Tack till alla medarbetare och S-sympatisörer

Kära medarbetare och S-sympatisörer!

EU-valet har varit en anspänning, det ska erkännas. Att vara så i fokus och att se sig själv dagligen i media och facebook tar på krafterna. Definitivt. Jag ser fram emot lite sommarvila. Det ska erkännas.

Men de tre månadernas arbete med EU-valet har också varit ett äventyr. Det var en ära att få frågan om en kandidatur för SDP. Jag har mött många nya människor och mött väljare som varit så innerliga och varma. Jag har sett hur ett stort valmaskineri fungerar. Jag har lärt mig nya saker. EU-frågorna har tvingat mig att läsa på och formulera en åsikt om många frågor som berör EU.

Det var en förmån att hålla förstamajtal i Jakobstad tillsammans med Silvia Modig, VF som blev invald i parlamentet.  Som första ålänning fick jag representera SDP i en tv-debatt i YLE. Jag har fått fint mottagande i Svenskfinland på våra turnéresor till Raseborg, Österbotten, Vasa, Åboland och runt om på Åland. Roligt att det finns så hängivna kamrater som Leif Holmblad i Närpes som ringt om och om igen för att få mer broschyrer att dela. Och vilket energifyllt kraftpaket Raseborg har i Camilla Grundström. Lasse Björkqvist ordnade företagsbesök ich fint program i Jakobstad. Och en hängiven marknadsförare i Åboland har vi haft i Carita Henriksson. Vilken värme och glädje att få samarbeta med er alla!

Hemma på Åland har ni stått i värme och regn utanför butiker och på stan och delat ut rosor. Tack Martin Nilsson som spikade plakat i rasande fart på Åland och Kristin Mattsson, vår fenomenala partisekreterare som ordnat allt ifrån valarbete till kickoff. En kampanj ska ha innehåll och själ, men den ska också vara snygg och pricka rätt målgrupp. Tack till April Kommunikation, till Pernilla Weckman och Anna Karlsson för entusiasm och snyggt arbete. Vilken assistent och ny vän jag fick i Sara Limnell! Så roligt att få arbeta med dig och vårt samarbete fortsätter också till höstens valkampanj. Innerligt tack till min välformulerade följeslagare Nina Fellman och kampanjchef Sara Kemetter, som trots sin redan tuffa arbetsbörda åtog sig ledarskapet i kampanjen. Tack till Barbro Sundback som skrivit stödinsändare, till styrelsen, till fina NÅS som ställer upp i vått och torrt utanför Mattssons i Godby.

Min ambition med kandidaturen var i första hand att fördjupa relationerna till SDP. I gengäld önskar jag en ålandsvänlig politik och öppna kanaler för de åländska frågorna och våra intressen, både i rikspolitiken och i EU. Lite mer röster från Åland hade gett mig mer kapital för förhandling, men nu är det som det är. Att tävla mot fyra lokala partier, mot SFP som hotar med förlust av ”det svenska mandatet” om inte alla röstar, är svårslaget. Det är bara att gratulera Anton Nilsson och Nils Torvalds till valframgången. Jag vet också att vi i Miapetra Kumpula Natri och Eero Heinäluoma har bra stöd och likaså Ålandsvänner i Ville Niinistö och Heidi Hautala. Det gäller att jobba på många fronter.

Tack till Antti Rinne som försåg oss med en videohälsning trots att han ännu var sjukskriven, tack till Antton Rönnholm som orkat två valrörelser i rad och en regeringsbildning och till marknadföringschef Jenny Suominen för positiv bemötande. Tack också till Finlands Svenska Socialdemokrater för era insatser både för mig och Tomi Kontkanen, tack till Hildur Boldt och Nils-Johan Englund! Mitt i allt detta lyser allra starkast stödet från vår kära, kära Maarit Feldt Ranta som trots sin sjukdom velat följa valrörelsen och gett klok analys och goda råd. Jag är er alla oändligt tacksam.

Tack för tålamod och merarbete på hemmaplan, Michael Gunell. Barnen är i allafall lättade att de inte ska till Bryssel. De gillar sina liv på Åland med hästar och fotboll.

I höst är det lagtingsval. Nu siktar vi på 20 oktober. Nya kandidater ska göra entré på den politiska scenen! Jag har känt många förliga valvindar på fältet och dem tar vi med oss till nästa kampanj. Bästa betyget jag fått av ålänningarna är:

”Dig kan vi inte skicka till Bryssel. Du är ju den vettigaste vi har, du måste sköta Åland”.

Camilla Gunell
Partiordförande

Brun skitstorm blev grönt hopp

Idag är det premiär för ett nytt forum.

På denna plats, varje måndag kl 10, levererar Ålands socialdemokrater en rykande färsk analys, om politik, samhälle, ideologi eller något annat som intresserar oss.

Vår utgångspunkt är förstås vänster, men analysen ska vara både vass och kritisk, inte bara en partsinlaga för ett parti.

Idag är ämnet givet.

Ett nytt Europa-parlament har valts och en ny dag gryr.

En första slutsats: Den bruna skitstorm som många befarade blev inte av. Den stoppades av den gröna vågen som i förbluffande många (väst)europeiska länder kunde utmana både etablissemanget och högerpopulisterna.

Etablissemanget, de stora starka partierna i mitten, är valets stora förlorare, och europeisk politik går nu samma öde till mötes som partifältet i många nationalstater, där de riktigt stora statsbärande partierna krympt och fältet i stället befolkas av flera jämnstarka partier.

En fragmentering alltså, som gör Europa svårare att regera och styra med starka majoriteter, men som också gör politiken intressantare och rörligare.

De ultranationalistiska och EU-skeptiska partierna har gjort stora framgångar, men är även de fragmenterade sinsemellan och kommer att få svårt att komma överens eller på allvar hota Europas enhet som man kanske hade hoppats eller befarat, beroende på utgångspunkt.

Vad kommer då den gröna vågen att leda till? Fortfarande är de gröna partierna inte stora nog att på allvar kunna styra, och kanske är de Gröna heller inte en rörelse som vill vara stats- eller unionsbärande, men man har nu tillräckligt med muskler för att agera vågmästare. Det blir intressant, liksom vem man väljer att arbeta med och i vilka frågor.

Några ord förstås om hemmaplan. Vad hände i Finland, och på Åland? Inte så mycket faktiskt. Utgången speglar resultatet i riksdagsvalet, med fortsatt kräftgång för Centern, samlingspartiet går som vanligt bra, men lite sämre än tidigare, den europeiska gröna vågen har nått även Finland.

En väldigt stor del av rösterna gick till toppkandidaterna i respektive parti, nästan till den grad att man undrar varför partierna alls ställer upp långa listor. EP-valet är helt enkelt ett val där väljarna inte orkar tänka så djupt utan väljer den de känner igen.

SFPs mandat var som vanligt aldrig hotat, men oron tjänade (också det som vanligt) partiet väl. På Åland gjorde Anton Nilsson ett kanonval, uppbackad av hela det borgerliga Åland och en imponerande kampanj.

Socialdemokraternas Camilla Gunell gjorde det partiet bad henne om – att erbjuda ett vänsteralternativ till de åländska väljarna och att bygga vidare på och fördjupa relationerna till de finländska socialdemokraterna. Det kommer Åland att ha stor nytta av.

För alla vänstermänniskor finns en fråga som vi behöver fundera på, både lokalt, regionalt och på europeisk nivå. Finns det en risk att de gröna partiernas frammarsch äter bara av vänsterns stöd, och vad betyder det för fördelningspolitiken, välfärden och rättvisefrågorna?