Sara Kemetter:
Vänner, socialdemokrater,
Grundprincipen för oss, ska alltid vara, att den som drabbas av sjukdom, av arbetslöshet, eller av en funktionsnedsättning, ska känna stödet från ett helt samhälle.
Vi vill vara med och skapa ett helt, starkt, samhälle!
Ja vänner, fram till valet och av de övriga talarna kommer ni att få höra sanningen.
Wilhelm Mattsson:
Jag hoppas bara vi kan se när vi bara VILL tycka något. Enbart våran vilja till vad som skall vara sant ändrar inte fakta. Nå, jag TYCKER vi ska lyssna på de som faktiskt jobbar med att veta vad det är som stämmer eller inte och därefter spinna våra åsikter. När majoriteten av forskare ser ett ökat klimathot bör vi lyssna till och tycka att det är dags att påverka våra styrande till aktion! När ekonomer säger att löneskillnaden mellan män och kvinnor fortfarande existerar kan vi tycka att det är orättvist och bör rättas till snarast! Och när känslor räknas som fakta måste vi säga stopp och genom fakta finna sanningen.
Lene-May Lindvall:
1a Maj firare,kära vänner,Kamrater!
Jag är en i grunden positiv och glad person. Jag vill kunna prata om möjligheter och lösningar, men nu är jag både arg och orolig.
Jag firar i år 30 år inom vården. Jag har alltid trivts otroligt bra och tyckt att jag gör ett viktigt jobb. Nu tänker jag; är det verkligen äldreomsorgen i Mariehamn som ska knäcka mig och min arbetsglädje. Vi har så stora krav på oss, och vi har ingen möjlighet att påverka. Vi som personal prioriteras inte, och det går i slutändan ut över våra klienter. Vi älskar våra jobb, och vill bara kunna göra det så bra som möjligt.
Idag flyr personalen från äldreomsorgen och från vårdsektorn i stort. Orsaken är att kraven på oss bara ökar, samtidigt som man inte kan påverka sitt arbete . Det finns ingen flexibilitet, det är tunga arbetstider, och känslan av att vi inte kan göra ett bra jobb bara växer.
Detta har vi inte råd med. Vi behöver ha en ledning för äldreomsorgen som vågar vara elastisk och kreativ och respektfull.
Varför är det så här? Vad kan vi göra åt det? Vad vill jag?
Låt mig säga det enkelt. För mig är inte en bra äldreomsorg bara mat på bordet och tak över huvudet. Det ska vara ett bra och meningsfullt liv för äldre personer, både för dom som bor på boenden och dom som bor hemma.
För att kunna ge en bra äldreomsorg måste det finnas tillräckligt med folk. Så enkelt är det. Kraven växer, både från boende och anhöriga. 40-talisterna kräver mer än att bli parkerade framför en tv på en annan våning när dom säger att dom har tråkigt.
Det finns 90-åringar idag som blir upprörda över att wifin inte fungerar. Det finns boende på våra institutioner som vill ha ett socialt liv, gå på kurser, lära sig saker. En bra äldreomsorg måste möta också det om det ska vara bra och människovärdigt.
Det kommer att kosta. Alla som tror att vi kan effektivera bort kostnaderna för en bra äldreomsorg lurar både sig själv och andra. Redan nu har vi för lite folk och för lite resurser, och om vi inte bestämmer oss för en lägsta personaldimensionering så kommer det att bli värre.
Därför tycker jag, och socialdemokraterna, att vi måste hitta ett sätt att lagstifta om detta. En vettig siffra för personaldimensionering, och bindande rekommendationer måste till så att inte de växande behoven och kraven leder till försämringar för att kommunerna tycker att de måste spara.
Jag har en massa idéer som jag skulle vilja prata om, som kunde göra det bättre. Det tråkiga är att vi pratar så lite om just sånt, och så mycket om sånt som bara är problem.
Vi kunde t.ex. samarbeta mera med barnomsorgen – den gamla damen som älskar att pussla kunde få pussla med nåt barn som delar hennes intresse. Man kunde ordna gymnastik tillsammans, musikstunder tillsammans och skapa ett verkligt utbyte mellan generationerna till glädje både för dom yngre och dom äldre.
