såsom barnskyddet, utkomststödet, handikappservicen, missbrukarvården och specialomsorgen.

Även om alla 16 kommuner skulle föra in denna del av socialvården under ett gemensamt tak så krävs det ändå ett bra samarbete mellan andra aktörer på fältet. Samverkan är ett nyckelord. Med ÅHS, med den kommunala barnomsorgen och skolan, med AMS, med FPA och andra nätverk. Detta behövs för att varendaste en på Åland, som har särskilda behov, ska få det stöd de behöver för att få möjlighet att leva ett så bra liv som möjligt. Det här gör vi för människorna och familjerna, inte för att i första hand spara pengar eller för att bråka med kommunerna. Jag är övertygad om att rätt insatser i rätt tid och på rätt nivå, sparar både tid, pengar och lidande. Det är helt enkelt ett mycket smartare sätt att jobba på.

Man räknar att ungefär 3000 personer eller 10% av den åländska befolkningen består av människor med olika variationer och grader av funktionsnedsättning. Det är många människor som får kämpa extra mycket för att ha en fungerande vardagen och stödet kan variera stort beroende av i vilken kommun man är bosatt i. Så ska det inte vara. Därför behövs Kommunernas socialtjänst. Därför är det bra att ett nytt program för ett tillgängligt Åland tas fram. Vi vet att arbetet för att göra Åland mer tillgängligt för alla är något som aldrig någonsin blir klart eller färdigt. Det är ett ständigt förbättringsarbete. Därför är det också viktigt att årligen redovisa vad som har åstadkommits under året, genom att beskriva det i landskapets bokslut. Då får man också möjlighet att visa upp vilka tillgänglighetsåtgärder som har gjorts inom förvaltningen och underlydande myndigheter. Att fokus nu läggs på arbete och sysselsättning för personer med funktionsnedsättning är bra.

Ålands hållbarhetsarbete är fantastiskt bra och inspirerande, både här hemma och utanför våra gränser. Insikten om att jordens resurser är ändliga och att en evig tillväxt och konsumtion inte fungerar är nu ett uppenbart faktum. Världens länder har genom Paris-avtalet beslutat att vända riktning. I går ratificerade Finland Paris-avtalet och Ålands lagting ska inom kort också få ge sitt godkännande av detta. Det är viktigt med dessa internationella överenskommelser som inger hopp – även om det amerikanska presidentvalet kan bidra till att det livsviktiga klimatarbetet bromsas upp.

Att drastiskt minska CO2-utsläppen är ett mål som även vi ålänningar måste omfatta. Vi måste minska våra utsläpp från dagens 7 ton CO2 per person och år till låga 1,5 ton om vi ska klara av att undvika att temperaturen på jorden ökar med 2 grader. Utsläppen verkar dock plana ut nu, men kraven på att minska vår utsläpp med 10% per år kvarstår. Jag ser gärna att landskapsregeringen tar rygg på Sverige som beslutat minska sina CO2 utsläpp i transportsektorn med minst 70% till 2030. För Ålands del är detta inte helt enkelt, flyget och färjtrafikens utsläpp regleras via internationella avtal, men våra egna fordon, färjor och kollektivtrafik kan vi styra över.

Här ser jag fram emot den klimat- och energistrategi som regeringen ska ta fram. Den behövs för att visa att vi menar allvar med vårt hållbarhetsarbete. Det vi kan göra – och skulle vara trevlig om vi kunde börja redan nu – är att införa att alla resor som görs inom förvaltning, myndigheter och bolag samt Ålands lagting ska klimatkompenseras. Det brukar jag själv göra ibland när jag privat använder flyget men från och med nu kommer jag att alltid göra det. Vi har ett personligt ansvar att knuffa saker i rätt riktning – och om vi är många som väljer att göra det kommer förändringen snabbare.

Vad rör det mig, kanske ni tänker? Jo, av den enkla anledningen att skapa en medvetenhet om att allt vårt resande mer eller mindre bidrar till klimatförändringen. Utan insikten om vårt personliga ansvar kommer en nödvändig förändring inte att ske. Vanligtvis försöker man att få andra att förändras och det brukar sällan lyckas. Vi måste komma bort från det som en tidigare näringsminister kallade ” nånannanismen”! Vi har alla ett ansvar.

För övrigt så sker det mycket inom miljöområdet på Åland, något som socialdemokraterna välkomnar. En ny avfallslag, en ny vattenlag och en ny naturskyddsförordningen och revidering av naturvårdslagen är bra. En ny djurskyddslag skulle vi gärna se att kommer på plats, den är efterlängtad både av djurägare och tillsynsmyndigheten.

För vem bygger staden sin infrastruktur? Det frågar sig Rolf Granlund i en insändare i lokaltidningarna i förra veckan. I sitt debattinlägg vurmar han för bilismen på olika gator i Mariehamn, i synnerhet på Storagatan och Ålandsvägen.

