Helena Flöjt

Vad det är skönt att det nu är sagt, att berättelserna kommer fram och mitt djupa tack till alla som berättat om alla avskyvärda händelser, alla pinsamma bakslag för den mänskliga civilisationen som vi trodde hade gått längre än den uppenbarligen har. Vi människor är inte djur och vi förväntas inte heller bete oss som sådana.

Jag måste också uttrycka min rädsla för att det efter att allt det oerhörda som nu har hänt när dammen brustit och berättelserna vällt fram, alltför lite förändring kommer att ske.

Om jämställdheten skulle avancera i samma takt som nu så skulle det ännu ta 100 år innan män och kvinnor är jämställda i vårt samhälle. Sedan är det resten av världen kvar, vi vet att tiden tickar i lite olika takt i andra länder när det gäller demokrati, jämlikhet och jämställdhet mellan könen.

I flera länder är det ännu dödsstraff på att vara homosexuell, det är omöjligt för en flicka att få en utbildning, det är männens rätt att äga kvinnor, ta med våld det man vill ha, en fru eller flera.

Män som grupp är i vårt samhälle och globalt fortfarande överordnade i alla länder och kulturer kvinnor som grupp. Det betyder medfödda förmåner som man kanske inte ens inser att man har fördelar av; högre löner, mindre andel oavlönat hemarbete, högre pensioner, bättre möjligheter på arbetsmarknaden.

Jämställdhetsarbetet som vi jobbat med så länge, där alla säger att de vill ha jämställdhet, men vi ändå når så kort på vägen? Varför är det så, hur är det möjligt? Jag tror att vi sakta men säkert kommer till pudelns kärna. Mansrollen är problematisk. Den traditionella bilden av manlighet, den så kallade maskulinitetsnormen skapar en mansbild av en ”riktig karl” som är stark, beskyddande, tuff, den som krigar, försvarar, försörjer.

Den rollen är också svår för många män att leva upp till. Det är en pansarrustning som män ska iklä sig som passar få. Män är lika känsliga, lika sårbara, i lika stort behov av tröst, beskydd, ömhet som kvinnor. De traditionsburna roller som vi skapat åt oss blir svåra att leva upp till för många. Individer är olika och har rätt att vara den de är.

Metoo-upplevelser och händelser skulle inte kunna ske på det sexualiserade och råa sätt som pågår om vi hade ett jämställt samhälle. De övergrepp som sker dagligen bygger på en skev uppfattning om vad vi tror det betyder att vara man respektive kvinna och vilka rättigheter vi tror att vi har gentemot den andra.

Jag har arbetat med jämställdhetsfrågor snart i 30 år i olika sammanhang och konstellationer. Jag var med och startade Feministakademin i syfte att lyfta dessa frågor på bordet. Att få prata om kvinnors rätt och mäns skyldighet utan att det genast blev personligt. Att vi kan tala om könsroller och mönster som ett samhällsproblem som måste åtgärdas, om strukturer, om statistiken som så tydligt visar att vi ännu har långt till mållinjen.

Jag har ännu inte varit med och skrivit ett valprogram eller bildat en landskapsregering utan att jämställdhetsfrågorna varit högt prioriterade. Ska vi ha ett socialt hållbart samhälle måste kvinnor stärkas. De blir starka, om de inte kränks som flickor och kvinnor. Om de visas respekt och ges rätt till sina åsikter på lika villkor. Om de får lön för sitt arbete på lika villkor som sina manliga motsvarigheter.

Om kvinnor tas på allvar, värderas för sina talanger, kunskaper, sitt intellekt – och inte för sitt utseende eller sin behaglighet, så blir dom starka.

Som flicka lär man sig tidigt att man blir uppskattad om man kan behaga, vara till lags, vara foglig och skötsam. Det är inte direkt det som pojkar uppskattas för – det är ett inlärt beteende som sitter djupt i oss kvinnor och män och våra förväntningar på varandra. Kvinnor som går mot strömmen, som inte ger sig, hävdar sin rätt, säger sin åsikt provocerar oerhört. Att inte bara vara foglig, leende och följsam. Om man är för mycket man, eller uppvisar egenskaper som inte upplevs som tillräckligt kvinnliga i politik, i media eller i ledande ställning eller ansvarsposition – Då får man höra!

