Månad: augusti 2019

Nu tar Åland det första steget mot ett förnyande av skärgårdsflottan, mot fossilfri eldrift till ett billigare pris än den trafik vi har idag. Äntligen. Beslutet är taget att beställa den första elhybridfärjan för den åländska skärgårdstrafiken. Det betyder att Åland ligger i internationell framkant i övergången mot ett fossilfritt samhälle, helt i enlighet med den åländska hållbarhetsagendan.

Därmed är också sanningens minut kommen för kortruttsprojektet. Vi har en prislapp för en elhybrid-färja, den första i åländska vatten. Vi har en prislapp för förverkligandet av det första steget av kortrutten, som innebär ett förkortat färjpass mellan östra Föglö och Kökar, ett förkortat färjpass mellan fasta Åland och Föglö, en bro över Spettarhålet och en väg över Gripö.

Vi vet nu att anbudet ligger inom den ekonomiska ram som Ålands lagting satt upp. Vi vet att planeringen pågått i drygt åtta år, och att den hittills kostat drygt 4 miljoner.

Vi vet att det funnits ett starkt motstånd mot projektet och att många drömmer om att istället bygga en tunnel mellan Föglö och fasta Åland.

Låt oss backa bandet och granska frågan.

När kortruttsprojektet inleddes var det med ett huvudmotiv – att hitta strukturella möjligheter att få ner kostnaderna för skärgårdstrafiken snarare än att varje år och mandatperiod spara på den genom försämrad service och turtäthet.

Efter ett omfattande utredningsarbete identifierades östra och västra Föglö som det projekt som snabbast gav den största inbesparingen.

Under arbetets gång har man också konstaterat att det som sparar mest pengar också är det som är bäst för miljön, nämligen att man kör kortare pass på vattnet, vilket sparar bränsle. Gripö-bron gör det möjligt att köra Ålands turtätaste färjpass med en elfärja. Vill man få ner koldioxidutsläppen från färjtrafiken snabbt och permanent är kortruttsprojektet den bästa vägen fram. Vi vet alla att det brådskar om vi ska klara målet att få ner utsläppen innan det är försent.

Från dag ett har socialdemokraternas krav i processen varit att man bygger det som ska byggas med så stor hänsyn som bara är möjlig till befintliga naturvärden, att man far fram i orörd natur med största försiktighet, och att den lösning man går in för måste stödas med en väl utbyggd kollektivtrafik som gör det möjligt att lämna bilen hemma.

Socialdemokraterna menar att projektet varit en lärdoms- och utvecklingsprocess för infrastrukturavdelningen, som genom Gripö-projektet och den kritiska granskning det genomgått fått vässa sin argumentation och sina rutiner på ett bra sätt. Man har fått lära sig att slingra fram vägarna mellan klibbalskärr och hassellundar, och att flytta brofästen för att inte förstöra en ålgräsäng. Samarbetet med övriga avdelningar kring miljö- och kulturmiljöfrågor är nu på en helt annan nivå än tidigare.

Ålands socialdemokrater är mycket tveksamma till planerna på en tunnel mellan Föglö och fasta Åland, dels på grund av den extremt höga investeringskostnaden, dels på grund av den miljöproblematik det innebär att borra fram tunneln, och bygga den. Det är ett miljöingrepp av helt annan magnitud än den nu planerade vägen och bron. I detta skede har finns därtill ingen kunskap om de verkliga kostnaderna och problemen som kan uppstå.

Vi är övertygade om att det också för skärgårdens framtid är en sanningens minut. Att driva en riktigt stor infrastrukturell satsning för skärgården har inte varit lätt, och entusiasmen minskar stadigt om man ser till både den offentliga debatten och tongångarna i lagtinget. Görs inte investeringen nu, när både den ekonomiska och miljömässiga logiken talar för det, kommer projektet att förfalla, och det blir mycket utmanande att hitta en majoritet för nya stora satsningar. Vi vill inte lämna skärgården att dö under de tiotals år det skulle ta att få fram en ny majoritet för ett nytt projekt.

Det är alldeles självklart att landskapet också måste beställa nya färjor till andra rutter, även när den rockad som den nya elhybridfärjan föranleder genomförts. För det finns redan en fullmakt från lagtinget, och arbetet är i full gång.

Ett förverkligat kortruttsprojekt, en fungerande kollektivtrafik till färjorna och mellan dem, och en snabb beställning på flera nya färjor är vad som behöver göras. Därtill behövs som ett stöd för den kommande skärgårdskommunen ett system för persontransporter som är flexibelt och motsvarar de behov som skärgårdskommunen själv definierar.

Vi  backar inte från det som varit socialdemokraternas linje över flera mandatperioder. Sakkunskapen talar för ett genomförande, både av ekonomiska och miljömässiga skäl. Hållbarhetsagendans principer, som måste vara vägledande för alla stora politiska beslut, uppfylls. Projektet kommer under många år att tillföra arbetsplatser i skärgården och innebära en ekonomisk stimulans för samhället i en tid när konjunkturerna pekar neråt.

Ålands lagting har beviljat medel för att beställa en ny färja, och för att genomföra kortruttsprojektet inom vissa ekonomiska ramar och De ramarna håller. Ålands socialdemokrater fortsätter jobba för en miljömässigt och socialt hållbar utveckling av skärgårdstrafiken. Även nästa lagting och regering bör fortsätta kampen för att snabbt få ner koldioxidutsläppen.

En märklig sak har hänt.

De högerextrema, nationalistiska och rasistiska kretsarna, de som tidigare haft som favoritämnen och hatobjekt kvinnor och feminister, invandrare och flyktingar och politiskt korrekta försvarare av humanism och anständighet har ett nytt favoritämne.

