Återigen hade vi tur med vädret och Mariehamns centrum sjöd av liv och spirande vårkänslor!
Efter inledande musikframträdanden från Helena Flöjt och Ahmad Shafiei så hälsade ÅSDs partiordförande Camilla Gunell alla välkomna med dessa ord:
Första maj friare!
Arbetarrörelsen samlas åter för att fira första maj. En dag som vi firar tillsammans med kamrater världen över. Första maj är en tradition som uppmärksammar varifrån vi kommer, om arbetarnas kamp för sina rättigheter och ett jubel för de segrar vi har vunnit. Det är mot den bakgrunden man förstår arbetarsångernas innebörd och glöd. Den välfärd vi har idag är inget som uppstått av sig självt. Det är ett resultat av ett ihärdigt politiskt arbete för sociala, fackliga och demokratiska rättigheter. Första maj är också en dag då vi uppmärksammar folk i andra länder. Då vi tillsammans manar till fred och solidaritet och med en röst kräver ett slut på orättvisor, kränkningar och våld. Där vi ser lidande och brott begås mot systrar och bröder i andra länder och ser hur demokrati ibland inte är mer än en tunn fernissa, en förångande deodorant, för att dölja diktatur och förtryckande regimer – då vet vi vad demokratin innebär och vilken frihet den ger oss varje dag i frihet att tala, röra sig fritt, blomstra och utvecklas. Första maj är också en dag då vi tittar oss omkring i vår egen omgivning, formulerar var vi befinner oss nu och pekar ut färdriktningen. Våra nordiska samhällen är starka men blir aldrig färdiga, de behöver ständigt rustas, förstärkas och omformas för att möta och tillgodose människors behov i deras vardag. Vår välfärd måste också förfäktas och försvaras. De finns alltid de som inte ser att den gemensamma sektorns värde, se att den utjämnar klyftor och lyfter de mest utsatta, utan försöker krympa, förminska och försvaga. I år 2017 firar republiken Finland 100 år. I ett förfärligt ögonblick av okänslig smaklöshet föreslogs ett jubileumsmynt där rödgardister avrättas. Att Finland bär på många smärtor vet vi. Men det är inte särskilt klokt att försöka fira 100 år under parollen Tillsammans med att återuppväcka känslor från en tid då landet var djupt splittrat och återuppväcka hat. Det kom lyckligtvis en motreaktion så stark och massiv att myntet drogs tillbaka. Folkets röst är stark när många går samman. Det är viktigt att minnas. Är det inte en paradox att samma år som vi själva uppmärksammar landets 100-åriga historia och de bittra krigen – att landet samtidigt avvisar andra människor i nöd? Landet som med alla de hundratusentals finländare som flydde från Karelen har upplevt uppbrottet, flykten, avskedet från ett barndomshem de aldrig återsåg. Det är samma folk som skickar hem asylsökande till Bagdad och Kabul? Trots att migrationsverket erkänner att de har lagliga asylskäl. För dem bedöms två av världens farligaste städer vara säkra, medan finländare varnas för att åka dit. En sak är säker. Vi lever inte i ett land där varje liv har ett lika högt värde. Karelen eller Kabul. I varje tid i varje land där det sker är människan lika utsatt. När människokärleken visar sig svag och medkänslan sviktar öppnar sig sprickor där rasism och främlingsfientlighet sipprar in. Högertramp och krafter drivna av hat tränger sig allt närmare fram. Rasister och fascister intar fölkvalda församlingar, yttrandefrihetens högsäten som bokmässan i Göteborg och politiker veckan i Almedalen. De lyfter sig till acceptans och etablering genom att yrka på yttrandefrihet. Men hur skall vi demokrater hantera antidemokratiska tendenser? Hur skall de toleranta hantera den intoleranta – när den intoleranta i grund och botten är ute efter att förgöra allt det som den tolerante skapat? Mitt svar är att säga nej, ge dem inte tillträde att sprida sina alternativa fakta. Terror och hot om terror är något som vi sakta lär oss leva med. Det är viktigt att rädsla för terrordåd inte stoppar oss eller de unga att resa, upptäcka världen och lära känna andra folk och kulturer. Efter attacken på Drottninggatan i Stockholm visade Sverige upp en gemenskap och en kärlek till varandra och sitt land som aldrig förr. Havet av blommor och den värme och kärlek som strömmade ut över sociala medier och mellan människor var fantastisk att beskåda. Så, vilken är kampen på vårt vackra Åland? Min oro är störst gällande riket och de reformer som där görs som griper in i vår samhällsstruktur, vare sig vi vill det eller inte. Sjukvårds och landskapsreformen har gett oss många närkamper med finansministeriet och ännu är utgången oviss. Finansministeriet är den som styr Finland, om ni inte visste det. Vi väntar med förfäran på valfrihetsreformen där regeringen verkligen firar triumfer i New Public Management och nyliberalism. För oss socialdemokrater är det viktigaste att vårt eget sjukhus ÅHS har tillräckliga resurser för att ge alla ålänningar god vård. Där kommer vår prioritering att ligga framom att sprida skattepengarna på många olika sjukvårdsproducenter. Det är ändå alltid samhälle som får ta hand om dem vars plånbok inte är så tjock. Min oro gäller också det svenska språket. Den finska regeringens politik luckrar upp skolsvenskan, vilket är ett steg i fel riktning för två starka nationalspråk. Utbildning och forskning kämpar med enorma nedskärningar. Hur kulturen i landet kommer att må efter några år av sannfinländsk kulturpolitik återstår att se. Jag hoppas innerligt att det kommer att finnas rum för annat nationalromantik. Vi har många talare här i dag som kommer att belysande läget på Åland ur olika perspektiv. En överskuggande fråga är den gryende kommunreformen. Socialdemokraterna har i mandatperioder arbetat för en ny kommunstruktur med färre kommuner. Huvudsyftet är att trygga välfärden och säkra en god omsorg för barn och gamla och en grundskola för alla. Om detta kommer vår kommunminister Nina Fellman att tala mera om och lagtingsledamot Carina Aaltonen. Norra Ålands starke man Göte Winé har också ett ord med i laget. Och likaså Skärgårdens starka kvinna Mia Hanström. Helena Flöjt Josefsson kan inte bara sjunga hon kan tala också och sköta flyktingmottagning, vilket hon vill tala om idag. Sist men inte minst vår speciella gäst, Finlands svenska socialdemokraters ordförande Victor Kock. Välkomna alla talare. Den som sköter arrangemangen, musiken här på scenen är Tony Wikström och i soppserveringen har vi Anki Eriksson och Britt-Mari Sjöström-Kärki… Kära vänner, kamrater! Jag önskar er alla en fin dag, njut av sång och musik, sol och vackert väder, och gå härifrån med magen fylld av ärtsoppa och hjärtat fyllt av kampanda, människokärlek och gemenskap!
