Månad: maj 2016

Tack för inbjudan! Jag har inte besökt Åland sedan 2010 så jag är väldigt glad att få återvända nu som vuxen och se vad som händer här och hur ni har det. Det är intressant hur situationen på Åland är annorlunda än resten av Finland. Ni har 3,7 % arbetslöshet mot landets 10,1%. Ni har positiv inflation fastän Finlands inflation har varit negativ eller på noll redan länge. Ni har socialdemokrater i er regering, vi har tyvärr inte.

Jag heter alltså Rebecca Åkers, och är här i egenskap av att jag är Finlands svenska unga socialdemokraters ordförande. Vi är Demarinuorets, alltså Socialdemokratisk Ungdoms, enda svenskspråkiga distrikt, och vi täcker hela landet. Vi fokuserar på värderingar som är traditionellt socialdemokratiska, som arbete och rättvisa, men vi har lite mer ungdomlig syn. Ungdomsförbundet har till exempel gått in för en basinkomstmodell, fastän resten av partiet inte officiellt har gjort det. Under mitt styre har vi i det svenska ungdomsförbundet också fokuserat mer på ämnen som antirasism och jämställdhet.

Idag är det första maj, Labour Day, arbetarrörelsens internationella högtidsdag. Idag minns vi hur långt vi kommit och ser framåt hur långt vi har kvar. Arbetarrörelsen och socialdemokratin har byggt upp det sociala skyddsnätet vi har. Barnbidrag, arbetslöshetsunderstöd, studiestöd, folkpension, sjukpenning, handikappsbidrag. Allt är byggt på tanken att fördela de gemensamma resurserna. ”Av var och en efter förmåga – åt var och en efter behov”, som Marx sa.

Framtiden ser inte lika bra ut. Hela vänstern gick bakåt i Finlands förra riksdagsval, och många sa att socialismens tid är över. Man sa att välfärdsstaten är för dyr, att den helt enkelt inte är realistisk. Vilket egentligen betyder: Nu ska vi fokusera på att vara själviska istället. Det nya samhällsmålet blev istället att spara. Men det finns en gräns på hur mycket som kan sparas. Allt för många samhällen har byggts på de svagastes ryggar, men ännu verkar ingen ha lärt sig någonting.

Finlands regering bryr sig inte om unga. Det är inte lätt att vara ung i dagens värld, och inte minst i dagens Finland. Politiker gillar att säga att de fattar sina beslut för de framtida generationernas skull. Vi ska minska skuldbördan för de framtida generationernas skull. Vi ska bygga upp Finlands konkurrenskraft för de framtida generationernas skull. Men ser inte att vi är en av de framtida generationerna som de aktivt rycker undan mattan för. Högskolestuderandes utbildning försämras i och med universitetets färre resurser, vilket leder till färre professorer och fler kurser som bara är några böcker och ett prov. Grundskoleklasser och dagisgrupper slås ihop och blir större. Lärarna får samma lön, men förväntas undervisa fler människor och behålla samma kvalitet.

Finlands regering bryr sig inte om kvinnor. Regeringens nedskärningar drabbar kvinnodominerade branscher som vård och utbildning hårdast, och många kommer att förlora sitt jobb. Regeringens spetsprojekt med satsningar kommer dessutom att riktas till mansdominerade branscher, som byggnads- och cleantechbranschen. Med höjda dagvårdsavgifter löns det också för allt fler att inte jobba alls, utan det är bättre att stanna hemma och ta hand om barn. En sådan tillbakagång till ett samhälle där kvinnorna är utanför arbetslivet är allt annat än jämställd.

Finlands regering bryr sig inte om invandrare. I ett försök att ”kontrollera invandringen” vill regeringen försvåra familjeåterförening. Förslaget är att en person måste ha minst 1 700 € efter skatt i månaden för att partnern ska få uppehållstillstånd, och 2 600€ efter skatt för att även få ha med sina barn. Detta innebär att familjeliv blir en klassfråga. Inte bara lågavlönade, men även medelavlönade drabbas. Staten bestämmer vem du får och vem du inte får älska, annars får du inte stanna, även om du är finsk medborgare.

