Dag: 3 juni 2019

Alla politiska rörelser vill något. Det finns en drivkraft, ett grundläggande påstående som man lever efter och försöker jobba för.

Socialdemokratins påstående, vänsterns drivkraft är rättvisa och solidaritet, hand i hand.

Om vi tar det vidare, att samhället viktigaste uppdrag är att jobba för att våra gemensamma intressen och ansvar, inte för privata vinstintressen, inte för lobbyister och inte för dem som redan är starka.

Den finska devisen ”Kaveria ei jätetä” kunde vara ett socialdemokratiskt slagord. Man lämnar inte en kamrat. Det är inte bara flum, det är nationalekonomi och näringslivspolitik och socialpolitik – allt i ett. Denna tanke genomsyrar mycket starkt det finländska regeringprogrammet och dess fokus på att minska klyftorna i samhället.

Om sparsamhet är en dygd, och det är det, då ska man leva och verka så att alla resurser tas tillvara, människor, miljö, råvaror, företag. Då är det dumt att lämna en kamrat, för den kamratens resurser förspills, och den kamratens vård och omsorg kostar, och den kamratens familj, vänner, företag påverkas i fel riktning.

Den finländska regeringen tar landet ett stort steg vänsterut, från regeringen Sipiläs minoritets- och kvinnofientliga sparpolitik mot en politik som satsar på rättvisa och solidaritet, på kamraterna.

När det nya regeringsprogrammet presenterades blev riktningen ett grönare Finland. Det blev nytt hopp för minoriteter, spåkliga och andra. Det blev mera fokus på jämställdhet, mer fokus på hållbarhet och också ganska radikala förändringar. Att både socialdemokraterna och Sfp sitter i regeringen, liksom Vänsterpartiets Li Andersson, är bra för Åland

I en fråga är det nu nödvändigt att sätta klackarna i backen och streta emot, både på Åland och i Finland. Vi kan inte tillåta att det livsviktigaste vi gör i samhället – skolan, vården och omsorgen, blir föremål för privata vinstintressen där våra skattepengar rinner ut obeskattade till riskkapitalister på Cayman-öarna.

Vi har sett vart det leder, gång på gång på gång. Ska vi ha privatiserad vård och äldreomsorg måste den omgärdas av en rigorös lagstiftning och en väl utbyggd tillsyn som i sig äter upp den eventuella inbesparing man gör genom privatiseringen.

En exakt siffra för personaldimensionering inom äldreomsorgen måste till för att förhindra att golvet faller ur, dels i privata vårdbolag, men också i kommuner som hamnar i ekonomiskt trångmål.

I den åländska äldrelag som idag börjar debatteras i lagtinget finns en klar målsättning som för socialdemokraterna är ett krav på nästa åländska regering, att vi hittar en väg att i lag garantera äldreomsorgens miniminivå.

Denna samma målsättning återfinns i det finländska regeringsprogrammet. Det är svårt att hitta en tillräckligt elastisk och tydlig modell för lagstiftningen, men det är vad som krävs för att garantera att människor inte far illa.