”Fittminister, din tjocka kossa, stick åt helvete, din fitta. Vi ska fixa dig, vi vet var du bor. Ditt satans luder, din utknullade finnhora – stick hem!”

Ja, fru talman, jag beklagar känsliga öron, men vi måste tåla att höra det här om vi ska sticka hål på trollen. Å det här är bara en liten, pytteliten bråkdel av omdömen som ex kommit till minister Nina Fellman. Vad består kränkningarna i? Hon är kvinna, hon är från riket, hon kränks för sitt utseende, hon är feminist.

Vårt samhälle och våra normer är hårda och tydliga:

Att vara män är högre i rang än att vara kvinna.

Att vara hetero är bättre än homo.

Att vara höger är finare än vänster.

Att vara vit är norm, mörkhyad är avvikande.

Att vara rik bättre än fattig, pengar ger inflytande.

Att vara funktionell är bättre än att ha funktionshinder.

Den som är man, vit, höger, rik och hetero – den drar en jackpot. Ditt anseende i samhället är maximalt.

Är du kvinna i olika kombinationer av vänster, lesbisk, fattig, etc kan du räkna ut var på stegen du hamnar och hur olika människors förutsättningar är att vara jämlika och fullt ut lika respekterade.

Det här ser vi uttryck av i olika grad på sociala medier, där träsktrollen rör sig, natt som dag. Vi ser det i tidningarnas kommentarsfält innan redaktören hinner rensa sidorna, vi ser det också i den åländska politiken.

En kvinnas frihöjd för att säga fel, göra misstag, vara fel klädd eller dåligt påläst är betydligt lägre än den är för män. Vi arbetar under olika förhållanden, enligt annan måttstock och bedöms enligt olika kriterier.

Därför är det viktigt att #metoo inte bara blir fina ord just nu när det är aktuellt utan att vi öppnar våra sinnen, ser lite mer skiktat på tillvaron, tillåter mer mångfald och värderar lite öppnare. Ser oss alla som individer med fel och brister, men också med mer kärleksfull blick på våra ansträngningar och arbete för Ålands bästa, för åländska kvinnors och mäns tillvaro och vardag.

Vårt ansvar som opinionsbildare är att se, ha kunskap om genusfrågor, se när vi behandlas olika pga kön, att säga ifrån när det blir fel och ta avstånd från mobbare. Ha civilkurage nog att säga ifrån när vi ser det hända andra.

Om den åländska politiken, det demokratiska samtalet och samhället ska kunna växa i mångfald och styrka måste vi vidga ramarna och tillåta olikhet.

Låt #metoo bli en ögonöppnare för oss alla.

Camilla Gunell (S)

#Metoo debatt i Ålands lagting 10.01.2018

I höstas, den 15 oktober, postade skådespelaren Alyssa Milano ett inlägg på twitter som skulle komma att få ett enormt genomslag.

Tanken bakom hashtaggen ”metoo”, jag också, var att om alla kvinnor som har blivit sexuellt trakasserade skrev under ”metoo” så skulle man kunna ge människor en känsla av problemets storlek. Och så blev det. Det är ganska fantastiskt.

Hollywoodproducenten Harvey Weinsteins beteende var allmänt känt men kampanjens kraft gjorde att han inte hade en chans att tysta ner vittnen med pengar och hot som han varit van med. Och efter honom har flera följt, avslöjats och fått ta konsekvenserna, även om vittnesmålen ibland handlat om händelser flera decennier bakåt i tiden.

Det är väl orättvist! Säger några. Varför har inte kvinnorna sagt något tidigare, och inte ens anmält?

Ja varför? För att män med makt och pengar har kunnat bete sig nästan hur dom vill.

Kampanjen har spelat en mycket stor roll redan. Alabamas senator hade säkerligen hetat Roy Moore om inte Meetoo funnits. Men efter att flera kvinnor berättat om hur han utnyttjat dem, flera som minderåriga, vägde skålen över och Moore fick se sig besegrad.