Finlands regering bryr sig inte om arbetare. Under rubriken ”konkurrenskraft” försämrar man arbetsvillkoren för arbetstagarna med hot om tvång. Högerpolitiker från Samlingspartiet och Svenska folkpartiet talar även för lokala arbetsavtal istället för kollektivavtal, vilket möjliggör utnyttjande av människor som inte har en stark förhandlingsposition eller kunskap om sina rättigheter. Detta kan vara grupper som redan är sårbara på arbetsmarknaden, som unga och invandrare.

Det är ingen trevlig värld vi lever i. Kriser, terroristangrepp, död, död och mera död.  Människor flyr för sina liv och de flesta västländer stänger sina gränser, säger ”Nej kom inte hit”. De vill inte se folks lidande. De ser bara skillnader, inte likheter. De rika smiter undan sina medborgerliga skyldigheter som skattebetalare genom byråkratiska lösningar i skatteparadis. Om alla skulle betala sin del skulle vi inte vara i lågkonjunktur, då skulle vi ha råd med vårt sociala skyddsnät och våra investeringar för framtiden. Men själviskheten är större. Till och med i regeringen finns det sådana. Samma regering som säger att vi alla ska bidra.

För tillfället ser det alltså rätt dåligt ut. Men framtiden kanske blir bättre. Bland unga finns många röster som aktivt försvarar jämställdhet och jämlikhet, även om de kanske inte kallar det politik. Allt fler ser även betydelsen av att gå med i facket. Socialdemokratin är inte död, arbetarrörelsen är inte död. När det är som sämst ser vi behovet av förändring, och allt fler har vaknat.

Vi måste bry oss om varandra och ta hand om varandra. Vi måste bemöta hat med kärlek. Vi måste bemöta okunskap med information. Alla bidrar med det de kan. Så har vi byggt samhället och så bygger vi en jämlikare, hållbarare, ljusare framtid.

Tack.

Rebecca Åkers

Ordförande för Finlands svenska unga socialdemokrater

– Nina Fellmans 1:a maj tal –

Kamrater, systrar och bröder.

Vad är meningen med livet? Är det en fråga att ställa på 1 maj, när vi ska tänka på kampen, rättvisan och arbetarna, när vi ska samla oss i glada utrop, dricka mjöd och sjunga. Jag tycker det.

För bara några dagar sedan lämnade en mångårig medarbetare och trogen socialdemokrat, Ola Andersson, jordelivet. Vad var det han trodde på? Vad jobbade han för? Vilka är de ideal som vi ska leva efter, som vi delar med honom och här ibland oss?

Och hur ska vi ha modet och förståndet att stå fast vid de idealen och förverkliga dem?

Jag tror att vi måste tänka på livet efter detta. Inte det himmelska, utan det jordiska. Hur vill vi som socialdemokrater, som den enda vänsterrörelse Åland har, att Åland ska se ut om tio år, om trettio år, om femtio år. Vad vill vi lämna efter oss?

Vi sitter i dag i en regering med två borgerliga partier, och det finns många som tycker att bara det är ett svek, att vi hellre borde stå utanför och kräva rättvisa.

Det är bara barnsligt. Att komma till makten är ganska lätt, faktiskt. Att använda den med förstånd är svårt, och att dessutom få förtroendet igen är riktigt häftigt.
Efter mina få månader i regeringen vill jag uttrycka min djupa beundran för den förra regeringens arbete, med Camilla Gunell som lantråd, och med Carina Aaltonen som social- och hälsovårdsminister. Vilket hästjobb de gjorde, och vad de kämpade, och som de fick pisk för det.

Meningen med livet för en vänstermänniska som jag, det är att ha modet att göra det jag måste, utan att snegla mot nästa val eller nästa rubrik. Det är att jobba målmedvetet för ett Åland där det finns flera ålänningar i olika färger och former.
Det är jobba smart. Vi måste kunna hålla flera saker i huvudet samtidigt. Hur vi ska få in pengar att fördela så att välfärden är det starka och sega trygghetsnät vi vill att det ska vara. Vilka strider vi ska ta, och vilka vi ska släppa.

Vi ska kämpa för en fördelningspolitik som inte handlar om starka och svaga människor utan om rättvisa förutsättningar för alla.

Vi ska inte glömma att det är kampen mot orättvisor som är vår bas.

