Den 19 februari 2018 arrangerade Ålands socialdemokrater en minnesceremoni för att hedra de rödgardister som avrättades för 100 år sedan vid Färjsundet. Ett tjugotal närvarade vid kransnedläggningen. Minister Nina Fellman och lagtingsledamot Igge Holmberg höll tal. Här följer Fellmans tal:
Min mormor Aura blev 94 år gammal. Hon var så röd som man blir, partitrogen kommunist, arbetare, fattigfolk. När hon såg en dokumentär om marsalk Mannerheim på tv så måste hon ta en nitro, för hon blev så förbannad, och personalen på äldreboendet tyckte att hon kanske skulle titta på något annat i stället.
I hennes ryggmärg, i hennes liv var det inte Mannerheim, presidenten eller Mannerheim generalen, utan Mannerheim slaktaren, avrättaren, den som beordrade fängslanden och koncentrationsläger och svält för de som var hennes folk.
När vi står här i dag för att hedra minnet av de män som arkebuserades, utan rättegång, och utan försvar och sänktes under isen här utanför, så är det inte för att vi vill anklaga eller riva upp gamla sår. Det är för att vi behöver förstå och minnas vad som fick människor i Finland och på Åland att ta till vapen, att göra revolution.
Vi behöver minnas att inbördeskriget bröt ut efter att Finland i ett demokratiskt val fick en socialistisk majoritet. De så kallade reformlagar man då ville genomföra var sånt som vi idag betraktar som självklara rättigheter; en rimlig arbetstid, utökad rösträtt, rättigheter för torpare och obesuttna, arbetarskydd. Det var det som upplevdes så farligt och omstörtande, att de fattiga inte visste sin plats, att de ställde krav, att de sa nej till att bli exploaterade och utnyttjade.
När man står här idag, på den här vackra platsen, i detta rika och välmående Åland är det svårt att föreställa sig våld och död och den drivkraft och det hat som fick människor att ta till vapen, som fick Nystadskåren att marschera över isen, som fick åländska arbetarföreningar att radikaliseras. Om man går den vandring om händelserna vid Färjsundet 1918 som slutar på denna plats, så kan man höra ett ögonvittne, Edvin Heinonen, berätta om hur han började jobba vid sågen i Haraldsby som 11-åring. Så såg världen ut.
Det finns inget farligare än människor som känner sig utelämnade, rättslösa och desperata. Det finns inget värre än rörelser som demoniserar andra människor och berövar dem deras människovärde och rättigheter. Det var vad som hände här. Det behöver vi minnas.
Det enda skydd vi har mot kaos och förstörelse är att vi minns vad som orsakar det och agerar därefter. Det är egentligen ingen svår sak, varken moraliskt eller politiskt. Det gäller att vara som folk. Det gäller att behandla andra som man vill bli behandlad själv. Det gäller att definiera alla oss människor somvi – med samma behov, samma rättigheter, samma drömmar.
När vi idag hedrar dessa okända som avrättades här, och vars liv förspilldes i ett krig som betecknas som ett av de blodigaste inbördeskrigen i modern tid, så kan vi ändå säga att de segrade.
Min mormor levde sina sista år på ett äldreboende där hon blev väl omhändertagen, där hon fick bra mat och sällskap i bastun en gång i veckan. Hon dog på ett offentligt finansierat sjukhus, med samma vård och samma rättigheter som högreståndsdamerna hon varit piga åt. Världen förändrades. Finland förändrades, och Åland också.
Låt oss minnas det, och vara tacksamma.
Nina Fellman
Kansli- och kommunminister / Nordisk samarbetsminister
Ålands landskapsregering
