Varför behövs en gemensam brand- och räddningsmyndighet?
Vad handlar allt bråk om, detta som pågått i så många år, och som trots två lagstiftningsomgångar, otaliga kommittéer och grupper som förhandlat inte förverkligats?
Det handlar, i all enkelhet, om att föra samman två separata brand- och räddningsmyndigheter till en, den som fysiskt finns i Jomala och jobbar för de flesta (inte alla) landsbygdskommuner, och den i Mariehamn, som förutom staden jobbar med bland annat Lemland och Föglö.
Det handlar om fyra anställda.
Det handlar om att samla resurser och kompetens på ett ställe, göra sig av med gamla dumma rivaliteter och se till att ålänningarnas trygghet och säkerhet inte komprometteras på grund av otydliga beslutsgångar eller otillräckliga resurser.
Utan att bagatellisera den oro som funnits i de frivilliga brandkårerna att denna förändring ska betyda en nedprioritering av det frivilliga brand- och räddningsarbetet till förmån för yrkesbrandkåren i Mariehamn, måste man ändå konstatera att just det inte är den enda ingrediensen i motståndet.
Alla inblandade, från regering till de minsta kommuner, har poängterat och värnat om kårernas fortlevnad, inte minst för av ekonomiska skäl. Utan de frivilliga kårerna blir det för dyrt. Det finns också andra aspekter, som handlar om ungdoms- och frivilligarbetet och den sociala hållbarheten i bygderna, om regional kompetens och om viktiga sammanhållande traditioner.
En brand- och räddningsmyndighet är inget hot. Det är en möjlighet. Efter att det senaste försöket att lagstifta om frågan föll på en lagteknisk fråga, har Jomala och Mariehamn långsamt, plågsamt och med tydliga signaler från politikerna, jobbat för en lösning. En frivillig sådan, för att undvika en lagstiftning som blir klumpig och svår att ändra om omständigheterna ändrar.
I processen har man kört på gamla kända grund flera gånger. Misstro, finansiering, möjligheter till medbestämmande, organisation, placering har tröskats och hamrats.
Under våren kom man i mål. Stadsstyrelsens ordförande Tage Silander och Jomalas kommunstyrelseordförande Harry Jansson tog i hand. Ett avtal skrevs på där ett flertal kompromisser byggde en delikat balans.
Runt denna verksamhet finns många aktörer som är beroende av att brand- och räddningsmyndigheten fungerar optimalt, från Alarmcentralen och ÅHS till beredskapsmyndigheter och regering. Alla är eniga. Det är dags för ensamordnande och övervakande myndighet.
Vad händer? I sista stund vill RÅL, den räddningsmyndighet som ansvarar för landsbygdskommunerna säga nej, bland annat med motiveringen att det ska ges ytterligare garantier att den nya myndigheten inte ska placeras i anslutning till Räddningsverket i Mariehamn.
Frågor som redan överenskommits väcks till nytt liv, gamla sår rivs upp som äntligen hade chansen att läka, och Harry Jansson backar på sitt ord.
Detta handlar om ett kommunalt samarbete som är logiskt, behövligt och länge efterfrågat. Det handlar om en fråga där kommunerna getts möjlighet efter möjlighet efter möjlighet att på frivillig väg komma överens, och där man faktiskt hade nått målet – ett avtal mellan Mariehamn och Jomala som äntligen kunde öppna en väg mot framtiden.
I gisslansituationer brukar man prata om proof of life, bevis på att gisslan lever. I denna fråga behövs proof of samarbetsförmåga. Från alla håll. Och lite lite framtidstro.