Detta får en ju att fundera på vad som skulle hänt om Meetoo exploderat sommaren 2015.

Hela världen fick vad USAs 45e president Donald Trump sa när han trodde ingen lyssnade, ”locker room talk” som han kallade. Han sa bland annat:

”Jag är automatiskt attraherad av vackra kvinnor. Bara kyss dem. När du är en stjärna låter dom dig göra det. Du kan göra vadsomhelst. Ta på dom mellan benen.”

Ungefär så, fast med grövre ordval. Efter det trädde kvinna efter kvinna fram där ”the Donald” anklagades för regelrätta våldtäkter. Han sitter kvar.

Demokratiska senatorn Al Franken gör det inte. I samband med en komediturné tog han en bild där han låtsades ta radioprofilen Leeann Tweeden på brösten när hon satt och sov i full militärmundering i ett flygplan. Det var jäkligt nedrigt gjort och han har bett om ursäkt men såg sig även tvungen att avgå. Jag vill med detta illustrera att det finns en väldig bredd i hur pass allvarliga övergreppen varit, men ibland är konsekvenserna lika hårda. Finns maktspel och politik med i Meetoo? Absolut. Handlar det om orättvisa häxprocesser där ibland oskyldiga män offras för det övergripande goda målet? Absolut inte.

Men vanligt folk, media och politiker har ett ansvar att ha rätt fokus.

Och själva grunden är väldigt enkel.

Ett nej är ett nej. Sex ska ske med samtycke, och om du är osäker bör du avstå.

Förhoppningsvis har meetoo dragit bort ridån och vi kan alla se vad som hänt och händer. Och med den medvetenheten måste vi se framåt och visa respekt för varandra.

Men nu kan man inte ens skämta eller flirta med varandra! Säger några.

Det är struntprat.

Vi vet nog alla var gränsen går. Vi människor är sociala varelser som tolkar mikrosignaler från varandra. Och skulle det mot förmodan finnas en oklarhet och motparten säger till – lyssna, och låt bli att fortsätta på samma spår.

Man brukar säga att utvecklingen går framåt och jämlikheten ökar för var år som går.

Om man blickar bakåt några decennier så var det eftersträvansvärt att bete sig som en gentleman. Och blygheten inför uppvaktningar fick ett romantiskt skimmer och resan blev målet med en spirande relation.

MEN det hände helt säkert oerhört mycket bakom kulisserna, speciellt när det gällde män med upplevd makt, självförtroende, och pengar.

Så därför efterlyser jag ett gentlemannaskap för 2000-talet.

Där vi kan bejaka kvinnor och män och den positiva dragningen och spänningen mellan könen.

Vart går vi härifrån då?

Ja, det vet vi alla här inne att Meetoo-debattörerna inte är eniga. Det finns män, och även kvinnor- som tycker att kampanjen gått för långt, att det inte är fråga om alla män och att en del kvinnor överdrivit, ljugit eller tagit chansen att få strålkastarljus eller hämnd.

Och det är till viss del sant. Men det är ett undantag som inte borde få stjäla syre och uppmärksamhet av det viktiga som sker. Men det gör det.

Jag tror att vi måste ta oss an problemet både på ett personligt plan, men också se de strukturella felen i vårt samhälle.

Nu är dörren på glänt. Vi har ett demokratiskt samhälle. Och är något fel så kan vi ändra på det.

Kanske en nollvision är naivt, men vi kan kraftfullt sträva mot det iallafall.

Med information, med stöd, och konsekvenser för handlingar som är brottsliga.

När män, för det är oftast män, beter sig tölpigt, sexistiskt, diskriminerande, nedvärderande och allmänt mansgrisigt- sätt ner foten, säg till- att det är inte ok. Spänn ögonen i personen och fråga vad denne gör eller varför denna sa just så? Flytta skammen och skulden där den hör hemma.

För även om meetoo får effekt, så kommer övertrampen inte att upphöra, tyvärr.

Alla kvinnor, och män – inte minst nyinflyttade bör få kunskap om vårt system och värderingar och kunna få hjälp, medling och stöd- helst 24 timmar i dygnet, 365 dagar om året. Och kanske inte bara från polis, utan också via psykiatrin och en mobil enhet.