Vi ska se världen för vad den är – ett nätverk och en balansakt där alltför ofta de som är på toppen är det på bekostnad av dem som är underst. Vi ska ändra på det. Vi ska rusta om i kommunstrukturen, så att den fungerar för alla och för helheten, inte bara för de starka delarna eller för dem som varit husbönder sen urminnes tid.

Vi ska jobba för en ekonomisk lösning för självstyrelsen som gör att vi inte är beroende av usla finska regeringar som den som nu sitter vid makten.

Vi ska inte vara rädda. Låt andra streta emot och blicka bakåt.

Vi ska hålla blicken mot framtiden. Om tio år ska vi ha en grundskola som ingen lämnar utan avgångsbetyg, som ger ännu bättre verktyg för alla våra barn att klara sig.

Vi ska hålla varandras händer, in i döden. Om tjugo år ska ingen människa på Åland lämnas ensam. Den goda äldreomsorgen ska vara solidarisk och kärleksfull, inte bara effektiv och rationell.

Vi ska minnas och förändra.

Om trettio år ska Åland vara renare och vackrare. När vitsippstiden kommer år 2047 ska jag stå där och lyssna, och Mariehamn ska vara förändrat enligt den vision Barbro Sundback tagit fram, en stad med mötesplatser, en bilfri stad. Det ska finnas en park eller en staty, gärna i Esplanaden, som ska heta Barbro Sundbacks plats.

Carina Aaltonens stads-grönsaksodlingar ska ge mat och glädje åt alla, och ute på landsbygden ska nya företag blomstra som uppstått när det blev så tydligt efter den stora kommunsammanslagningen att Åland är en arbetsmarknad, inte sexton.

Sosse-kören ska sjunga så det dånar, för vi kommer att vara så många.

Vi ska stå rakryggade och stolta i vetskapen att när den stora flyktingkrisen svepte över Europa stod vi pall för medmänsklighet och solidaritet. Vi vände inte ryggen till.

Allt kommer kanske inte att bli som vi vill, men ingen ska kunna säga att vi inte kämpat och stridit, eller att våra hjärtan inte bultat röda.

Frihet. Jämlikhet. Syskonskap.

Glad första maj till er alla.

Nina Fellman

Kansliminister (S)

– Tony Wikströms 1:a maj tal-

Den senaste tiden har jag funderat mycket kring vår omvärld, hur vi alla upplever vår egen verklighet, och vilka konsekvenser detta får.För 25 år sedan inhämtade vi våra nyheter från några få ställen, oftast via TV och tidningar. Runt fikabord kunde diskussionerna ha högt till tak och humorprogram som ”helt apropå” kunde driva rätt hänsynslöst med sin samtid.

Idag kan jag sakna den tiden. För när det skämtas numera är det ofta på bekostnad av svaga och utsatta grupper, vilken gör åtminstone mig nedstämd och skrattet fastnar i halsen när jag sett eller hört ett humorprogram som avhandlar dagspolitik.

Vad kan det bero på? Att jag själv blivit politiker? Nej, ja, kanske till en liten, liten del… Men den största orsaken tror jag beror på debattklimatet som bara blir värre och värre.
Vad menar jag med det då? Ja, till att börja med så blir språket kapat, använt i sammanhang där orden svärtas ner och efter det inte går att använda på samma sätt som förut.

Uttryck som ”nu har det gått för långt”, ”vart är vi på väg”, ”man blir mörkrädd” med flera har de senaste åren använts för att beskriva välfärdspolitik, human flyktingmottagning och solidaritet. Och av den anledningen får man se sig om efter nya uttryck – och det är inte helt lätt.

På samma gång hånas politiker som talar ur hjärtat och beskriver hur dom känner kring en viktig fråga. Se bara på Mona Sahlin eller Åsa Romson.

Mediadrev är inget nytt, men aldrig tidigare har så lite krävts för att cirkusen sätter igång. Och när drevet väcks till liv spelar det inte så stor roll om felsteget, felsägningen eller vad det nu kan vara är särskilt stort eller allvarligt. Det finns alltid antagonister som mer än gärna kastar bensin på elden, och andra medier söker med ljus och lykta efter en egen vinkling på scoopet.
Resultatet blir ofta att den utpekade avgår eller får sparken, och ibland helt med rätta.

