Nu finns en god chans att lyfta integrations- och inflyttningsfrågor på Åland. För det krävs att landskapsregeringen snör på sig arbetshandskarna.
I fredags debatterades i lagtinget ett ganska tekniskt lagförslag som möjliggör att Åland kan söka pengar från tre europeiska fonder kring migration, integration och gränsöverskridande samarbete kring narkotikahandel och människohandel, för att nämna några exempel. Den debatten gav inga avtryck alls i media, och det var kanske inte så konstigt, eftersom nästan ingen pratade om vad man vill göra med möjligheten.
Motsvarande lagändring gjordes under förra mandatperioden, och resulterade då i projektet En säker hamn som under landskapsregeringens paraply fick med flera kommuner och ÅHS i ett fint samarbete som gav både pengar och kunskap. Stort tack till dåvarande integrationssamordnaren Johanna Fogelström, till Dan Sundqvist och Tanja Eklöw med flera.
Tyvärr är det ett kännetecken för sittande landskapsregering att man lagstiftar om ramar och möjligheter, men helt saknar vilja och visioner att leda utvecklingen. När vicelantrådet Harry Jansson (C) presenterade lagen pratade han följaktligen om lagtekniska frågor snarare än politik, och hade absolut inget att komma med om riktningen eller viljan att utnyttja möjligheterna.
Låt mig därför komma med ett förslag.
Det är helt tydligt att hela Åland på dessa områden är en liten aktör. Våra kommuner och myndigheter är hårt ansträngda som det är att ta itu med den administration och samordning som ett EU-projekt kräver.
Samtidigt vet vi att Åland behöver inflyttning, vare sig det sker av humanitära skäl genom flyktingmottagning, eller genom arbetskrafts- och annan inflyttning. Man kan här lyfta fram Sverige som det goda exemplet, som genom sin omfattande invandring i decennier står sig både ekonomiskt och demografiskt starkare än länder som Finland som varit mer restriktiva med sin inflyttning.
För att vi på Åland ska kunna göra ett bra jobb behöver vi samordna. En säker hamn visade på omfattande kunskapsluckor, men också på hur snabbt det kan vända om det finns någon som har tid och kompetens att sätta sig in i frågor.
Ett projekt som med landskapsregeringen som huvudman samordnar Mariehamn, landskommuner, arbetsmarknadsaktörer, utbildning, Kompassen och tredje sektorn i ett En dörr in till Åland-koncept skulle inte bara stöda flyktingmottagningen, som i sig är ganska liten, utan också alla former av integration till det åländska samhället.
Det kanske inte behöver vara ett fysiskt hus, men får man visionera så kanske det vore det bästa – en mötesplats där man kan få svar på frågor, få träffa människor, få en god kopp kaffe, kanske en lunch med andra smaker än schnitzel och fisksoppa. Och nej – det behöver inte drivas av offentlig sektor. En privat entreprenör, gärna med nyåländsk bakgrund vore perfekt.
Där kunde Migris besök på Åland hållas, där kunde finnas utrymme för samtal på svenska som komplement till språkkurser, där kunde företag hålla rekryteringsträffar för att sondera vilka kunskaper som finns bland nyanlända. Här kunde man fundera på hur de ålänningar som har en bakgrund utanför Åland genom sina kontakter och nätverk kunde bli ambassadörer för att få ännu fler att flytta hit, trivas och stanna.
För att kliva ut på ännu tunnare is – varför inte det gamla rådhuset i Mariehamn, renoverat till tidigare glans i ett byggnadsvårdsprojekt, central, vackert och med stor potential att bli ett ställe man vill gå till, en naturlig mötesplats där en blyg nordbo kan träffa nya människor utan att känna sig fånig.
Om vice lantrådet inte vill intressera sig för dessa frågor, hur är det med näringsminister Karlström, utbildningsminister Hambrudd eller finansminister Höglund?
Nina Fellman (S)
och
Syntolkning: Integration text i på en färgglad bakgrund. Världen och många människors silhuetter