Ett annat viktigt steg skulle vara en samtyckeslagstiftning. Något som är på gång i Sverige, men knappt diskuteras i Finland.

Därför anser jag att det skulle vara bra om vi från Ålands lagting enade skulle ställa oss bakom en motion till Finlands riksdag om framtagande av en samtyckeslag, på samma sätt som gjordes våren 2011, då lagtinget krävde en översyn av sexualbrottslagstiftningen.

Tony Wikström (S)

Anförande i #metoo debatten i Ålands lagting 10.01.2018

Om det är något som Metoo-kampanjen har gjort så är det exponerat det faktum att för hälften av vår befolkning så är det inte ett säkert samhälle vi lever i.

De är inte säkra på krogen, på gatorna eller ens i hemmet.

Och detta har inte att göra med etnicitet, kultur eller bakgrund. Det handlar om en struktur som genomsyrar hela samhället, från hög till låg.

Det handlar om ett patriarkat som gör allt för att behålla sina maktpositioner.

Vi har exempel från för många håll, det är bara att se sig runt här i salen så ser vi att det inte är ett jämställt samhälle vi lever i.

Lägger man till en klassanalys så ser man att kvinnor som saknar utbildning blir mer utsatta även på jobbet, och lägger man in rasismen så är det bara att se hur kvinnor som är rasifierade utsätts för dubbelt förtryck, dels för att deras sexualitet är en exotisk fantasi för män och dels för att de i många fall saknar ett nätverk som de kunde behöver för att få stöd och hjälp.

Metoo, har fått många underavdelningar, den finlandsvenska, den åländska, men också den som visar på det fördolda våldet inom hemmets väggar. Borta Bra men Hemma Värst. Där vittnade kvinnor om de hemskheter som hänt inom förhållanden, och den psykiska misshandel som ofta förekommer den fysiska. Låt oss komma ihåg att det inte är länge sedan våldtäkt inom äktenskapet var en omöjlighet. För det var inte olagligt att våldta sin fru. Lagar förändras, men attityder tar längre tid.

Jag är skyldig. Jag har liksom många andra män upprätthållit en våldtäktskultur i samhället genom att berätta och sprida skämt om kvinnor som gått över gränsen. Jag har inte sagt till ordentligt när vänner till mig gått över gränsen. Jag har stått tyst på och låtit saker föregå som jag borde stoppat.

Detta är inget jag är ensam om.

Men jag har också ändrat mig. För att jag ville det, jag ville bli en bättre människa. Och jag ville att mina medsystrar skulle få leva sina liv på samma villkor som jag.

Inte för att ”jag fått en dotter och nu måste tänka på henne” som många män använder som en ursäkt.

Helt enkelt genom att lyssna på mina väninnor och genom att läsa om problemet i samhället. Och genom att öppna ögonen och göra en feministisk analys av samhället så kom jag snabbt fram till att något var fel och jag kom på att något måste göras.

Jag är feminist, av den enkla orsaken att det, om man vill ha ett jämställt samhälle, är det enda rätta att kalla sig. Jag har kvinnokampsymbolen tatuerad på min arm. (Även om det inte blev så stora rubriker när jag tatuerade in den).

Jag startade en kampanj tillsammans med Ålands litteraturförening som gav 700 elever ”Alla borde vara feminister” boken baserad på Chimamanda Adichies Ted-prat. Jag såg även till att alla i salen fick den. Jag hoppas ni läste och tog den till er. För den är väldigt bra.

Vi talar inom lagtinget om viljan att ha jämställda löner mellan kvinnor och män. Men ser på det som en enskild företeelse.

Man pratar om lönerna separat, inte om de värderingar som ligger till grund för lönerna.

Vi har ett samhälle som öppet diskriminerar kvinnor, vars arbete är mindre värderat och vars huvudsakliga uppgift handlar om familj och barn.

Det är ju där den ruttenheten som finns i samhällets kvinnosyn börjar. Den bygger på exploateringen av kvinnors arbetskraft, både den betalda och obetalda. Den här synen ger näring till våldet i samhället, den säger att det är ok att förtrycka kvinnor, för samhället gör det, varför skulle inte jag.