Jag talar i egen sak. Jag vill fortsätta jobba inom en bransch jag älskar och tycker är viktig, på ett sätt som känns värdigt och rätt. Jag tycker att det är samhällets ansvar.
När en gammal farbror säger åt mig att allt han önskar är att få gå ner på stan och och ta en kaffe och titta på folk, då vill jag kunna säga: Det är klart att vi ska göra det.
Så vill jag att det ska vara.
Henrik Löthman:
Min farmor sa när hon blev äldre :”att det jobbigaste för henne var att inte längre känna sig behövd”. Idag skulle vi snarare tala om delaktighet. Det här är ett väldigt stort problem för de äldre i vårt samhälle, men det gäller även alla individer i samhället.
Idag på arbetarnas dag kommer jag att tala om vikten av arbete för alla, vilket är en väldigt viktig fråga för Ålands socialdemokrater. Vi har en låg arbetslöshet på Åland som vi ofta stolt visar upp. Problemet är att vi gör för lite för att få Ålänningarna tillbaka in i arbetslivet, eller in i arbetslivet överhuvudtaget.
Många ungdomar, personer med psykisk ohälsa, missbruks-problematik, NPF diagnoser eller andra funktions-nedsättningar kommer aldrig in eller har väldigt svårt att komma in i arbetslivet. Det här måste vi göra något åt.
Landskapet och kommunerna måste ta sitt ansvar och skapa enkla arbeten som passar alla. Det kan vara allt från vedklyvning, parkstädning, vård av våra naturområden och kökshjälp i de olika kommunköken.
Arbete ska stå för integrering och delaktighet i samhällslivet. Det är ju den tilliten till medmänniskorna i vårt samhälle som vår grundkänsla av gemenskap och trygghet vilar på. Sociala trygghetssystem och försäkringar är ytterligt väsentliga men i slutändan vilar ju dessa på att vi alla delar dessa värderingar, ställer upp för dem och litar på att våra medmänniskor också gör det. Denna delaktighet och samsyn skapar en värdegemenskap kring allas lika värde, där allas bidrag och arbetsinsats är behövd, uppskattad och värdefull.
Lyckas vi gemensamt skapa denna materiella och psykologiska trygghetsbas är förutsättningarna på plats att på ett fritt och demokratiskt sätt diskutera och planera den framtida samhällsutvecklingen. Alla människor skall ha möjlighet att arbeta och vara delaktiga till den nivå de klarar av. Alla skall ha rätten till ett arbete och få känna sig behövd och delaktig!
Elin Sundback:
President Tarja Halonen talade under Kastelholm-samtalen i sitt anförande under temat Demokrati, deltagande och det civila samhällets roll om hur viktigt det är för stater att ha kraft att hantera påfrestningar. För att klara det gäller det att skapa förtroende, dels mellan människor och dels för samhället.
Hon lyfte fram att hjärtat i demokratin är valsystemet och parlamenten, men det är också viktigt med kontakten mellan parlamenten och det civila samhället och inte minst den lokala nivån.
All politik görs av vanliga människor som arbetar för saker som ligger dem varmt om hjärtat. Demokrati kräver att vanliga människor gör politiska handlingar. Motivet för individen att ta initiativ till en politisk handling kan anses starkt knutet till att ens personliga intressen påverkas av intressen i samhället. I ett samhälle där den representativa politiken kan kännas svårtillgänglig är folkrörelserna, som samlar enskilda individer till politiska handlingar, en motkraft mot maktcentrering.
På onsdag för två veckor sedan var det exakt 150 år sedan den första fackföreningen bildades i Finland. Kan ni gissa vad de var för grupp som organiserade sig? Jo, det var kvinnliga bokarbetare. Vad kan vi ta med oss till vår tid från detta? Jo, om makten i samhället är koncentrerad till en viss grupp människor måste man organisera sig för
att skapa en position där en gemensam röst bli tillräckligt stark för att få inflytande.
Dessa kvinnor arbetade organiserat för att förbereda samhället för de förändringar om sedan infördes under politisk konsensus när Finland blev självständigt. Ett exempel på det är införandet av allmän rösträtt för kvinnor och män.