Dessa gator belastas stundtals av mycket trafik och visst ska den fram på bästa möjliga vis, men gator som går genom centrala delar av en stad är inte – och ska inte – vara som breda landsvägar. Vårt och socialdemokraternas svar på Granlunds fråga är att vi ska en infrastruktur som är till för alla invånare – inte bara för genomfartstrafiken med bil. Vi ska ha ett trevligt, trafiksäkert och estetiskt tilltalande centrum.

Vi vill ha en fungerande kollektivtrafik som invånare och turister tycker att är funktionell att bruka, något som sorgligt nog motarbetas av de borgerliga partierna. Efter kraftiga nedskärningar för några år sedan är busstrafiken den service i Mariehamn som flest medborgare är missnöjda med. Ändå togs nyligen ett beslut i infrastrukturnämnden om att nuvarande nivå på busslinjer och turtäthet i stort sett kommer att vara den samma ytterligare två år till. Vi röstade emot och reserverade oss. 

Inget annat parti driver frågan om bättre kollektivtrafik – och definitivt inte Ålands Framtid. 2012 föreslog partiet att staden helt skulle UPPHÖRA att använda skattepengar för kollektivtrafik! Tack och lov var inte ens övriga borgerliga buss-skeptiker med på en sådan medborgar- och miljöfientlig politik. Och nu kallar alltså ÅF-politikern Granlund infrastrukturnämnden för ”hårdnackad” när vi vill göra staden trafiksäker och tilltalande. Vi låter läsarna/väljarna avgöra vad som är mest hårdnackat.

Är det viktigast att de ”flera hundra” (Granlunds ord) bilarna som kommer från färjorna snabbt kommer genom staden eller är det viktigast att gående och cyklister, gamla såväl som unga, stadsbor och övriga ålänningar samt turister, får en bättre trafikmiljö? Det är det som är skiljelinjen.

Granlund skriver att han är nöjd med att majoriteten i infrastrukturnämnden på förslag av Lennart Isaksson (M) ”tryckte på pausknappen” när det gällde ombyggnaden av Ålandsvägen, något vi (S)-ledamöter reserverade oss emot.
Pausen blev inte långvarig. Efter en återremiss beslöt infrastrukturnämnden vid måndagens möte till vår glädje att bygget startar i vår och med arbete under sommaren när vägarbeten är som lättast och billigast att genomföra. Vi är glada att hela nämnden kunde enas om att få igång ombyggnaden och dessutom att inte slösa med skattepengar.

Anders Hallbäck (S)
Jessy Eckerman (S)
ledamöter i infrastrukturnämnden

Varför ska vi hålla på med ett kommunstrukturarbete? Den frågan svarade kansli- och kommunminister Nina Fellman på i lagtingets budgetdebatt. Att folket vill ha förändring, att alla delar av Åland ska vara livskraftiga och att medborgarna ska sättas främst är tre anledningar.

Här är hela Ninas tal:

Jag vill inleda med att förtydliga en sak. Under det senaste året har jag inte noterat att det skulle vara något lurt alls med förvaltningen. Inte heller att där är för mcyket folk. Tvärtom. För att klara allt det arbete som anstår en självstyrelse har vi för lite folk, även om alla jobbar häcken av sig. Ett stort tack till min lilla avdelning för väl utfört arbete och tålmodig upplärning av ny minister.

I mitt anförande ska jag uppehålla mig vid de två viktigaste förändrings- och utvecklingsprojekten på mitt ministerområde, kommunstrukturreformen samt integrationsarbetet i landskapet, och avsluta med några ord om externpolitiken.

Integration är ett högt prioriterat område för landskapsregeringen. I regeringsprogrammet konstateras; ”En god integrationspolitik är ett viktigt framtidsområde och riktar sig både till arbetskraftsinvandrare, flyktingar, asylsökande och den egna befolkningen.” Det sistnämnda är kanske det viktigaste. Det är vi som bor här som ska se till att vårt samhälle är öppet och inkluderande, och det har inget alls att göra med vilka inflyttade som får ett startstöd för att komma igång, för det rör långt ifrån alla som kommer hit. Nyckelområden för en lyckad integration är arbete, språk.

I årets budget finns därför en försvarlig summa pengar fördelad på olika ministerområden, framför allt för språkstöd i olika former, för SFI utbildning, lärande i arbete, genom landskapsandelar till skolor och barnomsorg.

Vi har en nysatsning på tredje sektorn, en särskild pott med PAF-medel för nya och innovativa sätt att jobba med integration, inte med perspektivet att vi ska hjälpa dem, utan med frågan hur vi tillsammans ska jobba för en bra integration. Enligt ÅSUBs senaste befolkningsstatistik flyttar mer människor än någonsin bort från Åland, så att inflyttningen med nöd och näppe ger oss en positiv befolkningsutveckling. Där är utmaningen. Misslyckas vi med integrationen så misslyckas vi med att utveckla vårt samhälle vidare. De pengar som hittills anslagits, 40.000 euro är, får jag tillägga, en början. Avsikten är att utveckla ett integrationsprogram som är så bra och ger så goda resultat att alla förstår att det är en investering för framtiden, inte en kostnadspost i budgeten.