För det är ju så att samhället är uppdelat i strukturer. Och den värsta synden man kan begå i det här samhället är att säga att mäns våld mot kvinnor är en struktur. Det är ok att säga att män är ett kollektiv när det är positivt. Många män hämtar barnen från dagis, många män stannar hemma på pappa-månader (även om det inte är många alls). Men säg att många män slår kvinnorna i sitt liv. Säg att det sexualiserade våldet i samhället måste diskuteras i makttermer, att det handlar om en underliggande struktur i samhället som gör att vi tillåter det gång på gång och kommer med ursäkter när det gäller män vi känner gång på gång.

Då startar genast ropen om ”inte alla män”, ”det är ett individproblem” och än en gång vägrar män som grupp att ta på sig ansvaret för en situation vi skapat genom manliga normer och den sociala konstruktionen av maskulanitet.

Men hur skulle det vara om män istället för att försöka försvara sig själva och andra män som aldrig trakasserat någon, fokusera istället på hur många män som är skyldiga till alla historier som delats. DET är det viktiga och väsentliga här. Inte det att just du tycker att du är oskyldig, inte det att din vän är oskyldig, utan det faktum att tusentals, tusentals män ÄR skyldiga.

Låt mig till sist, för ordningens skull säga, ja, jag vet att det inte är alla män som våldtar, men det som är det viktiga i situationen är att alla kvinnor måste göra saker för att undvika situationer som kan leda till sexuellt våld. Varje dag, hela tiden.

Jag har väninnor som beväpnar sig med pepparspray eller vassa föremål för att fara ut och jogga eller gå hem från skolan eller jobbet. Trots att det är olagligt. De anser sig hellre ta den risken än råka illa ut.

46 procent av alla kvinnor har efter 15 års ålder utsatts för våld från en man.

Om detta inte är ett strukturellt problem i samhället. Vad är då ett sådant?

Mikael ”Igge” Holmberg (S)

Anförande i lagtinget 10.01.2018

Jag var tolv år. Min mamma hade skickat mig till affären för att köpa mjölk. Det var kö till kassan och jag stod där och väntade på min tur. Då känner jag två stora händer som tar ett fast tag om mina då spirande bröst och jag hör en man säga: ”Det knoppas bra här”. Mannen var polis, en person som var satt att skydda befolkningen. Jag var bara ett barn. Det var första gången jag minns att någon tar sig rätten att ta på min kropp, att ta på mig där ingen man någonsin tidigare har rört mig. Det kändes fruktansvärt. Det var kränkande och sårande och jag kände mig obehaglig till mods. Länge. Och inte kunde jag tala om det heller. För sådant talade man inte om. Det hörde till det normala. Sånt som man får ta.

Tystnaden har varit kompakt. Ända tills nu. Nu har tunghäftan lossnat. Och som vi har talat och skrivit, vi har lyssnat. Vi har gråtit och vi har nickat igenkännande men också värjt oss för de starka och ofattbart hemska berättelser som har delats genom olika nätverk. Ilskan och sorgen har vandrat sida vid sida.

Jag vill verkligen inte att min son ska växa upp i ett samhälle där trakasserier och övergrepp pågår. Jag vill inte att de unga flickor och kvinnor jag har runt om mig ska behöva utsättas för kränkningar och övergrepp. Jag vill inte att någon, inte en endaste en ska behöva vara rädd i sitt eget hem, eller att vara rädd att gå ut på krogen eller vara rädd för att ta sig hem eller att gå till matbutiken för att handla eller röra sig i skolan på rasterna. Det sexuella våldet och övergreppen finns överallt. Och ändå finns det inte. Det finns inte på agendan. Det är privat och det talar man inte om.