I Kastelholmssamtalen lyfte panelen upp fackföreningsrörelsens viktiga roll för att bygga ett demokratiskt civilsamhälle. De nordiska länderna utveckling skulle inte varit möjlig utan fackföreningsrörelsen. Facket arbetar med lokaldemokrati och frågor som ligger nära människors vardagsliv. För att hitta fungerande lösningar behövs samtal och kompromisser. Utgångspunkten är dock alltid att man skall komma överens för driva utvecklingsfrågor vidare. Just nu finns det flera exempel på hur svårt det är att genomföra stora reformer i samhället om inte lyckats skapar en gemensam bild av vad det är man försöker uppnå.
Civilsamhället och demokratin behöver facket för att stärka och driva den offentliga debatten och bidra till att skapa hållbara lösningar. Facket arbetar ständigt för att skapa möjliga vägar för att öka känslan av att våra åsikter är betydelsefulla och en del i samhällsbyggandet, också på det lokala planet.
Jag tror på att ett samhälle där alla känner att man har möjlighet att vara med och påverka sitt liv på sin arbetsplats och i sin kommun är ett vaccin mot extrema politiska rörelser. Genom att organisera oss och tillsammans arbeta för varandra i våra vardagsliv kan vi motverka vår egen känsla av maktlöshet.
Freddie Forsman
Ärade kamrater, mitt namn är Freddie Forsman och jag har varit medlem i fackföreningen i ca 20 år. För mig har det varit en trygghet och ett sätt att tillsammans med mina medarbetare vare med och påverka våran situation som arbetstagare. Vi bevakar våra rättigheter och sist och slutligen är våra intressen att arbetsplatsen går bra och alla trivs på arbetsplatsen, för då gör vi ett bättre jobb. Uppstår det en konflikt som inte går att lösa med arbetsgivaren, har man alltid stöd och hjälp från fackföreningen, då behöver man inte kämpa ensam. Facket förhandlar om kollektivavtalet och löneförhandling, det är ett jobb som pågått länge och ingenting har varit gratis. Man har kämpat i generationer för att komma dit vi är idag och det fortsätter så länge vi är med och stöder fackföreningen.
Jag har inte varit med om en så orolig tid som under de fyra senaste åren under regeringen Sipilä. Konkurrenskraftsavtalet gav oss straff som 24 timmars gratis arbete per år, vissa fick lägre semesterersättning som drabbade kvinnodominerade yrken värst. Man gav sig på arbetare och arbetslösa. Så förhandla fungerade inte och vi fick vara med om övertidsblockad, politisk strejk och visat vårt missnöje med olika samlingar i huvudstaden.
Visst har detta också givit positiva saker, sammanhållningen har blivit bättre i fackföreningen och det visade sig i riksdagsvalet, socialdemokraterna ökade och sex stycken från Industrifacket blev invalda och kan bevaka våra intressen på högsta nivå. Det är något som jag hoppas att vi även gör på Åland i höstens val, rösta in en arbetare från fackföreningen som kan arbeta för våra intressen, för ingen annan gör det åt dig!
Senast sa vi ifrån när man gav sig på arbetslösa nu är det dags att stå upp för pensionärerna, dom som har varit med och byggt upp det vi har idag. Alla borde få en pension man kan leva på och inte så lågt som 600 eller 800 euro i månaden.
Jessy Eckerman:
Kamrater och alla andra som firar 1 maj med oss.
Första maj är arbetarrörelsens dag, vi samlas på gator och torg för att demonstrera och manifestera mot våra ständiga motståndare. Dessa motståndare är kända för oss alla och lika aktuella varje år i någon form. Klassklyftorna, rasismen, utanförskapet, marginaliseringen och ojämställdheten.
Temat för årets förstamaj-firande är klimat och socialt ansvar. Man kan tänka sig att begreppet klimat innefattar luften vi andas och vattnet vi badar i och resten av den natur och dess fenomen som drabbar oss på olika vis. Man kan också tänka att klimat innebär arbetsklimat, debattklimat eller samhällsklimat.Vi beslutsfattare har ett ansvar, ett ansvar att på ett hållbart sätt förvalta och värna om jorden vi alla bor på och samsas om. Värna om de gemensamma resurserna. Om klimatet.
Vilka är det då som är de tongivande i klimatfrågan, gällandes vår gemensamma jord och natur?
