En märklig sak har hänt.
De högerextrema, nationalistiska och rasistiska kretsarna, de som tidigare haft som favoritämnen och hatobjekt kvinnor och feminister, invandrare och flyktingar och politiskt korrekta försvarare av humanism och anständighet har ett nytt favoritämne.
Klimatet.
Att påstå att vi lever i en tid då klimatet påverkas av mänsklig aktivitet och att vi har ett ansvar både att begränsa vår påverkan och städa upp efter oss för att säkra att framtida generationer kan leva på planeten beskrivs som fake news. Det påstås vara barnsligt och naivt, osant, alarmistiskt och överdrivet.
På ena sidan står vetenskapen och forskarna, miljörörelsen, urbefolkningar, den gröna rörelsen, vänstern, den vettiga högern och massor med vanligt folk som oroar sig för framtiden.
På andra sidan står Trump, Farage, Sverigedemokrater och sannfinländare och allsköns Facebook-profeter och hävdar att vi alla är lurade och blåsta, att det bara rör sig om naturliga variationer i klimatet och att vi alldeles bra kan fortsätta som förut för att allt vi gör och försöker med ändå är för smått och pluttigt och inte spelar nån roll.
Det är fascinerande hur ofta man kan dra paralleller mellan denna typ av resonemang och den grupp män(niskor) som känner sig hotade av feminism och jämställdhet, av förändring i form av flyttningsrörelser och globalisering, och helt enkelt av det moderna samhället.
Den gemensamma nämnaren är att det är en grupp människor som upplever ett hot mot sina privilegier och sin position, sina jobb och sin identitet. Ofta är det kopplat till en traditionell maskulinitet och mansroll som i sin tur haft en stark koppling till industrialismens tillväxtdrivna ekonomi och arbetsfördelning.
Det är givet att detta är en plågsam förändring. Framför allt kräver den en enorm omställning i hur vi tillverkar och konsumerar, där en viktig ingrediens borde vara att blicka bakåt mot det som tidigare generationer gjorde rätt.
Där finns självhushållning och sparsamhet. Där finns jakt och fiske för husbehov. Där finns kunskapen och förmågan att reparera saker som går sönder, återanvända material, mecka och skruva.
Varför inte lyfta det traditionellt maskulina arbetet (som förstås kan utföras också av kvinnor) dit där det hör hemma – det nya idealet för en hållbar värld där det lokala leder förändringen?