Det måste vi ändra på. Vi måste börja med oss själva och våra egna attityder. Framför allt måste killar och män börja diskutera detta med varandra. Diskutera sex, våld och vänskap. Det är ingen quick-fix. Det kommer att ta tid. Vi måste starta diskussioner vid matbordet hemma i köket, vid morgonfikat på jobbet, i föreningen och med vännerna. Vi måste våga ta diskussionen om vad som är ok och vad som inte är det. Jag har tänkt mycket på hur dessa diskussioner skulle kunna gå till. Det är inte helt lätt att prata om dessa frågor till vardags med andra vuxna eller ens med de egna tonåringarna. För något år sedan tog landskapsregeringen fram en folder som skickades ut till alla tonårsföräldrar ”ATT LOTSA EN TONÅRING IN I VUXENLIVET” och som gav handfasta råd om hur man skulle stötta sin tonåring på vägen till vuxen. Kunde en liknande folder skickas ut till alla hushåll, som ett underlag för köksbordsdiskussioner?

Visst är det bra med program som ”Stopp-min kropp” för alla dagisbarn, men det är inte dagisbarnen som är problemet. Det är hos oss vuxna som förändringen måste börja. Våra barn och unga gör inte som vi säger utan de gör som vi gör. Pojkar och unga män ser hur de äldre killarna och papporna gör, de ser upp till tränare och andra manliga förebilder – likväl som flickor och unga kvinnor får sina värderingar från de vuxna omkring dem.
Sen måste vi inse att detta handlar om makt. Vuxna har mer makt än barn, män har mer makt än kvinnor. Redan som små lär vi oss att skammen och skulden läggs på de som inte har makt.

#Metoo har tydligt synliggjort vem som har ansvaret. Det är inte de utsatta och drabbade. Det är i första hand de män som utövar sexuellt våld mot kvinnor och flickor. Det kan inte fortsätta.

Vi politiker har ett ansvar att förändra sexistiska värderingar och få bort tystnadskulturen. Vi ska kräva av alla våra myndigheter att de gör sitt yttersta för att skydda kvinnor och barn från övergrepp och när anmälningar görs, att man agerar snabbt och bemöter de drabbade med respekt.

Arbetet med att stoppa det sexuella våldet och övergreppen i hela vårt samhälle är akut. Jag vill i mitt anförande lyfta en grupp som jag anser att är mer utsatt än andra och som har anknytning till funktionsrättspolitiska området som vi ska diskutera senare idag, dvs kvinnor med funktionsnedsättning. Forskning visar att de är mer utsatta för kränkningar och sexuella brott än andra. Många av dessa kvinnor har svårt att kommunicera, och bli trodda när de försöker uttrycka sina erfarenheter av förtryck och sexuellt våld. Dessutom är kunskapen hos olika myndigheter om hur dessa kvinnor ska kunna göra sig hörda och anmäla våld skrämmande låg. Flickor och kvinnor i dessa grupper utsätts i skolan, på arbetsplatsen, i skolskjutsar, i färdtjänstbilar, inom vården, inom psykiatrin, av personliga assistenter, av hemtjänstpersonal, på krogen, i boendet, i familjer och nära relationer. Därför anser jag att man bör specialgranska hur dessa flickor och kvinnor på Åland kan skyddas från förtryck och sexuellt våld. Detta är ett område som måste lyftas in i programmet ”Ett tillgängligt Åland”.

Så, bästa lagting. Jag vill avsluta mitt anförande med att citera Tuula Haatainen, som tog initiativ till hålla en #metoo- debatt i Finlands riksdag den 12 december. ”Det handlar inte om ålder, kön eller partihemvist. Det handlar om att veta vad som är rätt och vad som är fel. Det handlar om att säga högt: Nu räcker det, vi accepterar inte trakasserier i någon form. Det är på allas ansvar att ingen ska behöva vara rädd. Varje människa ska ha rätt att leva utan trakasserier. Varje människa ska ha rätt att bestämma över sin egen kropp. Sådant är mitt framtidens Finland.”, enligt Tuula Haatainen.

Sådant är också mitt framtidens Åland.

Carina Aaltonen (S)

Anförande i #metoo debatten Ålands lagting 10.01.2018

Jag vill börja med att öppet från hjärta berömma all dessa modiga kvinnor som valt att komma fram med sina egna personliga berättelser och på detta sätt bidra till att den tystnadskultur som funnit nu brutits och ett förändringsarbete kan nu verkligen ske. Det är imponerande att så många kvinnor nu vågat göra uppror, kvinnor som samarbetar och kvinnor som inte tiger och underordnar sig.