Jo på ena sidan har vi den unga generationen påhejad och understödd av forskare världen över. Dessa unga för en kamp för framtiden och mot tiden. På andra sidan slåss klimatförnekarna tillsammans med individer som skor sig på miljöförstörande verksamheter och de som låter marknadskrafterna gå före allt, alla och vår gemensamma framtid. De för en kamp för kapitalet och för sin egen vinning.
Jag är en demokratisk socialist, en socialdemokrat. Det betyder att jag anser att samhället, det gemensamma och offentliga tillsammans med näringslivet och tredje sektorn arbetar tillsammans efter förmåga för en gemensam och hållbar klimatpolitik. För vad spelar det sist och slutligen för roll hur många miljoner vi har i ekonomisk tillväxt om luften är så förorenad att vi inte längre kan andas den och alla blir sjuka. Vad spelar det för roll hur mycket pengar du har på banken eller hur många södernresor dina vänner berättar om på sociala medier om barnen inte längre kan ta ett dopp på Lilla Holmen på grund av föroreningar vattnet?
Jag har som ordförande i Mariehamns Infrastrukturnämnd kontinuerligt jobbat för och stått upp för en elektrifierad kollektivtrafik i Mariehamn. Jag vill att vi skall vara där nu. Inte sen om några år.
För vad spelar det för roll om man talar med fina ord om social hållbarhet, tillväxt, ett levande centrum, att äldre skall kunna bo hemma längre, sociala mötesplatser och att stödja vårt lokala näringsliv om man glömmer bort att folk skall ta sig in till stan?
I ett hållbart samhälle kräver man inte att befolkningen skall ha tillgång till och bemästra en personbil, i ett hållbart samhälle kan alla ta sig in till centrum och träffa vänner även om man inte förmår sig cykla eller gå. Ett hållbart samhälle är till för oss alla. Om vi inte gör något nu och kämpar för den här förändringen så har vi snart ingenting kvar att kämpa för. Jag hoppas ni är med och gör er röst hörd och kämpar för en koldioxidneutral kollektivtrafik i Mariehamn.
Mogens Lindén:
Jag heter Mogens Lindén – på 3,5 minuter skall jag försöka lyfta fram det jag tror är de viktiga frågorna.
Jag arbetar som läkare. Någon gång möter jag en patient som är storrökare och sjuk. Budskapet kan vara krasst: ”Fortsätter du att röka kommer dina ben kanske att amputeras och du riskerar att kvävas av lungsjukdom.” Men patienten fortsätter kanske att röka och förtränger dessa ödesdigra perspektiv.
Vi lever i en värld som håller på att gå under. Det finns många allvarliga hot som vi alla förtränger i högre eller mindre grad och vi konsumerar som aldrig förr.
Idag är de flesta av oss medvetna om det ytterst allvarliga klimathotet där tiden håller på att löpa ut. Så kallade ”klimatskeptiker” avfärdar föraktfullt FNs klimatpanel IPCC och en närmast enhällig vetenskaplig konsensus som ”klimatalarmister”.
Vi har även här på Åland politiker som avfärdar klimathotet men som i stället målar upp andra hotbilder. En talar om hotfulla farliga invandrare. En annan talar om att onda krafter besprutar oss med chemtrails från himlen.
Tror man inte på hotande klimatförändringar så kanske man ändå måste ta alla rapporter om massdöd av arter inom flora och fauna på allvar? FN har en vetenskaplig expertpanel för biologisk mångfald IPBES (Intergovermental Science Policy Platform on biodiversity and ecosystem services).
Av jordens åtta miljoner arter hotar uppemot en miljon av utrotning. 65% av de vilda djuren har försvunnit sedan 1970. Hälften av jordens korallrev har försvunnit de senaste 25 åren. På endast 20 år har insekterna minskat med 75% i franska och tyska studier. Utan pollinerande insekter har ingen mänsklig civilisationen framtid. En liknande massdöd har inte existerat någonsin under mänsklighetens tidigare existens.
Såväl klimatförändringarna som artdöden är skapad av vår ohållbara samhällsekonomi och vår masskonsumtion. Mänskligheten har kanske aldrig haft det materiellt så bra men biosfären har sedan dinosauriedöden för 65 miljoner år sedan aldrig varit så hotad.
Det är mycket enkelt. Vi kan inte ha en oändlig tillväxt på ett ändlig planet.