MEN

Samma måttstock gäller ju inte för alla.
Sverigedemokrater och sannfinländare kan säga nästan vad som helst, göra nästan vad som helst eller posera leende med vem som helst.

För några dagar sen avslöjade sajten ”inte rasist men” att en SD-politiker som tidigare varit FN-soldat skrutit på sociala medier om fruktansvärda krigsbrott han begått och hade velat begå.
Tänk bara om detta gällt en moderat eller socialdemokrat. Hela Sverige hade stannat upp. Men gällande extremhögern verkar deras popularitet snarare öka i takt med snedstegen, även om opinionen just nu vikit för både sannfinländarna och sverigedemokraterna.

Och det här är inget som bara gäller i Norden.

Nej, samma tendens syns runt om i Europa och resten av världen.
Se bara på Donald Trump vars barnsliga, farliga och hatfyllda retorik bara eldar upp hans fans än mer. Och avståndstagande från Trump och hans uttalanden leder istället till mer stöd för Trump som då kan dra på sig en offertröja innan han ger igen med en feg magsugare.

Det är en orolig tid. Och de finns många som tycker att vi inte ska jämföra vår tid med 30-talet och händelserna som ledde fram till andra världskrigets ohyggligheter.
Men menar vi allvar med uttrycket ”aldrig mer” behöver vi alla jobba för freden och mänsklig solidaritet, varje dag.

För det är inte de karismatiska, fruktade ledarna som är det största hotet.

Nej, det är när sk vanliga människor inte reflekterar över sin egen roll och ansvar i världen och konsekvenserna av deras handlingar –och passivitet.

Adolf Eichmann, som organiserade nazisternas judeutrotning chockade världen och domarna just genom sin alldaglighet. Eller som filosofen Hannah Arendt uttryckte saken: Den sorgliga sanningen är att merparten av onda handlingar utförs av människor som inte bestämt sig för att vara vara varken goda eller onda.

Vi får aldrig glömma och vi måste komma ihåg att när extremismen får fäste, går det väldigt fort och det är inte självklart att de som är en del av maskineriet ens förstår att dom är det.

Är då socialdemokrati det enda saliggörande och lösningen på all ondska här i världen? Nej, men utgångspunkten – våra grundvalar – våra värderingar och vår konkreta politik kanske är det bästa som mänskligheten kan uppbåda, just nu.

Det låter väl lite väl kaxigt. Nej, inte alls. Just den nordiska välfärdsmodellen, som socialdemokraterna till och med tagit patent på, väcker mer beundran och uppmärksamhet runt om i världen än nånsin. Kapitalismen och den fria marknaden med sin goda osynliga hand som mirakulöst skulle göra världen till en bättre plats fungerade helt enkelt inte när det kom till kritan.

Och att envist försvara den hårda, kalla borgerligheten som lösningen på det mesta känns mer och mer som sagan kejsarens nya kläder. Siffrorna och statistiken talar sitt tydliga språk. Skillnaderna i förmögenhet har inte varit så här stora på över 100 år och för de superrika gäller uppenbarligen inte samma lagar och regler som för oss vanliga dödliga.

Om ett drygt halvår vet vi om även USA mot alla odds håller med och väljer en demokratisk socialist som president – nämligen Bernie Sanders.

Jag håller tummarna för den lilla, lilla möjligheten, För jag tror det skulle vara ett första steg för att göra världen en bättre plats.

Det har aldrig varit lättare och mer angeläget att försvara socialdemokratin och kämpa för vår ideologi som en framtidsvision.

För längst inne är det inte så svårt och komplicerat.

Vi vill leva i ett tryggt samhälle. Där man kan känna sig trygg från vaggan till graven. Där man kan känna sig trygg om man blir sjuk, bildar familj eller blir arbetslös. Där man känner sig trygg att leva ut sin fulla potential, vara den du vill vara, skola om dig eller kanske välja att själv engagera dig politiskt.
Vi socialdemokrater står upp för den tryggheten. För trygga människor är starka, innovativa, mår bra och sträcker gärna ut en hand för att hjälpa varandra.
Och det är ett sånt samhälle jag vill leva i.

Tony Wikström

Lagtingsledamot (S)