– Tony Wikströms 1:a maj tal-
Den senaste tiden har jag funderat mycket kring vår omvärld, hur vi alla upplever vår egen verklighet, och vilka konsekvenser detta får.För 25 år sedan inhämtade vi våra nyheter från några få ställen, oftast via TV och tidningar. Runt fikabord kunde diskussionerna ha högt till tak och humorprogram som ”helt apropå” kunde driva rätt hänsynslöst med sin samtid.
Idag kan jag sakna den tiden. För när det skämtas numera är det ofta på bekostnad av svaga och utsatta grupper, vilken gör åtminstone mig nedstämd och skrattet fastnar i halsen när jag sett eller hört ett humorprogram som avhandlar dagspolitik.
Vad kan det bero på? Att jag själv blivit politiker? Nej, ja, kanske till en liten, liten del… Men den största orsaken tror jag beror på debattklimatet som bara blir värre och värre.
Vad menar jag med det då? Ja, till att börja med så blir språket kapat, använt i sammanhang där orden svärtas ner och efter det inte går att använda på samma sätt som förut.
Uttryck som ”nu har det gått för långt”, ”vart är vi på väg”, ”man blir mörkrädd” med flera har de senaste åren använts för att beskriva välfärdspolitik, human flyktingmottagning och solidaritet. Och av den anledningen får man se sig om efter nya uttryck – och det är inte helt lätt.
På samma gång hånas politiker som talar ur hjärtat och beskriver hur dom känner kring en viktig fråga. Se bara på Mona Sahlin eller Åsa Romson.
Mediadrev är inget nytt, men aldrig tidigare har så lite krävts för att cirkusen sätter igång. Och när drevet väcks till liv spelar det inte så stor roll om felsteget, felsägningen eller vad det nu kan vara är särskilt stort eller allvarligt. Det finns alltid antagonister som mer än gärna kastar bensin på elden, och andra medier söker med ljus och lykta efter en egen vinkling på scoopet.
Resultatet blir ofta att den utpekade avgår eller får sparken, och ibland helt med rätta.
MEN
Samma måttstock gäller ju inte för alla.
Sverigedemokrater och sannfinländare kan säga nästan vad som helst, göra nästan vad som helst eller posera leende med vem som helst.
För några dagar sen avslöjade sajten ”inte rasist men” att en SD-politiker som tidigare varit FN-soldat skrutit på sociala medier om fruktansvärda krigsbrott han begått och hade velat begå.
Tänk bara om detta gällt en moderat eller socialdemokrat. Hela Sverige hade stannat upp. Men gällande extremhögern verkar deras popularitet snarare öka i takt med snedstegen, även om opinionen just nu vikit för både sannfinländarna och sverigedemokraterna.
Och det här är inget som bara gäller i Norden.
Nej, samma tendens syns runt om i Europa och resten av världen.
Se bara på Donald Trump vars barnsliga, farliga och hatfyllda retorik bara eldar upp hans fans än mer. Och avståndstagande från Trump och hans uttalanden leder istället till mer stöd för Trump som då kan dra på sig en offertröja innan han ger igen med en feg magsugare.
Det är en orolig tid. Och de finns många som tycker att vi inte ska jämföra vår tid med 30-talet och händelserna som ledde fram till andra världskrigets ohyggligheter.
Men menar vi allvar med uttrycket ”aldrig mer” behöver vi alla jobba för freden och mänsklig solidaritet, varje dag.
För det är inte de karismatiska, fruktade ledarna som är det största hotet.
Nej, det är när sk vanliga människor inte reflekterar över sin egen roll och ansvar i världen och konsekvenserna av deras handlingar –och passivitet.
Adolf Eichmann, som organiserade nazisternas judeutrotning chockade världen och domarna just genom sin alldaglighet. Eller som filosofen Hannah Arendt uttryckte saken: Den sorgliga sanningen är att merparten av onda handlingar utförs av människor som inte bestämt sig för att vara vara varken goda eller onda.
Vi får aldrig glömma och vi måste komma ihåg att när extremismen får fäste, går det väldigt fort och det är inte självklart att de som är en del av maskineriet ens förstår att dom är det.
Är då socialdemokrati det enda saliggörande och lösningen på all ondska här i världen? Nej, men utgångspunkten – våra grundvalar – våra värderingar och vår konkreta politik kanske är det bästa som mänskligheten kan uppbåda, just nu.
Det låter väl lite väl kaxigt. Nej, inte alls. Just den nordiska välfärdsmodellen, som socialdemokraterna till och med tagit patent på, väcker mer beundran och uppmärksamhet runt om i världen än nånsin. Kapitalismen och den fria marknaden med sin goda osynliga hand som mirakulöst skulle göra världen till en bättre plats fungerade helt enkelt inte när det kom till kritan.
Och att envist försvara den hårda, kalla borgerligheten som lösningen på det mesta känns mer och mer som sagan kejsarens nya kläder. Siffrorna och statistiken talar sitt tydliga språk. Skillnaderna i förmögenhet har inte varit så här stora på över 100 år och för de superrika gäller uppenbarligen inte samma lagar och regler som för oss vanliga dödliga.
Om ett drygt halvår vet vi om även USA mot alla odds håller med och väljer en demokratisk socialist som president – nämligen Bernie Sanders.
Jag håller tummarna för den lilla, lilla möjligheten, För jag tror det skulle vara ett första steg för att göra världen en bättre plats.
Det har aldrig varit lättare och mer angeläget att försvara socialdemokratin och kämpa för vår ideologi som en framtidsvision.
För längst inne är det inte så svårt och komplicerat.
Vi vill leva i ett tryggt samhälle. Där man kan känna sig trygg från vaggan till graven. Där man kan känna sig trygg om man blir sjuk, bildar familj eller blir arbetslös. Där man känner sig trygg att leva ut sin fulla potential, vara den du vill vara, skola om dig eller kanske välja att själv engagera dig politiskt.
Vi socialdemokrater står upp för den tryggheten. För trygga människor är starka, innovativa, mår bra och sträcker gärna ut en hand för att hjälpa varandra.
Och det är ett sånt samhälle jag vill leva i.
Tony Wikström
Lagtingsledamot (S)
