Kära ålänningar
Vi firar Ålands självstyrelsedag på tröskeln till en sommar, som på många sätt är olik alla andra. Vi lever i en pandemi som begränsar våra liv. Restriktioner är nu vår vardag. Sommar förknippas för många av oss ålänningar av kära återseenden med släkt och vänner, midsommarfirande, jordgubbstårta i trädgården, konserter i den ljumma sommarkvällen, brännboll och terrassliv.
I år måste allt detta ske under andra former och på distans. Vi får möta våra äldre och personer i riskgrupper bakom plexiglas eller via skärmar. Många gamla får hjälp av vårdpersonal med visir för ansiktet iklädda skyddsutrustning. Vi kan inte resa bort och våra svenska och utländska vänner kan inte resa hit. Jag räknar med sorg i hjärtat hur många stugor och hus som skulle stå tomma i min sommarby utan släkten och stuggästerna från Sverige. Vi saknar dem.Så här i efterhand önskar jag att Norden hade samlat sig till en mer gemensam strategi i bekämpningen av pandemin så att gränserna mellan länderna inte hade behövt vara så stängda. Det är ett misslyckande för det nordiska samarbetet som vi måste diskutera framöver. I tider av kris glömde vi vårt långvariga samarbete och fokuserade enbart på nationsgränser.
Ändå kan vi känna tacksamhet över att vi möter corona-pandemin i ett samhälle som är så starkt. Vår hälso- och sjukvård står redo att hjälpa dem som insjuknar. Vi har resurser att erbjuda dem som har förlorat sina arbeten, till företag som står utan kunder och till ungdomar som söker sommarjobb. Sammanhållningen är stor och vi möter faran tillsammans.Vi har en dessutom en generös natur att vistas i. Holmar och skär. Hav att färdas på i båtar och simma i. Vandringsleder, skogar, blåbärsris och hallonsnår. Vi kan semestra lokalt och stöda våra turistföretagare. Passa på att besöka delar av Åland där vi inte varit på länge. Alla behöver tanka värme och sol inför en höst som kan bli både osäker och tålamodsprövande. Livet kanske inte på länge än återgår till samma som förr, utan vi får anpassa oss till detta nya normala.
Efter månader av stängda skolor har vi lärt oss uppskatta skolan och lärarna. Barnen har längtat till skolvardagens goda rutin och sina klasskamrater. Värdet av en skollunch och ett mellanmål. Värdet av ett jobb och en arbetsgemenskap, friheten i egen försörjning, tryggheten som kompetenta myndigheter och kloka beslutsfattare ger. Ålänningarna ska kunna lita på oss folkvalda, att vi fattar korrekta och balanserade beslut. Vi prövas också i svåra situationer. Våra moderna samhällen blev trots allt tagna på sängen av ett virus, ett läge vi varken har erfarenhet av eller rutiner på hantering. Det har varit en svår tid, politikerna har tvingats arbeta under hård press att snabbt fatta drastiska beslut, lägga räls framför ett framrusande tåg. I dessa beslut finns så många parametrar att beakta, allt ifrån människors trygghet och hälsa, till sjukvårdens kapacitet, näringslivets intäktsförluster och människors försörjning.
Jag har all respekt för att detta inte varit lätt och anser att både våra lokala beslutsfattare likaväl som Finlands regering och riksdag är värda all heder för att vi klarat oss så bra, så här långt. Våra äldreboenden har inte drabbats som i mångas länder i världen. Äldre människors liv och människovärdet får inte kompromissas med. De gamla som drabbas av Covid 19 ska få den vård de behöver för att överleva, inte hjälp att dö.Vi har också lärt oss att självstyrelsen inte till alla delar fungerar i kombination med ett undantagstillstånd.Men i de undantagsbeslut som gjordes av Finlands regering fick både grundlagsenliga medborgerliga rättigheter sättas åt sidan och likaså den självstyrda autonomins maktbefogenheter. Inte av illvilja, men på grund av brådska. Dessa frågor måste redas ut och förtydligas i samband med att den nya självstyrelselagen sjösätts. Självstyrelsens befogenheter bör vara klara ifall nya oväntade situationer uppkommer. Vi här på Åland behöver fundera över vilka frågor som bäst sköts av självstyrelsen, och vilka som bäst sköts av Helsingfors.
