Idag är det premiär för ett nytt forum.
På denna plats, varje måndag kl 10, levererar Ålands socialdemokrater en rykande färsk analys, om politik, samhälle, ideologi eller något annat som intresserar oss.
Vår utgångspunkt är förstås vänster, men analysen ska vara både vass och kritisk, inte bara en partsinlaga för ett parti.
Idag är ämnet givet.
Ett nytt Europa-parlament har valts och en ny dag gryr.
En första slutsats: Den bruna skitstorm som många befarade blev inte av. Den stoppades av den gröna vågen som i förbluffande många (väst)europeiska länder kunde utmana både etablissemanget och högerpopulisterna.
Etablissemanget, de stora starka partierna i mitten, är valets stora förlorare, och europeisk politik går nu samma öde till mötes som partifältet i många nationalstater, där de riktigt stora statsbärande partierna krympt och fältet i stället befolkas av flera jämnstarka partier.
En fragmentering alltså, som gör Europa svårare att regera och styra med starka majoriteter, men som också gör politiken intressantare och rörligare.
De ultranationalistiska och EU-skeptiska partierna har gjort stora framgångar, men är även de fragmenterade sinsemellan och kommer att få svårt att komma överens eller på allvar hota Europas enhet som man kanske hade hoppats eller befarat, beroende på utgångspunkt.
Vad kommer då den gröna vågen att leda till? Fortfarande är de gröna partierna inte stora nog att på allvar kunna styra, och kanske är de Gröna heller inte en rörelse som vill vara stats- eller unionsbärande, men man har nu tillräckligt med muskler för att agera vågmästare. Det blir intressant, liksom vem man väljer att arbeta med och i vilka frågor.
Några ord förstås om hemmaplan. Vad hände i Finland, och på Åland? Inte så mycket faktiskt. Utgången speglar resultatet i riksdagsvalet, med fortsatt kräftgång för Centern, samlingspartiet går som vanligt bra, men lite sämre än tidigare, den europeiska gröna vågen har nått även Finland.
En väldigt stor del av rösterna gick till toppkandidaterna i respektive parti, nästan till den grad att man undrar varför partierna alls ställer upp långa listor. EP-valet är helt enkelt ett val där väljarna inte orkar tänka så djupt utan väljer den de känner igen.
SFPs mandat var som vanligt aldrig hotat, men oron tjänade (också det som vanligt) partiet väl. På Åland gjorde Anton Nilsson ett kanonval, uppbackad av hela det borgerliga Åland och en imponerande kampanj.
Socialdemokraternas Camilla Gunell gjorde det partiet bad henne om – att erbjuda ett vänsteralternativ till de åländska väljarna och att bygga vidare på och fördjupa relationerna till de finländska socialdemokraterna. Det kommer Åland att ha stor nytta av.
För alla vänstermänniskor finns en fråga som vi behöver fundera på, både lokalt, regionalt och på europeisk nivå. Finns det en risk att de gröna partiernas frammarsch äter bara av vänsterns stöd, och vad betyder det för fördelningspolitiken, välfärden och rättvisefrågorna?
