Det finns knappt några samhällen i världen som inte är mångkulturella. De som finns är oerhört isolerade, och också inom dem finns det människor med olika värderingar, olika prioriteringar och olika drömmar.
Ändå tycks det som om många av dem som går till attack mot mångkulturalism som roten till allt ont tänker sig att många kulturer i ett samhälle betyder många dåliga värderingar som på något sätt ska besegra de goda värderingar som kännetecknar ett vagt definierat ursprung. Våra finländska eller svenska eller åländska värderingar, i motsats till dåliga inflyttade värderingar.
Så, vilka är våra värderingar? Har vi monopol på dem? Hur har de vuxit fram? Jämställdheten till exempel – den kom inte av sig själv. Den är resultatet av en lång politisk och feministisk kamp där vänstern gått i spetsen, och den är ingalunda färdig. Se bara på damernas nyligen avslutade VM i fotboll. Vad var det man ropade från läktarna när matchen var slut?
Equal pay! Lika lön. Det är i fotbollssammanhang än så länge en utopi.
Spelarna i Åland United har sämre löner och sämre villkor och fick först nyligen lov att spela på pojkarnas arena.
Är det våra värderingar?
Eller yttrandefriheten. Vår värdering att alla ska få uttrycka sig fritt så länge de inte skadar någon annan, och den flod av näthat som träffar särskilt kvinnor som gör det. Inte sällan från dem som ser mångkultur som det stora hotet.
Mångkultur, det är att vi bakar olika sorters bröd. Att vi kokar ris på olika sätt. Att vi har olika högtider, olika kläder, olika sorters traditioner för nyår. Olika musik, olika skolsystem, olika sätt att hedra de avlidna.
Sen finns det värderingar, bra och dåliga. De dåliga, dem ska alla bekämpa, vare sig de uttrycks i generaliserande rasistiska termer i debatter eller institutionaliserade i ett politiskt system.
I vårt land, där vi har makten, ska vi se till att vet och lär sig skillnaden, på dagis, i skolan, i arbetslivet.
De goda värderingarna – kärlek, respekt, omsorg, vänfasthet, generositet, är universella.
Ett mångkulturellt samhälle är inte alltid lätt att leva i. Vi måste hålla på och förstå varann, och lära oss saker och diskutera saker vi inte tar för givna. Vi måste låta oss utmanas.
Men seriöst, vad är alternativet. Hur många av oss skulle duga i ett monokulturellt samhälle?