Så till kommunstrukturarbetet.

Varför ska vi hålla på med det? Är det för att sossarna i synnerhet och regeringen i allmänhet vill centralisera till varje pris? Är det för att man vill släcka lamporna på landsbygden, lägga ner skolorna och, som centerns partiordförande uttryckte det, skicka ut åldringarna på gatan?

Kommunstrukturreformen drivs av

1. en väl dokumenterad önskan hos den åländska befolkningen att se en förändring
2. en omsorg om att alla delar av Åland ska vara livskraftiga, inte bara överleva. Med den politik som hittills drivits har allt inte varit rosenrött. Vi sett hur både skärgård och landsbygd sakta utarmats på arbetsplatser, hur skolor stängts och befolkningen åldrats. Vi kan konstatera att status quo med 16 kommuner är detsamma som långsam nedgång och handlingsförlamning på många viktiga områden där vi behöver jobba framåt tillsammans.
3. en vilja att se till att medborgarna, inte de nuvarande kommunala maktstrukturerna, sätts först. Likvärdig, högkvalitativ service på alla områden, till alla ålänningar, är målet. Inte att det finns skillnader i skattetryck, servicenivåer och förmåner mellan människor som bor bara några tiotals meter ifrån varann.

4. Viljan att utveckla helheten Åland. Det finns många områden där samarbete är nödvändigt. Till exempel vatten och avlopp, fysisk planering, äldreomsorg, näringslivsutveckling och infrastruktur. Det finns mycket jobb att göra som idag blir ogjort för att man helt enkelt inte hinner med det när man har fullt sjå med att hålla den kommunala näsan ovanför vattenytan.

I denna budget finns några kostnadsposter som ska användas till att slutföra det utredningsarbete som inletts: ett förarbete för ny kommunindelningslag, lite mer medel för PwC för förankring och diskussioner med berörda parter, en ÅSUB-enkät om vad medborgarna på Åland tycker, som ska tas med och utgöra grund för kommande beslut.

Med tanke på att detta är första gången sedan Åland steg upp ur havet som frågan utreds seriöst, är det småpengar. Jämför till exempel med pengar som tidigare gått till kortruttsutredningar, till golfbaneutredningar, till broutredningar och till utredningar om simhallar, och så vidare.

Landskapsregeringens avsikt är att när utredningarna är klara och vi har en faktabas för ett beslut, gå vidare, göra det. I februari närmare bestämt. Så snabbt har man väl aldrig marscherat förut i en viktig fråga, och kanske är det det som orsakar den stora skälvan bland de partier som helst ser att allt förblir som det alltid varit. Självklart ska den lagstiftning som ska tas fram ske med parlamentarisk förankring. Vi kommer att behöva varje insikt och varje väl grundad åsikt som finns, men landskapsregeringens utgångspunkt är att det finns ett reellt behov av förändring, och det ska vi jobba för att förverkliga. Det är, som vi ser det, vårt ansvar. Helheten Åland.

För de norråländska kommunerna Finström, Sund och Saltvik reserveras 45.000 euro för den kommunindelningsutredning som man enligt gällande lag har rätt att begära. När den är klar kan den resultera i en sammanslagning, eller bli en del av den större processen.

Slutligen, några ord om externpolitiken. Som ansvarig för europeiska frågor, nordiskt samarbete och kontakterna till Finland och Sverige, kan jag konstatera att varken tiden, pengarna eller personalen räcker till.

EU-enheten jobbar med håret på ända för att hinna med den flod av direktiv som direkt påverkar det åländska samhället. Det nordiska samarbetet, så viktigt som det är, har inte samma tvingande effekt, och hamnar därför ofta i baksätet. I relationerna till Finland och Sverige kan vi konstatera att det system vi hittills jobbat med, med kontaktpunkter i form av Ålandskontor i de bägge huvudstäderna, inte varit tillräckligt effektivt eller fokuserat på rätt saker, särskilt inte i förhållande till Helsingfors. Det är ingens fel, men  en följd både av ändrade arbetssätt i riksdag och regering och en annan politisk majoritet som gör att framkomligheten för det åländska och det svenskspråkiga i Finland just nu är svårt. Ambitionen i Helsingfors är nu att kartlägga och fokusera på de nyckelspelare i partier, på ministerier och i utskott som vi nödvändigt måste jobba med, och sedan sätta oss själva i arbete. De åländska partierna, det åländska parlamentet och den åländska regeringen måste ha en större personlig närvaro i Helsingfors, och det finns inga genvägar till de nödvändiga personliga kontakterna. Det är vi politiker som måste göra jobbet.