Skall mänskligheten överleva i en civilisation så måste vi mäta ekonomin med andra mått än BNP. Vi lever i en värld där de åtta rikaste har samma förmögenhet som de 3,5 miljarder fattigaste. Så kan det inte fortgå. Vi måste fördela samhällsekonomins avkastning rättvist och solidariskt
Den kärl och lungsjuke dör om hen fortsätter röka. Mänskligheten går under om vi fortsätter exploatera vår jord som vi gör i detta nu.
Skall vi klara en omställning måste alla medverka. Vi som enskilda i vår konsumtion, entreprenörer och företag i sin produktion och alla politiska partier måste ta frågorna om en grundläggande omställning på allvar. Vi kan inte fortsätta som förut .
Inget parti kan säga att vi är bättre, klokare än alla andra så länge man inte på allvar diskuterar hur ett framtida hållbart samhälle skall se ut. Vi kan inte skylla på Kina, Indien eller Afrika . De ekologiska fotavtrycket för ålänningarna per capita är extremt högt.
MEN idag ser vi ett uppvaknande, ungdomar som kräver en förändring Klimatet förändras och det måste också politiken och samhället göra. Greta Thunberg är en symbol för den beslutsamhet vi ser bland ungdomar.
Här ger den åländska självstyrelsen fantastiska möjligheter till att utvecklas till ett hållbart exempel i Europa. Vi kunde ha solceller på alla våra offentliga byggnaders tak, vi kunde ha stödsystem för solceller på alla privata hus på Åland. Vi kan utveckla vind och vågkraft. Vi kan reducera privatbilismen till förmån för en väl utbyggd fossilfri kollektivtrafik. Vi kan utveckla vår lokala livsmedelsproduktion. Våra pensionsfonder kan göra etiska placeringar.
Vi kan skapa en hållbar framtid men förutsättningen är att vi inte tror på den eviga tillväxtens evangelium. Och alla, alla behövs med i kampen för ett hållbarhet samhälle.
Tack för ordet!
Nina Fellman:
Kamrater!
Vad underbart det är att få vara här och fira första maj med er. I trygghet, i frihet, i välstånd.
Så fantastiskt att bo här på fantastiska undersköna Åland, och veta att man efter ärtsoppan och talen kan vandra en tur i någon av våra lövängar och se vitsippornas revolution över vintern.
Så är det inte för alla. Också därför är vi här, för att vänstern står för internationell och global solidaritet, där omsorg, ansvar och anständighet inte stoppar vid gränser – inte den runt Åland, inte den runt Finland och verkligen inte den runt Europa.
Det är en stor skam att vi som bor i ett av världens rikaste och mest välmående länder, inom ett EU som besitter så mycket kunskap och resurser, och som byggt sitt välstånd till stor del på att exploatera sina kolonier och lämna dem utblottade, att vi nu tror att vi kan lösa vårt så kallade flyktingproblem genom att stänga gränser, peka finger på varann och försämra asylrätten för människor i yttersta nöd.
Betänk vad en av de stora socialistiska tänkarna i historien lär ha sagt : Handla mot andra som du vill att de ska handla mot dig.
När din grannes hus brinner, då hjälper du till att släcka, och du räddar de liv som är hotade. Du står inte med armarna i kors och säger att de får skylla sig själv som inte ens har en hink att bära vatten i.
I dessa tider, när nazister marscherar på gatorna i svenska Kungälv, när ett fascistiskt parti i ett demokratiskt val tar säte i det spanska parlamentet, när galningar och terrorister blåser under hatets glöd – då är det vi inom vänstern som måste stå för något annat.
Vi måste orka stå upp för eftertanke, för sanning, för att det finns fakta, det finns lag och det finns en rätt som inte är maktens. Vi vet vart den andra vägen leder. På skylten står det Auschwitz och Treblinka. Det står belgiska Kongo. Det står Gulag.
Vårt perspektiv ska inte vara att hjälpa de svaga, det är en förfärlig och mästrande och nedlåtande sak att säga. Vi måste se de strukturer som gör att vissa människor har alla möjligheter trots att de inte är starka, och andra inga, trots att de inte är svaga.
Och så måste vi förändra de strukturerna.
Jag vill önska er en fantastisk, fri och rättvis 1 maj, i solidaritetens och människokärlekens tecken. Det är vårt perspektiv, vår plattform, vår röda linje.
Tack, kamrater.