Klimatet.

Att påstå att vi lever i en tid då klimatet påverkas av mänsklig aktivitet och att vi har ett ansvar både att begränsa vår påverkan och städa upp efter oss för att säkra att framtida generationer kan leva på planeten beskrivs som fake news. Det påstås vara barnsligt och naivt, osant, alarmistiskt och överdrivet.

På ena sidan står vetenskapen och forskarna, miljörörelsen, urbefolkningar, den gröna rörelsen, vänstern, den vettiga högern och massor med vanligt folk som oroar sig för framtiden.

På andra sidan står Trump, Farage, Sverigedemokrater och sannfinländare och allsköns Facebook-profeter och hävdar att vi alla är lurade och blåsta, att det bara rör sig om  naturliga variationer i klimatet och att vi alldeles bra kan fortsätta som förut för att allt vi gör och försöker med ändå är för smått och pluttigt och inte spelar nån roll.

Det är fascinerande hur ofta man kan dra paralleller mellan denna typ av resonemang och den grupp män(niskor) som känner sig hotade av feminism och jämställdhet, av förändring i form av flyttningsrörelser och globalisering, och helt enkelt av det moderna samhället.

Den gemensamma nämnaren är att det är en grupp människor som upplever ett hot mot sina privilegier och sin position, sina jobb och sin identitet. Ofta är det kopplat till en traditionell maskulinitet och mansroll som i sin tur haft en stark koppling till industrialismens tillväxtdrivna ekonomi och arbetsfördelning.

Det är givet att detta är en plågsam förändring. Framför allt kräver den en enorm omställning i hur vi tillverkar och konsumerar, där en viktig ingrediens borde vara att blicka bakåt mot det som tidigare generationer gjorde rätt.

Där finns självhushållning och sparsamhet. Där finns jakt och fiske för husbehov. Där finns kunskapen och förmågan att reparera saker som går sönder, återanvända material, mecka och skruva.

Varför inte lyfta det traditionellt maskulina arbetet (som förstås kan utföras också av kvinnor) dit där det hör hemma – det nya idealet för en hållbar värld där det lokala leder förändringen?

Varför behövs en gemensam brand- och räddningsmyndighet?

Vad handlar allt bråk om, detta som pågått i så många år, och som trots två lagstiftningsomgångar, otaliga kommittéer och grupper som förhandlat inte förverkligats?

Det handlar, i all enkelhet, om att föra samman två separata brand- och räddningsmyndigheter till en, den som fysiskt finns i Jomala och jobbar för de flesta (inte alla) landsbygdskommuner, och den i Mariehamn, som förutom staden jobbar med bland annat Lemland och Föglö.

Det handlar om fyra anställda.

Det handlar om att samla resurser och kompetens på ett ställe, göra sig av med gamla dumma rivaliteter och se till att ålänningarnas trygghet och säkerhet inte komprometteras på grund av otydliga beslutsgångar eller otillräckliga resurser.

Utan att bagatellisera den oro som funnits i de frivilliga brandkårerna att denna förändring ska betyda en nedprioritering av det frivilliga brand- och räddningsarbetet till förmån för yrkesbrandkåren i Mariehamn, måste man ändå konstatera att just det inte är den enda ingrediensen i motståndet.

Alla inblandade, från regering till de minsta kommuner, har poängterat och värnat om kårernas fortlevnad, inte minst för av ekonomiska skäl. Utan de frivilliga kårerna blir det för dyrt. Det finns också andra aspekter, som handlar om ungdoms- och frivilligarbetet och den sociala hållbarheten i bygderna, om regional kompetens och om viktiga sammanhållande traditioner.

En brand- och räddningsmyndighet är inget hot. Det är en möjlighet. Efter att det senaste försöket att lagstifta om frågan föll på en lagteknisk fråga, har Jomala och Mariehamn långsamt, plågsamt och med tydliga signaler från politikerna, jobbat för en lösning. En frivillig sådan, för att undvika en lagstiftning som blir klumpig och svår att ändra om omständigheterna ändrar.

I processen har man kört på gamla kända grund flera gånger. Misstro, finansiering, möjligheter till medbestämmande, organisation, placering har tröskats och hamrats.

Under våren kom man i mål. Stadsstyrelsens ordförande Tage Silander och Jomalas kommunstyrelseordförande Harry Jansson tog i hand. Ett avtal skrevs på där ett flertal kompromisser byggde en delikat balans.

Runt denna verksamhet finns många aktörer som är beroende av att brand- och räddningsmyndigheten fungerar optimalt, från Alarmcentralen och ÅHS till beredskapsmyndigheter och regering. Alla är eniga. Det är dags för ensamordnande och övervakande myndighet.

Vad händer? I sista stund vill RÅL, den räddningsmyndighet som ansvarar för landsbygdskommunerna säga nej, bland annat med motiveringen att det ska ges ytterligare garantier att den nya myndigheten inte ska placeras i anslutning till Räddningsverket i Mariehamn.

Frågor som redan överenskommits väcks till nytt liv, gamla sår rivs upp som äntligen hade chansen att läka, och Harry Jansson backar på sitt ord.

Detta handlar om ett kommunalt samarbete som är logiskt, behövligt och länge efterfrågat. Det handlar om en fråga där kommunerna getts möjlighet efter möjlighet efter möjlighet att på frivillig väg komma överens, och där man faktiskt hade nått målet – ett avtal mellan Mariehamn och Jomala som äntligen kunde öppna en väg mot framtiden.

I gisslansituationer brukar man prata om proof of life, bevis på att gisslan lever. I denna fråga behövs proof of samarbetsförmåga. Från alla håll. Och lite lite framtidstro.