Kära 1sta maj firare
Det här är en av de dagar på året då många av oss vill umgås med nära och kära, vänner och bekanta.
En del vill fira arbetarrörelsens högtidsdag, andra vill sjunga om studentens lyckliga eller kratta löv och elda sin Mis.. förlåt, första maj brasa.
Gemensamt är att vi vill fira och tro på att våren äntligen ska vara på gång. Då är det naturligt att även prata om väder, vind och därifrån är steget inte långt till klimatkris och global uppvärmning. Det som det pratas mer sällan om är den globala nedkylningen som är ett minst lika stort hot.
Det är inte en nedkylning i Celsius och Kelvin jag pratar om. Det är en allmän nedkylning av klimatet människor emellan. Det är tydligt att ett lågtryck med cynisk iskall egoism och en stenhård polarisering svept in.
Det är jag, jag, jag som kommer först och som ska ha mest i alla lägen. ”Klös åt dig så har du sen”, ”Den girige får mest”, ”Greed is good”.
Det är vi och dom, svart eller vitt, rätt eller fel, är du med oss eller emot oss, är du vän eller fiende. Tillit, empati, solidaritet och trygghet är de första offren när klimatet mellan människor, folkgrupper och länder kallnar.
Tidigare tyckte vi kanske att det här bara kan vara ett problem i någon diktatur i Långtbortistan. Inte längre. Till och med vårt eget land och vårt närmaste grannland styrs nu av regeringar med hjälp av partier med ursprung i den brun-svarta sörjan.
Deras riksdagsledamöter svingar med järnrör och skjuter skarpt på fyllan i natten med pistoler i Helsingfors.
Politiken styrs längre och längre bort från den nordiska välfärdsmodellen,bort från rättsstatsprinciperna, mot ett samhälle där meningsmotståndare attackeras och misshandlas på politiska sammankomster. En riktning där hat, rädsla och splittring råder och där allt är invandrarnas fel.
Också på Åland ser vi tecken på att det mänskliga klimatet blivit kallare.
Vi hade nyligen en regering som lyckades köra medarbetarnas, allmänhetens och omvärldens förtroende och tillit till de åländska politiska institutionerna till tidigare icke skådade bottennivåer. Vi har åländska partier som offentligt hånglar med chefsideologen för ett av de partier som spirat upp ur den brun-svarta sörjan.
Vi nås med jämna mellanrum av larmrapporter där även åländska arbetsgivare hänsynslöst utnyttjat sina arbetstagare.
Vi har en riksdagsman som i ur och skur stöder det ryggradslösa partiet i Finlands regering, partiet som sålt sin själ och sina ideal för att låta de fattiga och sjuka betala de rikas skatteavdrag och skattelättnader och för att försvåra för invandrare på alla möjliga sätt.
Dessa tecken måste tas på allvar och inte negligeras. Det här var ju lite dystert, men precis som jag tror på solens löfte om vår så tror jag på vår nuvarande åländska regering och då framför allt på våra socialdemokratiska ministrar.
Jag tror faktiskt att våra ministrar kommer att lyckas med att göra Landskapsregeringen till ett gott exempel som arbetsgivare, förhandlings- och samarbetspart.
Jag tror verkligen att man kan återskapa tilliten och tryggheten bland såväl de egna medarbetarna som hos allmänheten och omvärlden och att de som behandlats dåligt av den förra regeringen som arbetsgivare kan få den upprättelse de förtjänar.
Jag tror också att det är möjligt att utveckla självstyrelsen utan att höja och skärpa murarna, att vi kan göra det på ett inkluderande sätt och som ett verktyg till att utveckla Åland och skärgården.
Lyckas vi med det har vi bidragit till en lite tryggare och mer solidariskt samhälle.
Tack.