Genom #metoo-rörelsen visar kvinnor systerskap; vi ser, vi hör, vi förstår, vi bekräftar, vi har varit där. Vi visar hur det finns en kultur som gör det alldeles för vanligt att kvinnor utsätts för mäns våld och sexuellt våld i olika former. Vi möter det överallt, hemma, på jobbet, på bussen, i föreningen, på torget och på nätet.

Genom #metoo-rörelsen visar vi att kvinnors sammanhållning är viktig och när den är stark kan den skaka om det patriarkala samhället i dess grundvalar.

Det finns ingenting så kraftfullt som insikten att du inte är ensam, sade Tarana Burke, som startade #metoo-rörelsen redan 2006.

#metoo står för ”det har hänt mig också”.

#metoo gör det vi redan visste synligt, rörelsen åskådliggör förminskande, förlöjligande och sexualiserande av kvinnor, att det fortfarande finns ett kvinnohat.

#metoo betyder: ”det räcker nu – när vi går samman kan vi förändra”.

Och förändringsarbete behövs på många plan allt från lagstiftning, praktik/handläggning på myndigheter och arbetsplatser till utredningar hos polisen, hantering i domstol, beskrivningar i medierna, sexistiskt språkbruk och stöd till utsatta.

Med omfattningen av berättelser om kränkningar, övergrepp och sexuella trakasserier visas vidden av problemet med mäns våld mot kvinnor, strukturerna blir tydliga. Grunden finns i bristen på jämställdhet, i bristen på respekt för flickor, kvinnor och icke binära – och konsekvenserna är ett folkhälsoproblem.

Det är dags för män att göra upp med grabbkultur, ryggdunkande och sexistiskt medlöperi och börja ta ansvar. I allt från skämt på kvinnors bekostnad till att aktivt agera när kvinnor är utsatta handlar det om att börja förändra unkna normer.

För mig handlar det sist och slutligen om jämställdhet. Djupa och kända orättvisor som banaliseras och osynliggörs i vardagen, beskrivs närmast som naturlagar. Män som handlingskraftiga och viktiga, kvinnor som passiva och stödjande, skapar en grund för att en skev maktfördelning med utgångspunkt i kön kan upprätthållas i samhället.

Som lagtingsledamot och gruppledare för det tredje största majoritetspartiet har jag ett stort ansvar för att förändra. Makt, inflytande och inkomster kan inte längre fördelas på grundval av kön. Jag kommer att se till att alla modiga och smärtsamma vittnesmål om övergrepp våld och kvinnohat inte har varit förgäves utan (kan)ska bidra till att stärka och utveckla vårt samhälle så att vi snabbt når jämställdhet. Det måste bli ett slut på förminskande och tystnadskultur.

Uppropen, manifestationerna och artiklarna bör systematiskt samlas in, gås igenom, analyseras och dokumenteras. Vi måste ge uppropen den tyngd de förtjänar. Stora steg tas genom politiska beslut. Jämställdhet innebär förskjutning av makt och sker inte per automatik, av sig självt, eller med nästa generation.

Det finns mycket vi politiker kan göra. Vi måste ta ställning till vad som kommer att bli 2020-talets stora reformer. Framtidens reformer kommer med all sannolikhet handla om föräldraförsäkringen, löner, pensioner, det obetalda hem- och omsorgsarbete och representation. Vi måste arbeta för skärpta straff för sexbrott och samtyckeslag ett förnyat försök att få till och en mer relevant straffskala och en bättre och genusmedveten sexuallagstiftning. Samt att redan på dagis och i skolan aktivt motverka mobbning samt bryta könsstereotypa mönster. Mer jämställdhetsåtgärder på dagis, skola och arbetsplatser och insatser för samordnat mottagande av utsatta kvinnor och flickor där de garanterat möter någon som förstår och inte förminskar deras utsatthet.

Sara Kemetter (S)

Anförande i lagtingsdebatten 08.01.2018