Den politiska utmaningen står inte längre i den akuta fasen utan handlar nu om uthållighet, exit-strategier och en klok återuppbyggnad. I Finland har vi genomlidit kriser förr. Efter recessionen på 90-talet fick vi lära oss att samhällets åtstramningar försvårade livet ytterligare för barn, unga, arbetslösa och utsatta grupper. Vi måste vara uppmärksamma på att ekonomisk nedgång och arbetslöshet inte ökar klyftorna i samhället. För dem som redan har det svårt ska läget inte ytterligare förvärras. Det ställer krav på oss att se till att solidariskt fördela resurserna till dem som behöver. Kriser prövar ett samhälles sociala hållbarhet och sammanhållning. Pandemin har också visat att samhällets roll när det gäller ekonomisk hållbarhet är otroligt central.
är allt annat sviktar får det offentliga ansvaret inte göra det. När det privata näringslivet drabbas så hårt som nu, måste det offentliga inte själva medverka till att fördjupa krisen genom att dra in investeringar, permittera personal och dra svångremmen.
Nej, klassisk konjunkturpolitik är att det offentliga då stimulerar ekonomin, investerar och renoverar och bygger samhället starkare, håller branscherna sysselsatta. För det privata näringslivet har tveklöst drabbats mycket hårt. För Åland som är ett sjöfarts- och tjänstesamhälle har krisen träffat oss rakt på livsnerven, då våra transporter och kommunikationer står stilla. Vi är ett samhälle uppbyggt på handel och affärsutbyte, pendling och fri rörlighet. Resandet i öster- och västerled är en del av livet i ett örike och utan inresande avstannar vår turism. Nu måste vi göra allt vi kan för att rädda arbetsplatser, hjälpa näringarna så att skadorna är övergående, inte bestående.
Samtidigt har pandemin varit ett bevis på hur oerhört snabbt hela världen kan ställa om och faktiskt göra stora förändringar – när man vet att det gäller liv och död. Den handlingskraften behöver vi ha med oss när vi också ska ställa om våra samhällen till hållbarhet och klimatanpassning. De stora förändringar i klimatet som nu sker dagligen kommer att betyda nya prövningar också på Åland, i form av kraftiga stormar, torka, ihållande regn, nya farsoter. Detta sker för att vi människor systematiskt förstör vår planet. Var sjätte sekund skövlas en yta lika stor som en fotbollsplan av regnskog, den tropiska primärskog som är jordens lungor och rikaste biologiska mångfald. Då fler platser blir obeboeliga sätts stora flyktingströmmar i rörelse.
Vi är så många människor på jordklotet idag att vi måste fördela resurserna mer rättvist. Virus-sjukdomar och klimatförändringarnas effekter ser inga gränser och det blir allt mer tydligt att vi alla är beroende av varandra och att vi måste samarbeta för att skona naturen och djurens livsmiljöer.
Bästa lyssnare!
Det kommer en dag när corona-situationen stabiliseras och botemedel finns. Den dagen ser vi fram emot. Då ska vi fira. Som när ett krig är över kommer en länge återhållen lust att välla fram, att få umgås, dansa och mötas på restauranger och fester. Då ska vi också fira Åland 100 år. Vi ska fira med temat ”den egensinniga ålänningen”. Att vara egensinnig är att lyssna på andra, men ändå finna sin egen väg. Med vår självstyrelse som grund, med ivriga människor och stabila näringar har vi tillsammans skapat ett starkt samhälle, som trots prövningar, egensinnigt hittat vägar framåt. Vi kommer också nu att hitta dessa vägar.
Vi bygger Åland människa för människa. Genom tillit och generositet. Genom att se varandra, bekräfta och uppmuntra tillåter man människor att växa i sin fulla längd och utveckla sina talanger.
Jag önskar er alla å lagtingets vägnar en trevlig fortsättning på självstyrelsedagen och en härlig sommar. Nästa år hoppas jag att vi får fira självstyrelsedagen som vi längtar efter – på samma plats, att få fatta varandras händer och mötas utan dataskärmar, plexiglas och distans.
Tack!
